Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Lever separerat i samma hus

Jag har en fru som jag har varit gift med länge och tre barn. Vi bor i villa.
Under årens lopp har jag haft lite problem med irritation/ilska vid stressade/pressade situationer. Min fru har tagit upp det vid flertalet tillfällen och jag har även gått kort tid hos kurator. För en vecka sedan blev jag irriterad igen för någon småsak, och min fru blev väldigt besviken och tog det riktigt allvarligt. Att jag aldrig har tagit tag i problemet. Jag insåg att hon har rätt och började med första besöket hos psykolog och kommer gå en gång i veckan ett tag framöver. Hon nämnde att skilsmässa är ett alternativ nu. Just nu satsar jag allt vad jag kan för att förbättra mig, både på egen hand utöver psykologhjälpen. Just nu föraktar min fru mig rejält, samtidigt som jag känner attraktion och kärlek till henne. Hon har även sagt att kärleken till mig successivt minskat för varje irritationsutbrott. Jag förstår så klart att det är jobbigt för henne och att det är mitt fel, men för mig är det otroligt mentalt slitsamt att vara så när den jag älskar och vara så hatad och en ovisshet för framtiden. Jag vet inte hur länge jag kan stå ut trots att det bara gått en vecka och jag vet inte vad jag ska ta mig till för att orka. Finns något bra råd?

Visst är vi människor konstiga, att det så ofta måste gå för långt innan vi lyssnar på varandra. Du har tagit steg i rätt riktning. Du måste nu visa att du vill förändra dig och relationen. Förändringen måste bli varaktig. Du måste prata med din fru, lyssna på vad hon vill och behöver för att kunna fortsätta leva med dig.
Sedan finns det säkert saker din fru behöver jobba med också, eller? Ni måste båda ta ansvar för att skapa en bättre relation och båda måste vilja…

Läs gärna:

Jag lämnade mkn sambo efter 24 år av just den orsaken. Vi hade pratat om problemet flera gånger tidigare, men han hade liksom inte riktigt fattat. Inte förrän ett utbrott för mycket och jag satte ner foten på riktigt.

Vad som skulle kunnat få mig att ändra mig? Just i den punkten ingenting. Men på lite längre sikt, om han hade verkligen jobbat med sig själv och kommit framåt, då kanske vi hade kunnat hitta tillbaka. Nu träffade han istället en ny och blev osams med sina barn istället.

Tack för bra svar, men läget har redan nu ändrats så att jag från och med ikväll inte bor hemma mer, typ gemensamt beslut. Jag har förklarat för barnen och har haft kontakt med dem på kvällen också och det känns viktigast att påbörja en irritationsfri relation till barnen så får jag se senare vad det går att göra åt förhållandet.
Tror att det är bäst att inte flytta hem igen föränn min fru verkligen vill det. Annars tror jag att det inte blir bra. Eller vad tror ni?

Du verkar själv tycka att det är du som är problemet, dina irritationsutbrott… jag lever med en man som har samma problem. Vi får det att fungera eftersom jag lärt mig att det aldrig kommer att ändras, trots flertalet terapeuter och åratal av psykologbesök.

Jag tycker att du bör prata med din fru. Du är den du är och kan hon inte leva med det så är det väl bara försöka gå vidare. Du ska inte behöva ändra din personlighet för att det ska passa henne, det håller kanske några år till… dock inte i längden, tyvärr.

Visst kan man dämpa sina utbrott till en viss del men man kan aldrig förändras i särskilt stor grad.

Jag känner inte dig men vet vad du pratar om… jag förstår. Kämpa på, men sitt inte och vänta på något som du inte kan göra något åt.

Det är nog bra att hålla dig borta, men inte från barnen. En sak som du verkligen ska akta dig för är att gråta och be på dina bara knän om en chans till, i alla fall mer än en gång. En gång är ok.

Du har ju börjat i alla fall med att erkänna att du har ett problem med dig själv som yttrar sig i irritationsutbrott. Oavsett om du ska lyckas lappa ihop det med frugan eller ej så är det bra att jobba med det. Försök att analysera i vilka situationer du får sådana utbrott och fundera på hur du skulle kunna hantera det på annat sätt. Det är bra om du kan ta hjälp, men börja själv.
Här kommer lite frågor som kanske kan hjälpa dig framåt:
I vilka situationer får du utbrott? Är det när du upplever att andra jäklas med dig (gör de verkligen det är är det du som väljer att uppfatta det så?)?
Får du utbrott på en person när det i själva verket är något annat som irriterar dig?
Har du svårt att behålla vänner?
Kommer utbrotten bara på hemmaplan eller även på olämpliga platser och situationer som på jobbet?
Kan du be om ursäkt när du har haft ett utbrott eller känns det inte riktigt som om det var du?
Får du irritationsutbrott när saker och ting inte görs på det sätt du vill ha det?

Du behöver inte svara här. Och ja, mina frågor är naturligtvis färgade av mina erfarenheter med mitt x. Dina problem kan vara helt andra.

Hej. bra tips, ska tänka på dem alla.

Jag kommer svara på frågorna nedan och en varning att det kommer vara patetiskt.

Gråtit har jag gjort, men som du är inne på, så jag kommer inte att tjata eller be om att få komma tillbaka. Om det ska funka för mig så är nog enda sättet till att ha möjlighet till en sund kärleksrelation är att hon ska tro på att kärleken till mig kan växa igen. För att detta ska ske så behöver jag då förändras. Förändringen kommer jag oavsett att satsa på för min egen och barnens skull.

En typ av situation då irritation uppstår är när någon(oftast min fru) säger något till mig som jag tolkar till något negativt. Antingen så tolkar jag det bara negativt eller ibland i kombination med att jag upplever att kroppsspråket visar något negativt som gör att jag tolkar något neutralt till något negativt.

Det där har jag även känt på jobbet när jag får kritik, att min reaktion då blir personligt riktad ilska mot den som gett mig kritik, som kanske oftast är befogad. Men i dessa situationer så visar jag inte ilskan. ialla fall inte mot de på jobbet.

Angående vänner så har jag varit dålig på att hålla kontakten med vänner i samband med att familjen kom och växte för 17 år sedan.

Jag tror ofta att jag bli irriterad om jag är lite eller mycket koncentrerad/fokuserad på något och blir störd. Det kan vara allt från fågelkvitter, katt som kliar sig, eller att någon låter…

Jag kan också uppleva irritation när jag får vänta på något.

Beroende på situation så kanske jag ibland klarar av utan att behöva visa något, men ibland blir jag irriterad och klagar.

Jag mest irriterad i hemmet och i fåtal tillfällen på andra platser.

Jag skulle säga att jag inte har några problem med att det inte blir som jag hade tänkt, känner mig flexibel.

Det kanske inte är jätteofta jag får rejäla utbrott, och några enstaka av dessa ber jag om ursäkt. Oftast mest irriterad och inte ber om ursäkt.

Lite svar på bra frågor

Du låter inte lika illa som mitt x :wink: (och han är bara normalstörd jämfört med många andra man läser om här).

Det är lätt att man tolkar in en massa saker som kanske inte alltid finns där när man tolkar vad som sägs. En enkel mening som “Kan du plocka undan (något, vad det nu är)?” är lätt att tolka som att avsändaren är irriterad i största allmänhet och kanske kopplar ihop det med någon allmän klagan “du brukar aldrig…”. Det brukar underlätta om man försöker att hålla tolkningen till det som sägs och inte det underförstådda. Det gäller också i sin egen kommunikation. Det där med tankeläsning fungerar så dåligt :wink: Vid tveksamheter är det bra att fråga om ett klargörande.

Två saker som jag uppskattar med min nya sambo, som ifall mitt x hade haft det så skulle vi troligen inte separerat:

  1. Han accepterar mina dåliga sidor och inser att han inte kan ändra på dem, ffa inte genom att vara sur på dem. Han brukar skratta lite åt mig istället. (jag är glömsk)
  2. Om jag frågar om han är sur och han säger nej, då är han inte sur. Om han ber mig göra något så är det den grejen han ber om, han kommer inte med underförstådd kritik om en massa annat.

Och ja, jag accepterar även hans sämre sidor och inser att det inte går att ändra på dem. Till exempel om han är koncentrerad, då låter jag bli att störa.

1 gillning

Restenavlivet: Du verkar ha en sund relation nu.

För mig lutar det just nu att huvudfokus är att först satsa på barnen. Hitta någon boendelösning så att barnen kan vara hos mig också. Förhållandet kommer ta längre tid om det ens går att lösa.

1 gillning

En annan pusselbit i det hela är att jag troligtvis har ADHD drag. När jag för några år sedan gjorde något tafatt försök hos en kurator så gjorde vi ett ett informellt test som visade tecken på ADHD, men hon tyckte det inte var något att gå vidare med eftersom väntetiden var lång. Jag kommer ta tag i detta igen, och diskutera med psykologen på onsdag.

2 gillningar

… Ja … Nu har det snart gått ett dygn hemifrån. Med en vana med daglig kontakt både fysiskt och digitalt så börjar det bli riktigt slitsamt mentalt nu att inte lockas att höra av mig. Jag är rätt säker på att det är dåligt att höra av sig eftersom hon är förbannad och hon skulle bara bli ännu mer störd av mig och mer arg ifall jag skulle höra av mig oavsett vad jag skriver… Men det är mentalt krävande…
Även om jag skriver något kärleksfullt och förstående gissar jag att hennes känsla är att jag skulle varit på det här sättet tidigare. Nu är det för sent

Jag tror det kan vara läge att skicka ett meddelande där du föreslår att ni träffas för att diskutera hur ni ska gå vidare. Om ni får till stånd ett sådant möte är det av högsta vikt att du lyckas hålla igen på humöret. Det kan till och med vara så att hon medvetet provocerar dig för att få fram en reaktion som rättfärdigar hennes val, men du måste förhålla dig lugn.
Varje gång du träffar henne ska du vara lugn och saklig. Lyssna på henne och svara på det hon säger. Försök att inte tjata eller be. Berätta gärna för henne att du förstår att du varit svår att leva med och att du ber om ursäkt. Du kan säga att du förstår att det är sent men att du jobbar med dig själv. Men stanna där, be inte om en chans till.

Och gå verkligen vidare med att jobba med dig själv.

Om det fanns tillräckligt mycket positivt så kanske hon ger dig en chans till om hon ser att du har förändrat dig. Det kan hända att det tar ett tag. Men håll fokus på att jobba med dig själv.

1 gillning

Det är mycket tankar som snurrar nu… Jag kom på att min fru nu med sin besvikelse bara ser fel i det jag gör och som du skriver “Restenavlivet” kanske kommer att försöka provocera mig för att rättfärdiga hennes val.
Därför har jag kommit på att hon kanske får för sig att jag är sur, irriterad och arg på henne att jag var tvungen att flytta, eftersom jag inte har hört av mig.
Om jag bara går på min känsla så skulle jag hört av mig i förmiddags, men då är det ju ett ADHD-ogenomtänkt-impulshandlande, som är något som jag måste försöka ändra och tänka efter lite mer innan jag gör och säjer saker. Jag försöker hålla ut till i morgon, då ska jag ändå skjutsa ett barn till träning och en naturlig kontakt kan ske runt det… Eller så är det bra att höra av sig i kväll… eller jag vet inte…skit

Bra tänkt att du inte ger efter för impulserna!

Ja, det kan vara så att hon uppfattat det som att du blev sur.
Du skulle kunna skriva ett sms eller mail om just varför du kände att du var tvungen att flytta. Klicka inte på sänd direkt utan läs meddelandet flera gånger och försök se om det är tydligt och inte går att misstolka. Ett bra tips är att utgå från dig själv och dina känslor istället för att lägga det på henne.

T.ex: Jag blev ledsen och kände att det vore bäst om jag inte var kvar i huset för att jag kände det som att du blev irriterad på mig.

(skriv inte " jag åkte för att du var så arg"

Jag kanske har formulerat otydligt , men det var framförallt min fru som inte tyckte att jag skulle vara kvar hemma. Och jag förstår att det var för infekterat läge att ha mig kvar där

1 gillning

Det löste sig tillslut att jag hörde av mig angående en uppkommen situation i skolan.
Fokuserar fortfarande på de tre barnen och kontakten med dem, och börjar förbereda nästa psykologsamtal. Ser nu även fram emot en förändring för min egen skull också. Fattar inte heller varför jag har stått ut med att vara så irriterad …och varför …och till vilken nytta?

4 gillningar

Så klokt! Var än detta slutar med din fru, så har du ju massor att vinna - för din egen skull! Att få ett mer harmoniskt liv, att få bra relation med dina barn och alla kommande relationer runt omkring dig resten av livet. Att arbeta med sig själv är ju egentligen inget konstigt, ibland behövs det mer arbete, ibland lite mindre.

Jag tänker att man kan växa och utvecklas. Man kanske inte kan eller ska ändra på vem man är, och gränsen däremellan kanske inte är helt solklar för mig, men jag tror att det handlar om att förändras för att man själv känner att man mår gott av det, att livet funkar bättre, inte för att passa in med alla andra.

4 gillningar

Kämpa vidare, ge inte upp! Ventilera ilska kan du göra här, vilket är bättre än att det går ut över familjen :heart:

1 gillning

Vet inte om detta egentligen är intressant för någon annan, men kanske någon hamnar eller har hamnat i liknande situation.

Jaha…, Suck… Idag tog jag chansen att träffa barnen genom att ställa upp på lite skjutsningar etc. Och det känns ju helt rätt och det kommer jag verkligen fortsätta med. Barnen vill ju bara att jag ska komma hem och är nöjda bara över att jag har påbörjat förändra mitt beteende. Det känns ju positivt, men det är ju också en av anledningarna att jag inte bor hemma, just därför att jag måste förändra mig, Inte att de andra ska ha mer tolerans.

…Men det här med frun, är nog snarare tvärt om. Hon har ju stått ut med detta länge och när det väl nu bubblat upp till ytan så är det en enorm massiv mot-irritation… (hade tänkt skriva hat, men det vet jag ju inget om … men kanske)
Magkänslan nu är solklart att hon verkligen skulle ogilla att ens bo ihop, och då funderar jag enligt följande: Två alternativ:
1: Håller en trevlig artig och omtänksam attityd några dagar till och om det är samma iskyla, fråga rakt ut om det är läge att börja fundera på eventuell separation eller något åt det hållet.
2: Jag kommer vara i mitt gamla hem i morgon ensam under dagen och funderat på en present och ett meddelande som ett förlåt att jag varit så irriterad. Röda rosor, choklad, och Pringles chips. (De två sista har jag redan köpt). och om det är fortfarande iskyla om några dagar, ta upp diskussion om framtiden.

Vad tror ni 1 eller 2? eller har jag för dåligt tålamod? Kanske det. Jag kanske är för jobbig och vill veta för mycket för internsivt…?

Jag tänker att du absolut bör flytta tillbaka. Hon har ingen möjlighet att köra ut dig från det gemensamma hemmet sådär. Däremot kan du ju förklara för henne att du kommer att göra vad du kan för att inte besvära henne. Det allra viktigaste är ju att behålla relationen med barnet.

Jag tror väl snarare på alternativ 1, men vänta längre innan du frågar. Om ni bor ihop en vecka och det inte blir någon irritation från dig så har du ju i alla fall visat något.

Sedan är det lämpligt att sitta ner och prata om hur ni ska ordna framtiden. Vill hon gå vidare med skilsmässa så är det så. Se det inte som katastrof utan det kan också ångras om det fortfarande finns några varma känslor från henne.

Ja, det svåra är nog att ta det lugnt, men jag tror att det är ända vägen framåt om inte hon gläntar på någon annan dörr. Fortsätt att jobba med dig själv.