Jag och min sambo har varit tillsammans i 3,5 år. Vi började försöka få barn för 2 år sen men fick tyvärr två missfall innan vi fick hjälp via IVF i maj i år. Blev gravid nu i augusti men det slutade i missed abortion.
Det har varit en olidlig längtan efter barn för oss och det har blivit nästintill en besatthet. Vi båda har mått väldigt dåligt under de här två åren men nu kändes det äntligen lite lättare när vi äntligen fick hjälp. Men nu när även det slutade dåligt så känns allt bara rätt nattsvart. Var på återbesök i fredags som visade på rester från fostret så fick skrapa igår.
Efter återbesöket i fredags när jag kom hem sent efter jobbet droppade min sambo till mig att han inte orkar mer. Det är för mycket negativt som händer oss och han orkar inte mer. Han är totalt dränerad på energi och känner att vi aldrig kommer någon vart. Missfallen är inte det enda jobbiga i våra liv, vi har fått negativa besked på negativa besked med andra saker i livet.
Jag är i alla fall totalt jävla förkrossad nu. Vet inte hur jag ska ta mig ur detta. Trodde jag hade hela min framtid klar. Jag älskar honom så mycket och är så störtkär och trodde verkligen att vi skulle ta oss igenom vad som helst. Jag är i chock. Kan inte förstå att vi inte ska vara tillsammans. Han säger också att han älskar mig mer än allt och att han egentligen vill vara med mig men att han inte är kär i mig längre och att allt negativt har tagit vårat förhållande till botten.
Det är så fruktansvärt jobbigt. Han vill nu att jag ska bestämma om vi ändå ska fortsätta försöka och göra insättningar och hoppas att det blir bättre. Jag känner mig så djupt sårad och kan inte tänka mig att ta in ett barn i en relation som är kärlekslös.
Allt är så sorgligt. Vi har 9 embryon i frysen som kommer förstöras om vi gör slut. Bara det känns så fruktansvärt. Jag mådde så fruktansvärt dåligt under IVF-behandlingen med sprutor och överstimulering men när vi fick 12 ägg till frysen var vi så jävla lyckliga.
Jag förstår ingenting och jag vet helt ärligt inte hur jag ska komma ut ur det här.
Jag är ledsen för din skull men det är nog inte helt ovanligt att IVF tär på förhållandet och har ni dessutom andra problem så är det extra tufft att klara detta.
Jag förstår var ni har fokus, men kan ni inte pausa från dessa måsten kring barn just nu och ta vara på varandra istället och försöka väcka kärleken? Familjerådgivning? Kan det vara något?
Jag tänker som @Lisa0987 - kör familjerådgivning. Det är inte konstigt att de senaste åren har tärt på er relation. Har själv gjort IVF samtidigt som vi hade en del negativa familjehändelser och vet att det kan vara otroligt tufft. Det låter ju på din beskrivning av hur din sambo lägger fram det som att det kanske ändå finns något att rädda men tänker att det är tufft att försöka lösa det på egen hand, ta proffshjälp istället. Egentligen tänker jag att alla som gör IVF borde få lite parterapi.
Jag tycker också att ni ska pausa barnförsök och istället fokusera på er och ert förhållande. Red ut de andra negativa händelserna/omständigheterna med hjälp av familjerådgivning/kyrkans diakoner/sjukhusets kurator och bearbeta dem innan ni Eventuellt bestämmer er för att försöka igen. Minst ett halvår och gärna en lång lat semester därtill.
Tack för att ni svarat. Jag har dessvärre redan föreslagit allt ni skriver för honom. Han är helt omöjlig på parterapi. Vi är så jävla olika på den punkten. Jag kan för all del inte förstå hur man inte kan göra det om det är vad som krävs men han vägrar. Han säger också att paus på IVF inte är ett alternativ för att han inte vet hur det ska göra saken bättre utan att han bara kommer må sämre av det.
Helt ärligt så känns det för mig som att han älskar mig och vill ha barn med mig men att just barndelen är det som får honom att stanna. Han vill ha barn mer än något annat i hela världen och han förstår ju att det inte kommer hända på några år till (om alls som han uttrycker sig) om han och jag går skilda vägar. Och jag känner att jag inte vill ha barn med någon som inte är 100% kär i mig och vill spendera sitt liv med mig av den anledningen.
Tror det kommer sluta med att vi går isär men det gör bara så fruktansvärt jävla ont i varenda kroppsdel och det är inte vad jag egentligen vill.
Jag håller med övriga men känner också att han verkligen inte kan tvinga dig att fortsätta med ivf under nuvarande omständigheter. Det är din kropp!! Och att tvingas försöka få barn med en person man kanske ska separera ifrån låter som tortyr.
Vad är det med vissa människor som vägrar familjerådgivning/parterapi??
Det är inte pinsamt eller konstigt att gå och prata med någon. Däremot att tro att man kan lösa livskriser på egen hand är enormt konstigt!
Så han vill inte vara tillsammans men han vill ha barn?
Det rimmar väldigt konstigt i mina öron.
Ingen av er mår bra just nu. Ni har fått en massa negativa besked och mått dåligt. HUUUUR tror han att du ska kunna bli gravid och att kroppen ska orka en graviditet när du redan idag mår som du gör?
En stressad kropp (när vi upplever trauma, negativa händelser i livet osv då sätts våra kroppar i “stressläge”) har en fokus - att överleva. En kropp som fokuserar på att överleva kan ytterst sällan fullfölja en graviditet. Att fortplanta sig har inget med den egna kroppens fysiska överlevnad att göra. Snarare tvärtom, fostret livnär sig på mamman och dränerar en redan stressad kropp…
Nu har din sambo satt dig ytterligare pressat läge där du genomgår en chock och ökar stressbelastningen ytterligare. Och han tror att det finns en uns av chans att något av äggen ska “ta sig” när du är på botten??
Tittar man rent hormonellt på vad som händer vid stress så finns det inte nog med hormoner för att en graviditet ska kunna fungera (visst finns det undantag men rent generellt). Könshormoner, binjurar och sköldkörtelhormoner hänger ihop i en sk OAT axel. Vid stressat läge pressas binjurarna att producera kortisol, när pressen blir för stor då bromsar kroppen produktionen av könshormoner och sköldkörteln går på högvarv för att kroppen ska orka med.
Det finns inget sunt utrymme för kroppen att orka med en graviditet. Det är därför många får missfall när de är i så pass stressade situationer för kroppen mäktar inte med helt enkelt.
Så ta det med din sambo, förklara att om det ska finnas en möjlighet för er att någonsin ha barn så måste ni ta hand om allt det negativa i era liv först. Även “hetsen” att få barn. Det kanske kan få honom att inse att parterapi kan vara bra?
En annan fråga om han vill gå skilda vägar, vill du ha barn med honom då? För det låter lite som att det är hans förslag, att det ska vara slut men att ni kan försöka skaffa barn ändå. Eller har jag missförstått?
Håller med till 100%. Förstår inte heller hela den grejen med att man inte ska kunna ta hjälp med sina problem. Jag tror att han själv vet om att han har mycket att bearbeta och att det gör att han kanske inte vågar gå dit och gräva i saker som han tror han själv redan tagit hand om. Jag kommer aldrig förstå mig på det där och det har jag sagt till honom också.
Han vill vara tillsammans och han vill ha barn men han kan inte lova att känslorna för mig kommer komma tillbaka. Vilket bara det är så skadat och jag känner självklart att jag förtjänar bättre än så. Jag har också förklarat att den sorgen han satt mig i nu inte kommer göra att jag blir gravid. Jag kommer må så fruktansvärt dåligt och känna en enorm stress över att bli lämnad. Så NEJ, självklart vill jag inte ha barn med en person som inte är kär i mig. Det kommer inte på fråga, så jag vet ju att jag sitter på svaret själv. Det gör bara så in i helv*te ont att inse det. Min hjärna skriker att jag ska säga att det här aldrig kommer att funka och att jag förtjänar att bilda familj och ett liv med någon som vill vara med mig till 110%, men mitt hjärta gör så ont och vill bara förlåta och säga att vi löser allt för att jag älskar honom så innerligt.
Jag vet nog innerst inne att detta kommer sluta med att vi går skilda vägar men det gör så ont och jag kan verkligen inte förstå hur jag ska kunna leva ett liv utan honom. Det hade varit enklare om jag också kände någon form av tvivel på mina känslor för honom eller om inte hela den här längtan efter familj och barn inte fanns. Men nu är inte fallet så.
Men du, han har nu visat en sida av sig själv som är allt annat än smickrande. Han kan inte ta itu med sitt bagage. Det kommer att bli värre med åren. När det där bagaget blir för tung att bära då kommer ni ändå att gå skilda håll.
Så hur tung det än är, vilket är bättre? Att ni går skilda håll nu, innan ni har satt barn till världen? Eller när ni har barn att ta hänsyn till?
Jag vet inte varför ni inte har kunnat få barn utan hjälp av IVF. Men om det inte finns några 200% medicinska skäl, har tanken slagit dig att ni två kanske inte är kompatibla och att din kropp är i konstant stress?
Hur funkar din sköldkörtel? Det är en väldigt tydlig indikator på att saker och ting inte fungerar som de ska utan att man för den delen har fått en sköldkörtelsjukdom. (dock kommer det att blomma ut en om inte situationen ändras).