Hur blir man stark, glad och “sig själv” igen?
Efter att ha gått in o läst här i omgångar vill jag skriva av mig och få styrka att gå vidare och “bli kapten på mitt eget skepp”.
Jag var strax över 30 år och hade inte varit sambo tidigare, pang! Efter att ha träffat X så var vi sambos efter en månad. Jag berättade att jag har perioder när jag inte mår jättebra, höstmörker har ofta gjort mig nedstämd.
Efter fyra år så fick vi barn, tre år senare kom nr 2 och vi flyttade närmare Xs hemtrakter. 3 timmar ifrån min släkt och vänner. Jag var runt 40 år och tänkte att vänner o socialt umgänge är inga problem, det fixar jag/vi. Jag gjorde allt för att få X nöjd, bo på landet som hon ville, närmare hennes familj.
Småbarn, husrenovering och svårt att känna gemenskap gjorde att stress kom som ett brev på posten för mig. Sökte hjälp i omgångar med medicin o terapi men blev mer o mer tillbakadragen då jag tyckte att jag försökte få mer socialt umgänge med att jobba ideellt i byn där jag bor. X fick lyfta och peppa men det tärde såklart.
Äktenskapet blev ansträngt men vilket äktenskap är utan motgångar och utmaningar??
Mådde bra under hela 2019. I oktober köpte vi möbler och hade en weekend själva, hade sex in i kaklet men i november det året så släpptes bomben. Hon var klar och orkade inte längre, hon flyttade ut efter tre dagar. Barnen förstod inte - “Ni har ju aldrig bråkat??” Jag tar på mig mycket att det inte fungerade men jag har aldrig varit våldsam, druckit eller varit otrogen. Så jag trodde att vi var tillräckligt nöjda för att kämpa vidare åtminstone så länge barnen bor hemma.
Nu 1,5 år senare så lider jag svårt av att vara själv varannan vecka där jag har dåligt socialt nät och lägg till en jävla pandemi med hemarbete under ett år så har man en cocktail där jag mår skrutt och är bedrövligt skör. När jag kollapsat o brutit ihop så är det en som ger mig stöd, den enda jag har inom räckhåll - exet… Det ska hon ha cred för! Vi har en bra relation men jag förbannar mig att jag är beroende av henne. Hade barnen varit utflugna så hade jag flyttat tillbaka till min hemort där jag har många vänner och föräldrar o syskon. Vill komma vidare.
Provade inleda relation för nån månad sen men var inte redo och fick sämre sömn. Nu sover jag bättre igen, tränar bra, och vill spela golf, vandra, gå kurser när det blir ok igen. Så våren gör att livslusten kommer åter.
Jag accepterar att det blev skilsmässa och accepterar att jag har mina sämre perioder. Känslan av ensamhet tror jag aldrig att jag blir bekväm med.
Så finns det någon som känner igen sig i beskrivningen och har kommit igenom sorgen efter skilsmässa och samtidigt fått ordning på sin psykiska ohälsa eller att man i alla fall har den i bättre skick?
men det är precis vad som behövs! För det jag tror du behöver är kontinuitet. Nya stabila vanor som håller dig högre och högre upp ju längre tid det går. Jag håller med dig gällande att ensamhet inte är något alla kommer att trivas med, eller vänja sig med, där är vi så olika. Men jag har hittat en balans i livet där jag mår bra och känner mig lycklig samtidigt som jag vill få den där extra kryddan, dela livet med någon 
och att följa sin plan oavsett om man träffat någon. Är det en vettig person så finns han/hon där och stöttar alternativt följer med.
blir lite generad här… Glad att du uppskattar! Jag har själv fått oerhört mycket stöd, uppmuntran och pepp här, det är värdefullt att få läsa eller höra andras tankar och reflektioner.
