Raderat

Radera radera radera

Så han sa att han inte vill ha sex och har inte så mycket känslor och så är han färdig och nöjd med det?
Vad sägs om familjerådgivning?
Vad sägs om att du säger tydligt ifrån vad du vill och behöver och ställer krav på att han får engagera sig om han vill ha en familj att visa upp?

1 gillning

Raderat

Jag är ledsen men där måste du bestämma dig för hur du vill ha det. Om han inte bryr sig och är så respektlös mot dig så måste du agera. Du kan inte leva som du gör.

1 gillning

Man kommer väl förmodligen inte rekommendera växelvist boende för en bebis, så du får väl beakta om du kanske är beredd att ta strid för att ha barnen mest vid en separation.

Ett alternativ är ju att du följer hans linje men drar gränsen lika tydligt från din sida. Dvs ni lever ihop som ett team kring barnen men helt utan kärleksrelation er två emellan. I så fall borde du nog göra klart både för dig själv och honom att det är slut mellan er, och också göra någon form av praktiska arrangemang i vardagslivet för att markera det (ex inte sova i samma säng, inte spendera fritid ihop som inte handlar om barnen). Jag tror att en sådan lösning blir jobbig och inte kommer att vara hållbar i längden, men kanske kan den ändå vara lättare än den att separera med så små barn.

Raderat

Tja, det kan väl vara ungefär som du säger? Han har tappat känslorna men tycker fortfarande att relationen är för bekväm för att vilja gå isär. Tråkigt när det blir så givetvis, men måste inte ha varit någon sorts plan från hans sida. Nu har ju du åtminstone valet, på gott och ont, att stanna som det är eller att gå. (Hade han lämnat dig istället hade du inte fått några valmöjligheter).

Jag förstår att det känns jävligt trist. I min relation är det jag som lämnar, men en av de starkare skälen till det är ju att jag inte känt att han uppskattat eller respekterat mig i samband med att vi fått barn, utan mest betett sig som att det var en jobbig grej jag utsatt honom för vars svårigheter han vill dumpa av på mig i mesta mån. Jag hade väl tänkt mig att den man jag bar och födde barn åt skulle vara stolt och glad över det och visa omtanke om mig och uppskattning för det, men han beter sig mer som att det är något taskigt jag gjort mot honom (barnen var planerade av oss båda).

1 gillning

Du har redan fått bra svar. Jag känner starkt med dig, så små barn vill man inte flytta hit och dit. Anknytningen osv. Men jag undrar, är han lika kylig mot barnen eller finns en värme där? Och hur hade ni det innan nu fick era barn? Var det svalt redan då? Om det funnits värme kanske det kan arbetas fram på nytt, med hjälp
av terapi/samtalshjälp. Men annars… ja jag vet inte. Jag tycker att hans inställning låter väldigt kylig utifrån det jag läst. Eller? Kan det vara en depression?
Vad jag tycker är dock att du inte kan nöja dig med detta, du behöver ju värme och kärlek och stöd för att orka med barnen och allt, och för att få ett fint familjeliv. Att bara bo där som två främlingar kommer skada dig. Tror jag.

Antingen har han förlorat känslor som funnits där starkt och innerligt från början, eller så fejkade han dem (mer eller mindre) redan initialt för att få de barn/“familj” han ville ha.

Vilket det är kan bara han svara på och är han öht inte intresserad av att försöka ta reda på det, eller kommunicera det han redan vet och inte heller göra något för att tillfredsställa dig i er relation… då har du bara två val.

Antingen acceptera att det här är vad det blir, varken mer eller mindre. Eller lämna honom och ta strid för att ha barnen boende hos dig iaf under ett antal år framöver, med successivt utsträckta vistelser hos pappan.

Det du behöver (tror jag) är att försöka ta reda på (om han vägrar kommunicera) hur mycket och på vilket sätt han är beredd att satsa/kompromissa för att få behålla “sin familj”.

En variant kan vara att föreslå ett öppen relation (även om det inte är vad du vill eller ens är redo för med så här små barn)… men ska du ställa frågan och få ett ärligt tolkbart svar så måste du göra det på ett trovärdigt sätt. Antingen ruskar det om honom, eller så tycker han det är helt okej och då vet du ju egentligen hur mycket (eller eg lite) engagemang han har för dig som partner och vad du därefter har att rätta dig efter.

Vad du sedan gör med det du får reda på är förmodligen en process hos dig själv och där är mitt råd att du, om du behöver, söker ett samtalsstöd som du kan vara 100% öppenhjärtlig med.

Ingen lätt situation du har, men om du inte gör något och därefter inom dig påbörjar din egen resa i detta (även om det kan dröja en tid, eller kanske även nåt år innan du agerar fullt ut) så är det stor risk att du förlorar all din självkänsla och dessutom på sikt att det även leder till svåra(re) slitningar mellan er när det gäller samarbete runt barnen osv.

Känner med dig och önskar dig lycka till, men påminner ändå om att det kommer att krävas att du själv tar vissa beslut och inte bara sitter och väntar på att han kanske ska kasta till dig någon smula om du gör si eller så och försöker slå knut på dig och göra honom nöjd. Ska han bli nöjd så måste du få det att framgå att det utan minsta tvivel kommer att kräva lika mycket av honom också och inte bara av dig i så mening att det är du som ska gilla läget :muscle: :v: :revolving_hearts:

Kan dere få barnepass? Kanskje prøve å være kjærester igjen, uten en “unge hengendes i puppen” (pardon my french)?
Det er så fort gjort at man har barna 24/7 og glemmer å være kjærester. Som det ble nevnt er det jo viktig hvordan mannen din var FØR ungene kom, om han var kjærlig, søkte nærhet, osv.

Håper det ordner seg for dere! Lykke til :pray:

Har svårt att förstå hur du kan vilja spendera ditt liv med någon som inte vill skilja sig för det ser bra ut utåt…

Detta tycker jag att du ska göra alldeles oavsett hur resten av din situation är och utvecklar sig. Kanske hittar ni tillbaka, kanske funkar det ett tag och blir skilsmässa längre fram. Men att ha ett brett spektra, att utveckla sig själv och finnas på många arenor, det har du glädje av alldeles oavsett. Och dina barn, då de får en mamma som är stark, självständig och har ett öppet sinne. Då lever du ett rikt liv och klarar en eventuell kris/skilsmässa bättre. (Och jag utgår från att relationer betyder vänskapsrelationer, familjerelationer etc. Sexuella relationer utan commitment tycker jag verkar struligt och inte på samma sätt konstruktivt utvecklande.)

Kära Sol.
Du lever inte i en kärnfamilj.
Du lever ensam i en tvåsamhet.
Ni är nära varandra fysiskt i bemärkelsen vistas i samma hus men ni har inget vi, inget oss.
Det är en splittrad kärnfamilj.
Han är nöjd som det är. du är det inte.
Kan du dela din dag med honom?
Lyssnar han och bryr sig om vad du har gjort, tänker, tycker, känner?
Hjälps ni åt i hemmet?
Är svaren nej på frågorna och du gör lejonparten av städning, disk, matlagning, är det vad du kallar för kärnfamilj?

Din dröm om en kärnfamilj har spruckit och är troligen bortom all reparation. Det finns en klyfta mellan er och han verkar inte vara beredd att försöka överbrygga den.

Om du hade en dottee, en syster i samma situation, vad skulle du då råda henne till?

3 gillningar

Raderat

3 gillningar

Är inte ditt liv och din lycka värt något?
När barnen växer upp kommer de att se hur dåligt det är. Ännu värre de kommer att se hur ett par som ska älska varandra behandlar varandra på helt fel sätt…

Ja du, precis så tänkte jag med när jag läste din text

Har du någon respons eller reflektioner på alla de svar som du fått, @Sol?! :+1:

Raderat

1 gillning

Det är inget fel med det konstaterandet, alla vi måste väga pros and cons innan vi agerar.

Hr du funderat något över vad du kan göra som skulle underlätta din egen situation i nuet?

Raderat

1 gillning