Ja, det blev tolv år, och jag kan fortfarande uppleva känslan när vi var på visningen och upptäckte att huset som såg lite skruttigt ut på utsidan var så mycket större och mer välkomnande på insidan. Jag minns hur ljuset strömmade in i rummen och hur vi båda kände “Här ska vi bo!”
Det blev verkligen hemma. Äldsta barnet var två år då, och nästa kom något år senare, så det var ju där vi tillbringade deras främsta barndomstid. Många lyckliga stunder!
Men vi var helt överens om att sälja, efter en lång process av försök att rädda äktenskapet. Så jag kunde trots allt hantera det. Jag hade landat i beslutet. Det gör så ont i mig att läsa om alla er som liksom blev borttvingade från era hem, utan att ha hunnit bearbeta något eller haft något att säga till om. Det måste vara fruktansvärt svårt.
Oj vilken resa du gjort pikkusisko! Jag och min (ännu) man har gemensamt valt att gå isär, men känner så igen den smärta du beskrev tidigt i tråden, det gör ONT! 3 veckor sedan beslutet, vi bor ännu ihop och har inte bråttom med att flytta isär utan väntar in rätt ställe för mig (han ska bo kvar i huset). Imorgon ska vi berätta för barnen. Det känns fruktansvärt
Ja, det är en fruktansvärd tid i början. Jag grät mest hela tiden dom första veckorna. Det var tufft att vara på jobbet, men samtidigt viktigt. Att jag fick lite annat att tänka på. Försökte låtsas som att allt var som vanligt. Men tankarna om skilsmässan fanns där hela tiden. Oron på hur allt skulle bli.
Känslomässigt har det varit lättare för mig än jag kunde föreställa mig. Det var i början, i själva chockfasen som jag trodde att jag inte skulle orka en dag till med alla starka känslor som for runt i mig. Jag fick många gånger tänka på att försöka överleva en dag i taget, ibland en minut i taget. Ibland ett andetag i taget. I början hade jag också en förhoppning att maken skulle ändra sig, att vi skulle försöka igen. Det hoppet höll mig uppe också tror jag.
Som tur är ändrade han sig inte. Idag är jag tacksam över att vi är skilda. Det är fortfarande mycket som är oklart i mitt liv. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Har inte hittat “hem” än. Men jag mår också mycket bättre. Jag är gladare och ser fram emot livet på ett annat sätt jag inte gjort på många år.
Vi hade ju “tur” att inte ha barn som blev drabbade. Tänker ofta på det, att ni med barn har det ännu tuffare som måste påverka deras liv med skilsmässan också. Jag tror också att barnen är en tröst och gåva att ha, kärleken till dom är väl den starkaste som finns tänker jag. Den försvinner aldrig oavsett vad som händer i livet.
Önskar dig all styrka i tiden du har framför dig. Skriv här på forumet och läs andras berättelser, det hjälper. Kram.
Jag tror den första stora krisfasen är över, jag kan klara dagar utan att gråta nu. Nu ligger min rädsla i framtiden, tror ibland precis som du gjorde att vi ska hitta tillbaka, men samtidigt är vi ju så olika så jag vet att det finns andra som är bättre för oss där ute. Jag vill att han ska må bra och vara lycklig och jag vill ha honom som min vän för livet, men har så svårt att tänka på honom med någon annan. Jag tror och hoppas det kommer landa med tiden. Vi har som sagt två barn ihop och vi kommer för all framtid vara en familj. Det måste bara fungera!
Jag tror att han snabbare än jag kommer vara med någon ny, han är gärna ute och festar och jag trivs bättre med lugnare middagar eller hemmamys. Det stressar mig, jag känner att jag också borde ta reda på vad som finns där ute, men tanke på typ tinder gör att jag känner mig otrogen.
Jag har sagt att jag inte är redo att ta tag i bodelning och att skicka in skilsmässoansökan ännu, ”inte jag heller” säger han då, men samtidigt pratar han om att vi måste ut och se vad som finns där ute för då vet vi om gräset är grönare på andra sidan. Igår sa jag att om han känner så så finns ingen anledning att vänta med att skicka in papprena. Jag fick inget ordentligt svar på det tycker jag, hans telefon ringde (jobb) och sen sa han inget mer om det. Innan skilsmässan pratade han mycket om oss, känslor och förhållandet, men jag tycker han är sämre på det nu.
Äsch! Massa svammel här nu, men jag är glad att det känns lättare nu än i början och barnen tog det rätt lugnt. Såklart blev de ledsna och kommer säkert bli igen när flytt blir av o så, men de pratar också om att det ska bli spännande att se vart mammas nya lägenhet kommer va och hur den ska se ut.
Jag funderar på att lämna skilsmässoforumet. Känns som jag kommit över skilsmässan. Kanske kommer det bakslag, då får jag väl titta in igen. Men jag är glad att vi är skilda. Jag mår bättre utan mitt ex. Jag önskar honom allt gott, men saknar honom inte. Vi hade det bra, men det var länge sedan. Vi skulle nog ha skilt oss ännu tidigare egentligen inser jag nu. Men bättre sent än aldrig. Så jag ska nog inte lägga så mycket mer tid på att tänka på det som varit, utan blicka framåt istället. Se vad som komma skall i framtiden. Det ser jag fram emot.
Önskar alla här inne lycka till med era liv. Ni som har det jobbigt, kämpa på. Det blir bättre. Tillåt er att vara ledsna. Gråt så mycket ni behöver. När det känns som tyngst, överlev bara ett andetag i sänder. Små små steg. Tänk att just nu känns det riktigt jävla eländigt, men det kommer bättre dagar. En dag kommer ni upptäcka att ni skrattar igen. Ni kommer känna ren glädje. Ni kommer vara starkare än ni någonsin varit. På något vis så ordnar det sig till slut. Sen kommer nya bekymmer och hinder i ens väg, men det hör livet till.
Tack alla som läst mina texter och stöttat och gett mig råd längs vägen. Ni har verkligen hjälpt mig! Det här forumet har varit en stöttepelare, en livlina. Ni är fantastiska! Tack!
Förlåt, men jag är redan tillbaka. Är verkligen inte meningen att vara nån Drama queen, som först säger att jag ska dra mig tillbaka och genast komma hit igen för att få uppmärksamhet…
Exet ringde igår kväll. Han försöker sälja huset och det går inte bra. Inga intressenter. Han tyckte väldigt synd om sig själv, det var tydligt. Han har lagt mycket pengar på Homestyling, som han nu behöver “trolla fram” om huset inte blir sålt. Det är jobbigt för honom att vara hemma eftersom det är stylat inför eventuella visningar. Hans stationära dator är borta, hans högtalare är borta. Han kan inte spela eller se på film… (Det kan han om han vill) Han antydde att jag kom lätt undan och jag fick känslan av att han önskade att jag skulle hjälpa honom på något sätt.
Han skaffade en sprillans ny bil veckorna innan jag flyttade till Finland. Han berättade att han behöver börja köra lite lugnare för han har så hög bränsleförbrukning och han snart måste köpa nya hjul eftersom dom som sitter på nu börjar vara så slitna av hans hårda körstil. Vad har jag för nytta av att veta detta?
Han frågade vad jag skulle hitta på i helgen. Jag berättade om mina planer och då sa han att det enda han har planerat är en aktivitet på söndagen, att han annars är ensam.
Till slut tröttnade jag att lyssna på honom och lyckades avsluta samtalet. Jag hörde på hans röst att han inte var nöjd med det.
Varför ringer han till mig och gnäller? När vi skulle skiljas sa jag att vi säljer huset tillsammans. Det kommer vara svårsålt och vi får ta smällen ihop. Men han ville bara bli av med mig. Han gjorde sitt val.
Jobbigt med människor som inte tar konsekvenser av sina egna handlingar.
Han får väl sälja den dyra bilen om han får problem med husförsäljningen, men det är ju INTE ditt problem.
Han menar nog inget illa, men det är inget särskilt rationellt beteende. Han verkar agera på känsloimpulser.
Just nu känns det antagligen jobbigt för honom att han har drivit igenom en separation och att han har fått en massa krångel och oro på halsen, han känner sig ensam och du verkar inte sakna honom särskilt mycket. Det får honom kanske att ifrågasätta hela beslutet.
Så långt inget märkligt. Det kan vara jobbigt för vem som helst. Men har man lite kontakt med sitt känsloliv så inser man att man inte ringer och besvärar exet med den sortens känslor. Då låter man det stanna vid känslor. Man agerar inte på dem.
Dit verkar han inte riktigt ha kommit ännu. Döm honom inte för hårt, men se upp för affektsmitta! Låt dig inte påverkas av hans känslor!
Om han försöker kasta över någon sorts dåligt samvete på dig, så fånga det absolut inte. Ta inte emot det. Ta ett mentalt steg åt sidan och titta på hur eländet landar på backen. Låt det ligga. Det är inte din sak att bära runt på hans våndor.
Tack! Vad bra skrivet! Jag ska inte påverkas av hans känslor. Han får ta ansvar för sina beslut nu. Jag ska gå vidare med mitt liv. Har själv mycket att komma underfund med. Och jag har verkligen ingen lust att blanda in hans problem i mitt liv.
Igår kväll ringde exet. Jag förstod direkt att det “var nåt”. Han frågade hur jag mådde, hur det går osv. När jag frågade honom detsamma så sa han att han måste berätta något jobbigt som inte är mitt fel. Han bedyrade verkligen att jag inte skulle ta på mig något av det han berättade. Jag hann bli riktigt orolig innan han berättade. Ha sa att han inte klarar att ha kontakt med mig längre, Han mår för dåligt. Han måste ta hand om sina “demoner” och försöka hitta sig själv. Jag påminner för mycket om det som varit. Han grät och sa att han var så ledsen över att han måste “lämna mig” igen. Helt denna gång.
Jag blev påverkad, framförallt för han var så otroligt ledsen och jag hörde hur dåligt han mådde. Jag respekterar givetvis hans beslut. Så nu har vi ingen kontakt längre. Det kanske är lika bra det. Men jag känner en tomhet idag.
