Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Lider av ensamhet efter separationen

Hur blir man stark, glad och “sig själv” igen?

Efter att ha gått in o läst här i omgångar vill jag skriva av mig och få styrka att gå vidare och “bli kapten på mitt eget skepp”.

Jag var strax över 30 år och hade inte varit sambo tidigare, pang! Efter att ha träffat X så var vi sambos efter en månad. Jag berättade att jag har perioder när jag inte mår jättebra, höstmörker har ofta gjort mig nedstämd.

Efter fyra år så fick vi barn, tre år senare kom nr 2 och vi flyttade närmare Xs hemtrakter. 3 timmar ifrån min släkt och vänner. Jag var runt 40 år och tänkte att vänner o socialt umgänge är inga problem, det fixar jag/vi. Jag gjorde allt för att få X nöjd, bo på landet som hon ville, närmare hennes familj.

Småbarn, husrenovering och svårt att känna gemenskap gjorde att stress kom som ett brev på posten för mig. Sökte hjälp i omgångar med medicin o terapi men blev mer o mer tillbakadragen då jag tyckte att jag försökte få mer socialt umgänge med att jobba ideellt i byn där jag bor. X fick lyfta och peppa men det tärde såklart.
Äktenskapet blev ansträngt men vilket äktenskap är utan motgångar och utmaningar??

Mådde bra under hela 2019. I oktober köpte vi möbler och hade en weekend själva, hade sex in i kaklet men i november det året så släpptes bomben. Hon var klar och orkade inte längre, hon flyttade ut efter tre dagar. Barnen förstod inte - “Ni har ju aldrig bråkat??” Jag tar på mig mycket att det inte fungerade men jag har aldrig varit våldsam, druckit eller varit otrogen. Så jag trodde att vi var tillräckligt nöjda för att kämpa vidare åtminstone så länge barnen bor hemma.

Nu 1,5 år senare så lider jag svårt av att vara själv varannan vecka där jag har dåligt socialt nät och lägg till en jävla pandemi med hemarbete under ett år så har man en cocktail där jag mår skrutt och är bedrövligt skör. När jag kollapsat o brutit ihop så är det en som ger mig stöd, den enda jag har inom räckhåll - exet… Det ska hon ha cred för! Vi har en bra relation men jag förbannar mig att jag är beroende av henne. Hade barnen varit utflugna så hade jag flyttat tillbaka till min hemort där jag har många vänner och föräldrar o syskon. Vill komma vidare.

Provade inleda relation för nån månad sen men var inte redo och fick sämre sömn. Nu sover jag bättre igen, tränar bra, och vill spela golf, vandra, gå kurser när det blir ok igen. Så våren gör att livslusten kommer åter.

Jag accepterar att det blev skilsmässa och accepterar att jag har mina sämre perioder. Känslan av ensamhet tror jag aldrig att jag blir bekväm med.

Så finns det någon som känner igen sig i beskrivningen och har kommit igenom sorgen efter skilsmässa och samtidigt fått ordning på sin psykiska ohälsa eller att man i alla fall har den i bättre skick?

3 gillningar

Jag har tyvärr inga egna erfarenheter att hjälpa dig med, men tror att det är rätt att börja här, det här är ett bra forum! Människan är inte skapad för att vara ensam, det mår man dåligt av. Även om få av oss träffas i verkligheten, så är det ändå en gemenskap med någon som ser en!

Hej! Så bra du börjat skriva och fundera över lösningar. Om du läst min tråd ”att bli stark igen” eller de råd jag brukar ge så blir det lite upprepning här :grinning: men det är precis vad som behövs! För det jag tror du behöver är kontinuitet. Nya stabila vanor som håller dig högre och högre upp ju längre tid det går. Jag håller med dig gällande att ensamhet inte är något alla kommer att trivas med, eller vänja sig med, där är vi så olika. Men jag har hittat en balans i livet där jag mår bra och känner mig lycklig samtidigt som jag vill få den där extra kryddan, dela livet med någon :slightly_smiling_face:

Mina tips:

  • fysisk träning varje dag, oavsett om det är en kort pw ute el hårt pass på gymet
  • mental styrketräning: TheLifeCoach podd, lyssna den och lär dig reflektera och resonera, vem är du idag, vem vill du vara imorgon osv du bygger upp ditt inre igen
  • mindfullness när du är upp i varv
  • socialt liv: se till att planera dina barnfria veckor framförallt helger, ring någon, FaceTimea, håll dig till forumet här, gå med i nya grupper på FB osv
  • skratta: kolla på löjliga el roliga klipp på youtube/insta/fb, det är viktigt att få skratta högt
  • ditt liv: hur vill du leva, vad vill du börja göra, sluta göra, testa, drömma, planera. Vänta inte tills du träffat någon utan börja leva ditt liv redan nu!

När du gör alla dessa saker kontinuerligt kommer du skapa nya vanor. Vanorna hjälper dig att ta emot de jobbiga sakerna eller känslorna av ensamhet. Du märker skillnaden efter ett tag, dippar du så blir det inte så djupt. När du börjar leva livet redan nu attraherar du annat positivt som du inte räknat med!

Så kom igen nu, jag tror på dig! Börja med något redan idag :grinning::muscle:

3 gillningar

Tack, för jättebra punkter o pepp! Ska läsa din tråd igen, tror jag läste den för ett bra tag sen.

En fälla jag haft tidigare är att “bara jag tar mig runt hörnet så blir livet bra” - aint working…
Det är kontinuiteten som behövs, ta itu idag med saker men jag vill gärna tro att folk vill umgås med varandra och MIG efter pandemin och att tiden då rullat på så det i sig hjälper att man får snurr o kontinuitet när man får umgås med kollegor och lunchträna i grupp, använda gymmet på jobbet etc.
Längtar så efter att gå danskurser, nybörjarkurser :heart_eyes:

1 gillning

Bra där, du resonerar klokt! Fortsätt skriva vad du saknar drömmer och önskar så hjälps vi åt här att komma några steg närmare :slightly_smiling_face:

Danskurs, varför vänta tills allt öppnar? Kolla på youtube och testa några tutorials, se det som ett steg närmare danskurs!

Finns det andra saker? Något som kan göras redan nu under Coronatid? Jag köpte surfskate efter att ha testat det hos latinon jag dejtade ett tag. Har åkt några veckor nu, så kul!! Har gått med i olika surfskategrupper på FB, frågade om tips på bra ställen samt ifall det fanns intresse att åka ihop och det fanns det! Så min plan är att ordna en träff när våren kommit på riktigt.

Om du ägnar den nyfikenhet du haft för en eventuell framtida partner men vänder mot dig själv, vad skulle hända då? Ställ alla de frågorna till dig själv och börja beta av sådant du velat testa men inte gjort innan :grinning: HappyDajting brukar skriva om just det här, att bli nyfiken på sig själv igen.

1 gillning

Jag hade en sådan känsla under en period i mitt liv. Jag liksom väntade på att livet skulle börja. Jag gjorde ingenting som jag egentligen ville, bara överlevde. Jag har i efterhand insett att jag var deprimerad då. I mitt fall berodde depressionen på att jag mådde dåligt i förhållandet med mitt x och jag satt fast genom att jobba med honom i hans pappas företag. Det blev ett alltför stort steg att bryta. Sedan gick firman i konkurs och jag blev arbetslös - vilken befrielse! Äntligen kände jag att jag kunde ta tag i drömmar som jag hade. Jag började plugga. Tragiskt nog dröjde det 20 år till innan jag separerade… Dock är det inget som grämer mig särskilt mycket idag då jag nu trivs mycket bra med mitt liv och jag skulle ju inte varit här om det inte var för alla erfarenheter jag gått igenom.

Vad har du för drömmar med livet? Vad har du slutat göra sedan du träffade ditt x? Vilka har du slutat träffa och prata? Är det någon du saknar?

1 gillning

Ska inte älta men ingen där jag bor hörde av sig när exet dragit, hon fick mycket stöd eftersom hon hittat nya vänner, vilket kvinnor är mycket bättre på. Det sved och svider att jag visat intresse för andra, hört av mig om att gå promenader och sticka iväg på löpturer men ingen hör av sig. Så jag får fortsätta försöka men det drar energi…

Kollar på vän-appar för män men har inte hittat nått bra.

När jag var singel i 20-års åldern så fanns ju drösvis med kompisar, ville man testa på fallskärmshoppning så fanns det i umgängeskretsen fler som ville, samma sak med golf osv.
Jag har börjat paddla och gjort aktiviteter med Friluftsfrämjandet men jag vill ha nära vänner att göra det med, känns ofta väldigt tomt när man kommit hem och bara varit ytligt trevlig med okända människor.
Efter flytten så har jag ingen riktigt nära vän som vill testa padeltennis eller gå danskurs tillsammans med och här måste jag hitta glädjen att göra det själv! Men det är tufft och svårt när jag aldrig i mitt liv känt mig ensam tidigare.

Jag ger inte upp men inom mig tänker jag att när yngsta flyttar hemifrån om säg fem år - då drar (flyr…??) jag tillbaka dit där jag kan hälsa på kompisar, vara nära min släkt och få vara mig själv igen. Fast fem år, det är ju ohållbart att bara överleva i fem år inser jag själv. Måste ju leva här o nu för f-n.

Så drömmer om att surfa, studerade i Australien ett halvår och lyckades inte fånga nån våg för 23 år sen, det ska jag göra innan kroppen blir för gammal. Drömmer om att resa och leva enkelt, passar inte att göra än då jag har tonårsbarn.

Saknar kontakten med min bror och de kompisar man hade.

Ja enklast vore att hitta kärlek och dela nått intresse och sen egna saker att göra på sin fritid, men blev ganska bränd av att testa på en ny relation för ett tag sedan.

5 gillningar

Läser ditt inlägg igen och känner att du slår in spiken. Rätt. Stenhårt!

1 gillning

Super! Den där surf-drömmen tycker jag absolut ska in på din lista! Att ha saker här och nu, en bit framåt men även på längre sikt, det tycker jag är klokt :blush: och att följa sin plan oavsett om man träffat någon. Är det en vettig person så finns han/hon där och stöttar alternativt följer med.

Här i Malmö skiner solen, det är t-shirt väder och jag tänker gå ut för en springtur! Fånga du också kvällen och börja skriva din lista :grinning:

Kasai - du är fantastisk! Vilket engagemang du ger i många trådar och dina tips är av “Mia Törnblom-klass” om du gillar jämförelsen :heart_eyes:
Springer ofta själv, igår sprang jag med Team Nordic Trail och ska ut själv efter middan, hade du bott nära hade du fått löparsällskap!
Listan är spikad i huvudet, ska göra den mer verklighetsförankrad och med budget - och för att göra min fina terapeut nöjd - så utgår den från värderad riktning! :wink:

2 gillningar

Men ååh tusen tack :pray: :heart: blir lite generad här… Glad att du uppskattar! Jag har själv fått oerhört mycket stöd, uppmuntran och pepp här, det är värdefullt att få läsa eller höra andras tankar och reflektioner.

Det blev en härlig tur ute i solen, därefter en sväng till sketingparken med äldsta dottern. Totalt 18 500 steg, så kroppen är nöjd :slight_smile:

Kul att du jobbat med listan, du får berätta mer om dina drömmar!

Lite behov av att skriva igen. Hur kan man vara så upp och ner i måendet som jag är i nu?? På morgonen kan jag ta en löprunda, lyssna på fåglarna och njuta av sinnesintryck.
Nästa timme kan jag gråta och känna att det finns ingen framtidstro. Jag har aldrig varit hypokondriker men googlar och tycker att Utmattningssyndrom stämmer ganska bra. Ibland när jag kör bil tycker jag att jag plötsligt blir supertrött. När väl en kompis vill umgås så vill jag fly för jag är så skör och känner att jag inte orkar… Vill skylla på corona för då är det inte mitt fel men min historik pekar på mig själv men vad gör man - vill ha quick fix…

Läkarträff nästa vecka men jag vill verkligen inte börja tvivla på att jag inte blir mig själv igen. :sleepy:
Men så går man in och läser här så ser man att exemplen är många - det blir bra igen, det kan ta tid men det blir bra :slightly_smiling_face:

Lyssnade på Anna Bennich sommarprat igår, var jättebra och vad jag främst tar med mig från det är att människor som har gått igenom några kriser och självklart klarat av de är nöjdare med livet än de som glidit på räkmacka hela livet.

En klen tröst men bättre än inget🤪

Man tar varje halmstrå man kan för att ta sig till ett bättre mående! :muscle:

1 gillning

Låg i tre månader och snurrade i sängen, till slut kontaktade jag min läkare och fick piller mot depression. 3 dagar har gått och väntar på om dom hjälper. Det ska ta en vecka innan man känner skillnad så läkaren. Ibland är det enda lösningen. Man förstår inte detta innan man själv blir drabbad.

Har knaprat antidepp tidigare, funkat men vissa har jobbiga biverkningar. Det kan ta flera veckor men jag hoppas det hjälper dig snart!
Kämpa på!!

Ska träffa läkare till veckan men jag tror pandemins årslånga hemarbete pajat mitt mående. Skogspromenader och träning nu när värmen kommer hoppas jag hjälper till att må bättre.

1 gillning

Ja antidepp piller tar tid Att verka men hjärnan är ju invecklad och ska ändra ens tankar från oro och ångest. Om dom hjälper kanske man klarar av vardagen men alla helger, julafton nyår midsommar har man ångest för när man inte har någon familj längre.
Krog och dansgolv är svårt att hitta kärleken. Ja att bli ensam är svårt, alla kompisar har familjer och det är bara jobbigt att se deras lycka och man blir avundsjuk.

1 gillning

Du får klassiska tips: Motion! Att röra på sig, bli fysiskt urblåst, är jävulskt bra antidepp och sen försöka hitta något som ger glädje.
Skriv ner några saker varje dag som du är tacksam för.

Ta dig bara igenom de särskilda dagarna, vi är många som våndats men det går och det blir lättare och bättre efter ett tag.

Dejta när du är redo💪

Jag gör dessa saker men mår inte toppen än, löptränat så mycket att 50+kroppen protesterat, väntar på att pandemin är över så jag kan göra sånt som jag längtar efter.
Har extremt sällan mått skit på kvällen om jag tagit 15000 steg.

Snart ljusnar det för oss som lider just nu!

1 gillning

Ja är man 50 orkar man mer, 70 är värre, själv sprang jag 5 mil i veckan och 8 Vasalopp men nu tar det emot.
15000 steg tar ju 2 timmar nästan men man blir trött o somnar bra. Man önskade att man hade någon att motionera med.

Ja men då vet du hur man håller igång och jag råder dig att leta grupper/personer som skulle passa dig, på Facebook eller datingappar.

Tror du hittar om du söker, det är bara att försöka, var öppen med din situation. Min uppfattning är att det uppskattas att man är ärlig, även om man mår skrutt. Ja Vi alla går igenom kriser, kämpa på!