Lämnad, trots vi älskar varandra

För två månader sen väcktes jag av min fru som sa, ”Vi måste prata. Jag har blivit kär i någon annan”.
Hon har förälskat sig långsamt i en man hon träffar inom en idrottsaktivitet någon eller ett par gånger i veckan det senaste året, och förstått att det är ömsesidigt. Han är också dödskär i henne och lämnar sin sambo och två barn.
Vi har tre barn mellan 6–12 år, bor i villa och gifte oss för tre år sen.
Ingenting är egentligen konstigt. Livet snurrar på, barn tar mycket tid och vi är två väldigt kompatibla människor som har stort behov av självförverkligande. Vi har varit väldigt kära i varandra, alltid vuxit ihop ju mer tid vi spenderat och haft det som bäst när vi varit lediga under längre tid tillsammans. Flera resor om året, barnen älskar familjen och vi båda har så ofta deklarerat hur fantastisk vår familj är.
Vi har inte prioriterat vårt förhållande, sex eller nyfikenhet på varandras intressen. Hon har aktiviteter i jobb och idrott som tar mycket tid, är nästan på elitnivå stundtals och jag har backat och stöttat med att ta barnen men kanske inte engagerat mig mentalt i att utveckla hennes brinnande intresse inom nämnda områden.

Jag känner mig så oerhört sviken nu. Vi har en bra kommunikation, bor fortfarande ihop i väntan på att sälja hus och kan fortfarande spendera kvalitetstid som en familj. Parallellt håller hon långsamt på och fördjupa sin nya relation, jag vet att dom haft sex (något som inte hänt när hon berättade för mig) och som planerar att flytta ihop i framtiden även om hon kommer landa eget boende först. Varje dag förkunnar hon för mig hur mycket hon önskar att hon kunde hjälpa mig, att hon älskar mig och vill att vi ska fortsätta kunna ha tid och umgänge tillsammans. Det vill ju jag också. Men vissa dagar behöver jag ta helt avstånd och vara själv. Hon är inte rätt person att trösta mig, när hon också är den som gör mig så illa.

Vad jag kämpar med att förstå, är hur mycket bättre den här mannen kan vara för henne. Han är säkert helt fantastisk, jag tvivlar inte på det. Dom klickar säkert på ett sätt som vi inte gjort på länge eller nånsin. Men det jag inte förstår är varför man väljer bort man och barn för att klicka på alla plan. Vi har inte haft det dåligt. Hon skulle gå under (enligt egen utsago) om jag försvann ur hennes liv. Men hon ser mig nog mer som en kärleksfull vän.
Men varför kan det inte räcka för att fortsätta vara en familj? Vi älskar varandra, men ibland glömt bort att kärlek behöver vara ett verb som måste göras något av.
Våra barn är helt bedrövade och sorgsna. Dom klarar sig säkert, och kommer att förstå så småningom, men jag tycker det är så oansvarigt, naivt och oerhört själviskt att tillåta sig att bli så kär i någon utan att ge oss en chans att försöka återställa kärleken i relationen genom att ta upp det mycket tidigare när sådan här känslor uppstår.

Vi har pratat om det flera gånger tidigare, att starka känslor, förälskelse och t om passioner kan och kommer uppstå för andra även om man är i en relation. Men man väljer ju hur man ska agera på dom. Jag vet att jag är mycket mer pragmatiskt lagd än hon. Men starka känslor uppstår väldigt sällan blixtsnabbt, de växer över tid och tiden ger utrymme för eftertanke och val av handling. Eller? Jag är så ledsen över att det gick så långt.

Vi har gång på gång förkunnat vår kärlek till varandra genom åren (ett par i +15 år). Vi kompletterar varandra oerhört bra och får ofta höra att vår familj är så fint sammansatt. Det har säkert invigt åtminstone mig i någon sorts falsk trygghet. Jag är oerhört arg över att vi gifte oss för tre år sen. Eller, jag är glad över det för det var så fint för hela familjen, men arg på henne för att det inte gav mig den extra chansen/livlinan/möjligheten som jag tycker att jag och vi faktiskt förtjänade. Nej, jag är säkert inte lika snygg/rolig/spännande/smart som den nya killen, men jag är pappa till våra tre barn, fortfarande älskad av henne och en genom äktenskapet validerad partner. Det tycker jag borde kvalificera för en andra chans. En chans jag tycker att jag (vi) nu aldrig fick. Jag känner mig som en möjliggörare till att hon kan lämna, men ändå på ett sätt ha mig kvar eftersom hon vet att jag kan bli hur arg som helst, men jag skulle aldrig ta ut det på henne (ligger inte i min natur att starta stora bråk eller säga saker jag kan ångra) eller i kontakt kring våra barn. Och hon vet att jag kommer bli världens bästa ex.

När vi tillsammans pratat om hur framtiden ska bli så är vi helt överens om var vi vill. Fortsätta ha kontakt, umgås, inte bli ett av de där skilsmässoparen som bråkar eller inte ses. Fortsätta vara en familj, om än på annat sätt än nu. Men med andra boenden och nya relationer att ta hänsyn till. Det är fint. Jag kommer bara inte över känslan av bitterhet, dåligt självförtroende och stor sorg.

Det kanske egentligen bara är för tidigt att ens tro att jag kan komma över något nu. Tid behövs för att läka, men det hjälper att skriva och berätta. Jag älskar henne så mycket. Och jag berättar det ofta för henne samtidigt som jag gör allt som krävs för att vi ska gå skilda vägar på ett konstruktivt, smidigt och kärleksfullt sätt. Men allt är mot min vilja.

Vi har varit i familjeterapi några gånger senaste månaderna för att prata om hur vi gått igenom detta på ett konstruktivt sätt. Jag tar all hjälp jag kan få, terapi, vänner, dagbok och nu lite forum på det. Marit och Magnus Skilsmässopodden är ett ställe jag funnit mycket tröst i. Kan rekommendera!

Jag hör gärna åsikter om hur jag ska komma över henne utan att bli bitter. Berätta om ni blivit lämnar av någon som fortfarande älskar er, kommer dom att få det svårt senare när passion och förälskelse svalnar men vi som är lämnade gjort resan och kommit upp på fötter igen. Är det ombytta roller då? Hur förhåller man sig till det? Och hur mår barnen i såna påfrestningar?

9 gillningar

Vilken tuff situation och verkligen tufft framför dig!:heart:

Jag blir faktiskt både ledsen o provocerad av det du beskriver.
Din fru har gjort ett val och det är att ge efter för sin förälskelse. Det kanske är helt rätt för henne, men att då fortsätta att vilja hålla ihop någon slags gemenskap med dig och prata om att ni älskar varandra blir ganska elakt tycker jag.
Du har så mycket rätt i det du skriver. Det är väldigt fint skrivet.

Självklart är ni alltid era barns föräldrar men du behöver förmodligen distans och hjälp att gå vidare nu. Då måste hon backa. Hon har givetvis dåligt samvete men det är inte det bästa för dig just nu att hon ”vill hjälpa dig”.

Var rädd om dig.
:heart:

5 gillningar

Fint skrivet, du verkar ha självinsikt och ställer relevanta frågor.
Det låter som att ni haft det bra tillsammans, men av någon anledning har hon ju gått till en annan man. Någonting måste hon varit missnöjd med utan att tala om det för dig, alternativt så har du missat signalerna vilket inte är helt ovanligt. Ofta får man höra att beskedet om skilsmässa kommer som en blixt från klar himmel, men i själva verket har partnern försökt visa med signaler under lång tid.

Jag står dock på din sida i det här. Jag tycker man är skyldig att berätta i tid om känslorna sviker. För äktenskapet och barnens skull. Även för respekt för sin partner. Vet inte hur nu haft det med kommunikationen genom åren? Ett mål jag hade i mitt förhållande var att sitta ner åtminstone en gång i veckan och tala om vart man känner att man är påväg i livet. Kvalitetstid där man får ta upp vad som helst utan mothugg. Jag tror sånt är livsviktigt men väldigt ovanligt i ett förhållande.

Nu har det som hänt redan hänt och du kommer inte kunna ändra på någonting. Det är ungefär där jag la ribban när mitt ex meddelade att hon ville skiljas på första familjerådgivning.
Det var säkerligen lättare för mig att acceptera då jag funderat i dom banorna själv under många år, men faktum kvarstår att om man vill undgå att bli bitter så måste man släppa all form av hat och ilska mot den andra parten.

Mitt ex var även hon otrogen månaderna innan hon släppte bomben. Något jag fick reda på efter att vi bestämt oss för skilsmässa. Efter att vi båda lovat att vara schyssta och fortsätta som goda vänner. När jag fick veta att hon redan träffat en annan under flera månader så skiftade mitt mindset på vissa sätt. Jag är inte längre hennes bästa vän och har inte någon avsikt att umgås med henne utan barnen. Hon har förbrukat tilliten hos mig.

Jag tycker det är fint att du är inställd på att vara ett schysst ex. Men tänk ett par vändor till innan du lovar för mycket och kom ihåg att du har rätt att ändra dig. Dina känslor kommer säkerligen skifta genom processen och du behöver ta dig igenom alla stadier av sorg. Det betyder inte att du måste börja hata eller bli bitter.
Du verkar redan ha bestämt dig för att sköta allt snyggt och det ska du ha en eloge för och hon ska skatta sig lycklig som har en sån man i livet.

Jag känner igen mig i den biten att tidigt bestämma sig för att inte falla ner i bitterhet. Bara att du tänkt tanken är bra. Rent praktiskt var lösningen för mig att skapa acceptans.
Trots otrohet, svek och lögner så bestämmer jag mig för att ta den högre hästen. Jag förstår hur hon kunde göra så. Jag förstår att hennes svårigheter med kommunikation och bekräftelsebehov ledde hit. Jag förstår min egen del och ansvar i det hela. Allt detta gör att jag förstår och kan acceptera det som hänt.
Jag kommer klara mig bra själv, och barnen kommer klara det bra också om mamma och pappa inte bråkar.
Visa barnen att livet inte är perfekt. Ibland skiljer man sig, men att man trots detta kan vara en trevlig person som kan samarbeta och visa omtanke.
Hjälp barnen att köpa presenter till mamma om dom vill det. När du är med barnen så baktala aldrig mamma. Trots svek och otrohet och ilska inombords så låt aldrig barnen bli ett vapen mellan er vuxna.
Visa att man kan förlåta och acceptera.
Det innebär inte att man glömmer, men människor begår misstag och är ofullständiga. Så även du och jag.

Sist men inte minst, sätt gränser. Du måste inte ställa upp på att umgås i varje tillfälle om det känns fel. Du behöver inte leka familj om känslan är att det inte är så.
Tänk och känn efter noga i stunden och sätt gränser, det är mycket viktigt för ditt egen mående och självvärde.

Jättebra att du använder alla hjälpmedel du kan få i detta. Det kommer gynna dig i processen.

Lycka till och bra jobbat so far, det kommer gå bra för dig och er tror jag :+1:

8 gillningar

Vill inte vara pessimistisk men vill ändå plantera en tanke.

Hade du personligen som vuxen om du blev kär och kåt på någon, lämnat man och barn utan att ha haft sex.

Jag frågar, då vi är många här som trott på den historien bara för att ett tag senare under något samtal fått reda på att otrohet visst skett…

5 gillningar

Vilken skitsommar @bbyrne!

Finns massor av trådar att läsa här inne om lite likartade separationer.
Håller med @Annie1 att de med ganska stor sannolikhet har provlegat innan beslutet, vilket i sig är helt ovidkommande för din del faktiskt.
De ligger nu och de tänker flytta ihop.
Du fick ingen andra chans, kommer inte att få det heller.
Lika bra att du inser det med en gång.

Jag gjorde i min story jämförelsen med att börja jobba åt konkurrenten men ha tillgång till gamla jobbets alla resurser och förmåner. Liknelsen väckte viss kritik men jag tycker den är ganska relevant.

Det har gått två månader, du är ännu i chock. Du tror ännu att det kommer att ordna sig, att det blir som det var. För DU tycker att det var nog bra och DU har inte tagit beslutet att separera.

Det är bra att du tänker på barnen, de ska alltid komma i första hand.
De ska de verkligen. Och du behöver förstå på vilket sätt du vara en förebild.

En partner som har inlett ett förhållande med en annan är inte lägre din bästa vän.
Just nu är det en trend här att männen är extra chevalereska och vill behandla sitt x med största respekt.
Tja, så kan man väl göra?

Eller så agerar man enligt annan logik, vänskaplig eller affärsmässig?
Om din bästa polare sviker dig rejält med flit, han vet att det kommer att skada dig på alla sätt men gynna honom på alla sätt. Är han då din vän?

Om du byter jobb, kör du omkring i gamla firmabilen, tecknar avtal för gamla firman och går på deras AW fast du jobbar åt konkurrenten?
Nä, förmodligen inte.

Här tror jag absolut på en ganska rigid gränsdragning.
För din skull. På alla sätt.

Du kommer inte att vare sig komma till insikt eller vidare om du inte drar de rimliga logiska slutsatserna av att hon har valt att inleda en kärleksrelation med en annan man.

Hon tycker såklart att du är skön som inte gör en stor grej av det.
Det behöver man inte göra, men man behöver göra det man ska i detta läge.
Skicka in om äktenskapsskillnad, dela upp tillgångarna, dela upp tid och ansvar för barnen etc.

Risken är att du kommer att känna dig extremt utnyttjad om du fortsätter att sköta marktjänsten när hon är ute och hurtar sig och ligger med sin nya kille, kommer sen hem till dig som gärna låter henne leka bästa mamman i det som var ert gemensamma hem tills dess att de kan flytta ihop.
För det kommer de att göra, och ganska snart.

Du behöver inte bli bitter, det är bara dumt och onödigt.
Men arg måste du nog fan bli!

Du behöver inte förstå hur den nya kan vara det ena eller det andra för henne.
Eller fundera på hur mycket bättre han är än dig.
För han är nog sämre tänker jag, på alla sätt.
Han är en svikare som ditt x. Vilket du INTE är!

Visst begriper du att hon inte är ofelbar?
Hon kan faktiskt ha satsat alla sina pengar på en aktie som visar sig vara värdelös?

Förutom att du inte förefaller ha tagit riktigt hela proportionen av hennes agerande så har du gjort många bra saker som kommer att vara dig till hjälp i framtiden.
Det tyder på förstånd och handlingskraft.

Bitter behöver man inte bli, men stå upp för sig själv det måste man!

18 gillningar

@Skipper

Det kan ta mig tusan vara något av det bästa jag läst. Heja dig och ditt sätt att förmedla vad som på riktigt pågår. För de otrohetshistorier som förmedlas här är alla unika men trots det följer de samma mal. Personen som svek säger samma sak. Personen som blivit sviken tänker samma sak. Barnen lyfts upp till en orsak till samarbete från den sviknes håll. Men var inte något som rörde den som sveks ryggrad när de gjorde vad dom gjorde.

Så BLI ARG!!! Inte bitter… ARG! Skicka in papperna och bryt mönstret.

Om du blev mobbad i skolan, hade du då lekt med din mobbare hemma?

Din BFF har visat att du betyder noll. Så ge noll tillbaka och avboka hotellet… för du vill väl inte riskera att vara den som bidrar till otrohet. För händer något mellan er nu, så är det hon och du som är otrogna bakom den nyes rygg.

Vilket är ännu ett tecken på att ni är noll för varandra.

3 gillningar

Jag ställer mig bakom allt @Skipper säger.

Att vara arg är fullt mänskligt och är OKEJ att vara! Använd den ilskan som bränsle till ditt nya liv. Han är inte bättre än dig på en endaste punkt min vän.

Jag kan bidra med hur det blev för mig. Väldigt kortfattat så kom jag på henne med att skriva och träffa sin kollega på jobbet. Hon 31 och han 50. Jag begärde skilsmässa och drog i allt. Husförsäljningen, ansökan om skilsmässa, flyttstäd, rubbet. Det var 2 år sedan. Hennes romans höll i några månader för det blir ju vardag även med ”världens bästa människa”. För 1 år sedan kom det jag aldrig trodde skulle hända. En ursäkt för allt hon gjort och hur illa hon betedde sig under skilsmässan. Jag blev glad över ursäkten och godtog den. Idag har vi en bra relation som föräldrar men är inte kompisar. Hon ångrar allt men jag är klar. Vårt kapitel är över.

Jag kan förlåta men jag kommer aldrig att glömma att min bästa vän bedrog mig.

Jag har det bra idag. Hon har det inte så bra. Är jag skadeglad? Absolut inte. Inget förändras för mig oavsett vad hon gör eller inte gör. Jag har läkt och det kommer du också att göra!

Skickar dig enorm styrka och var rädd om dig.

6 gillningar

Hennes dörr har stått på vid gavel. Man råkar inte bara bli förälskad. Så ditt uttryck:

Är faktiskt konstigt. Hur kan ni ha en bra kommunikation och hon samtidigt varit öppen för en ny?

Och det här är nog rätt. Hon älskar dig. Hon älskar inte den andre. Att vara förälskad är bara hormoner och lust.

Men jag tänker att hon är omogen? Förstår inte hur hon själv fungerar?

Nej, nej, nej. Händer inte om man inte är öppen för det.

Och du är högsta vinsten. Tänk på det. Du är inte en kille som går bakom ryggen på din partner.

Som andra har skrivit så bryt. Annars kommer du må skit om ett par månader. Kratta inte manegen för henne.

Jag tror du är i chock fortfarande. Läs @Skipper inlägg flera gånger.

5 gillningar

Jag är väldigt tacksam för engagemanget. Forum likt detta är inget jag nånsin brukar skriva på så jag är lätt förvånad och imponerad att folk engagerar sig och bemödar sig med att ge sin syn på saken. Det värmer!

Flera inlägg får mig att tänka efter ordentligt igen, och det var hela syftet med att skriva och berätta. Och jag känner att jag vill försöka fördjupa förståelsen för mina kval.

Vår kärleksrelation är över därför att den måste vara det. Därför att hon träffat en annan, ja, men också för att vi inte vårdat den och där har hon faktiskt inte ensamt ansvar utan det finns en bit för jag klandrar mig själv också. Det ändrar ingenting i sak, jag är sviken och ledsen att det måste bli såhär. Men jag tror inte att go to-lösningen alltid är att bli arg, bryta och ha minimal kontakt för att jag ska kunna gå vidare. Jag vet att jag har en krishantering att gå igenom. Kanske är jag fortfarande i chock, kanske har jag kommit lite längre än så. Vem vet? Men jag försöker att följa mitt hjärta för stunden, och som en väldigt pragmatisk person så behöver jag ofta stanna upp och verkligen tänka på vad jag vill här och nu. Och förvånansvärt ofta landar jag ändå i att det just nu känns viktigare att vara tillsammans när vi kan för att vara familjen. Barnen förstår att vi ska skiljas, dom pratar mycket om nya boenden men dom är ganska vana att umgås med en förälder i taget och för dom är tiden tillsammans extra viktig just nu tror jag.

Det är möjligt att jag kan bli ännu argare. I perioder (som oftast hittills varat 3–5 dagar) så har jag helt behövt stänga av henne och inte träffas alls. Då har jag bara kommunicerat att så är fallet på sms och vi har endast avhandlat de viktigaste praktiska sakerna på mess, i övrigt har hon lämnat mig helt ifred. Det har varit skönt. Men jag försöker att vara väldigt lyhörd för vad jag vill för stunden, inte vad jag borde. Skjuter jag i så fall på min egen bearbetning och möjligheten att komma vidare, so be it. I höst ska vi sälja huset, jag måste köpa något nytt och förr eller senare kommer vi ju ändå att distansera oss ännu mer när flyttlassen går.

Jag kan såklart inte veta om det fanns sexuell kontakt dom emellan innan hon berättade för mig. Min instinkt säger att hon inte ljuger, och förnuftet säger att just det spelar väldigt liten roll egentligen. Besvikelsen ligger helt i att hon tillät sig att bli kär innan hon tagit reda på vad som fattades henne. Och hon har såklart sina brister som jag är väl medveten om. Jag skönmålar henne inte. Men jag älskar henne djupt. Brister inkluderade.

Jag ältar detta eftersom jag är rädd för framtiden. Rädd för att hon ångrar sig framöver när jag såklart kommer att ha kommit vidare och i bästa fall fått lyckan att bli lyckligt kär och förälskad på nytt, i någon annan. Rädd för att barnen ska ta skada av hur hon du mår. Vill inte att hon ska bli olycklig. Jag vill ju såklart inte heller vara olycklig, vilket jag är just nu, men jag har som en inneboende stark känsla av att det kommer vara jäkligt tufft, säkert värre än nu, för mig ett tag - men i slutändan kommer jag komma på fötter och få det bättre! Jag är inte lika säker för hennes del. Och det skrämmer mig! Samtidigt kan jag ju inte agera på något annat sätt för att undvika det? Hon fattar egna beslut och måste ta konsekvenserna av dom. Det är mina barn som jag inte vill ska hamna i kläm.

Jag försöker tänka att sättet vi agerar på nu, de kommande månaderna kommer att sluta tonen för en lång tid framöver. För vårt samarbete och för barnens tilltro till vår kärlek för dom, familjens betydelse och tron på att vuxenlivet är något härligt och inget att vara rädd för. Att jag distanserar mig och förklarar hur arg jag är, leder det till något bättre egentligen? Jag är nog inte chevaleresk, jag är omtänksam om andra på ett sätt där jag försöker skona och ibland till och med prioritera mig själv. Jag skulle säkert kunna vara ännu mer egoistisk och fokusera enbart på vad jag borde göra, men jag tror att jag inte hade mått så mycket bättre av det helt ärligt.

Vi har skickat in om äktenskapsskillnad, huset är snart ute till försäljning och jag har prospekt på gång som jag vill flytta till. Vi har en liten hyresrätt tillgänglig om en vecka och kommer försöka växelbo i den. Men sommaren kommer att innehålla mycket tid tillsammans ändå.

Såhär formulerade jag mig i mitt förra inlägg;
Jag kommer inte över känslan av bitterhet, dåligt självförtroende och stor sorg.
Det där är nog kärnan i allt för mig. Hur undviker jag att bli bitter, utan att för den skull tvinga mig till ilska och avståndstagande där jag befinner mig just nu?

Tack igen för kloka tankar i era kommentarer!
:heart:

2 gillningar

Kanske genom att tillåta dig gå in och gå igenom alla känslor. Inklusive eventuell bitterhet. För hur du kommer reagera när allt lagt sig kan ingen veta. Vad du kommer tycka om ditt ex när saker väl lagt sig och hon börjar ha sin familj med barnen där du ej längre är välkommen kommer kanske också påverka.

Så det bästa du kan göra är att vara snäll mot dig själv. Oavsett vad och hur du känner. Skaffa samtalskontakt och fokusera mer på barnen och mindre på ditt ex.

3 gillningar

Alltså “bitter” är ett ord med den snudd på den värsta negativa värdeladdningen i dagens läge.

För oss som levt ett tag och dessutom läst mkt böcker så är begreppet “bitter” inte så där alldeles extremt värdenegativt och inte heller så livspåverkande och ever-lasting som det många gånger ses idag.

Så lyssna på en “tant” som ger dig full tillåtelse att vara bitter i stunden, för den känslan kommer INTE att bestå for ever.

Ser du synonymerna till “bitter” så kommer du hitta; besviken, dyster, hätsk, ledsen, svår, tung, smärtsam osv. och allt detta är helt normalt att känna i din situation.

Men ingenting varar för evigt så räds inte dina känslor, utan genomlev dem… tids nog kommer de att förblekna, även om de aldrig riktigt försvinner. För de transformeras om till erfarenheter och minnen, som kommer att följa dig och garanterat även leda dig framöver :+1:

6 gillningar

Hej, jag känner igen mig mycket i dina tankar kring separation och om du vill kan du läsa min historia. Idag är det 1,5 år sedan vi gick skilda vägar och jag har en god relation med mitt ex, och har egentligen haft hela vägen.

Vill bara säga att det absolut är möjligt att separera utan att bli bitter, arg eller alldeles nedbruten. Även om man blir lämnad och sviken (som jag blev). Det kräver dock öppen kommunikation och att båda jobbar för att ha en god relation. Ironiskt, I know :roll_eyes:. Exakt det som man misslyckades med i förhållandet. :see_no_evil:

Men idag tror jag vi båda mår bättre på varsitt håll och lever kanske närmare våra egna värderingar. Samt att vi fortfarande håller överenskommelsen att vår son är viktigast i allt och hans välbefinnande går först.

Det blir bättre :heart:

3 gillningar

Fint inlägg och insiktsfullt skrivet. Och många andra fina inlägg…

Ja, jag har gått igenom en skilsmässa där det fortfarande fanns en kärlek kvar, från bådas håll/sida, det var vi öppna kring. Men vi var överens att den kärleken inte räckte till, den kom inte fram på rätt sätt, på ett bra sätt… Det var dags att gå skilda vägar i livet.

Nu var inte min/vår skilsmässa omgärdad av någon ny förälskelse, någon otrohet. Så där kan jag inte relatera i sak. Och jag känner verkligen med er som får gå igenom en sådan process…

Men givet att vi kände samma, så var det på ett sätt enklare att snabbt nå ett stadie av acceptans. för mig. Skilsmässan var ett faktum, bodelning skulle upprättas, banden skulle lösas upp.

Känslor. Absolut. Sorg och saknad. I mitt fall främst utifrån barnen, familjen. Inte så mycket kring mitt ex. Den sorgen och saknaden var i mitt fall på många sätt redan hanterad, processad under en längre tid. Ett långsamt farväl kan man säga.

Bitterhet. Ilska. Besvikelse. Dysterhet. Det enda jag kan säga är; tillåt dig själv att känna alla känslor, precis alla. Ta hand om känslorna. Tryck inte undan, svälj inte. Utan; tugga i dig, mal ner de, spotta ur de. Rinse and repeat!

Över tid så kommer det att minska, ta mindre plats i ditt liv, sakta blekna.

Älta? Negativt laddad ord. Vem fan vill älta liksom, vem vill vara nära en person som hela tiden ”ältar”. Byt ut ordet mot ett mer ”akademiskt laddat” ord. Processa!!

Risken annars är att de kan komma att bita dig i baken långt, långt senare i livet. Helt oförhappandes. När du minst anar det.

Tricket dock, som alltid, är att inte fastna i allt det negativa, för länge, i för långa stunder.

Hitta strategier, tekniker, för att kunna ”bryta av”. Om så för en kort stund.

Fokus dig, fokus barnen.

Ja, jag och mitt ex lovade varandra vid tidpunkten för skilsmässan att vara snälla mot varandra, att ge det tid, att ge varandra tid. Det har vi i mångt och mycket kunna hålla. Nu har vi avsevärt äldre ”barn”. Vi har ganska lite kontakt. Vi har firat en del högtider tillsammans som familj, utan större problem eller anspänningar. Mitt ex har ”gått vidare” in i en ny relation, så har även jag sedan några månader tillbaka.

Vi har en vänskaplig ton i våra få kontakter. Vilket känns bra. Det finns ingen pågående konflikt, inget tjafs kring ”barnen”, kring xyz… vilket jag är glad för.

Men, jag skulle inte kalla mitt ex för en god vän, en vän. Hon är mitt ex, hon är mor till mina/våra barn. Det är allt.

Mitt ex ansåg att vi kunde fortsätta träffas, umgås, vid tidpunkten för skilsmässan. För hon tyckte att jag var en trevlig kille. Ok. Jag släppte dessa kommentarer rätt ner i backen.

Kärlek? Nää, det finns ingen kärlek kvar, ingen kärlek med romantiska förtecken eller romantiska förhoppningar. Det finns en omtanke (!). En respekt, en hedersam känsla kring det vi skapat, upplevt.

Hon var min förra arbetsgivare, min f d kollega. Men nu jobbar vi båda hos konkurrenter. Men jag behöver inte baktala min förra arbetsgivare, min f d kollega och partner. Lika lite som jag måste umgås med min f d kollega, eller gå på AW tillsammans.

Gränser. Respekt. Takt och ton. Fokus barnen. Fokus på sig själv.

Livet går vidare som sagt, det blir inte samma, det blir annorlunda. Vissa saker kan bli annorlunda sämre, somliga bra, somliga bättre. Över tid så blir det bra. Livet måste gå vidare.

:muscle:

9 gillningar

Många som skriver så fina och bra svar!

Här kommer ett från mig som befinner mig i en liknande skitstorm. Min fru älskar mig som vän men vill inte ha en sexuell relation så vi ska skiljas. Känner också exakt igen mig i det du skriver att du har tagit större ansvar för barn och hem för att vara stöttande i hennes aktiviteter.

Det som har hjälpt mig må bättre även om jag inte mår helt toppen:

  • träna varje dag
  • spendera så lite tid som möjligt med min fru
  • ställ krav, så länge vi bor ihop ska inga relationer inledas. Messade/chattande sköts när partner inte är närvarande
  • tillåtit mig själv att vara arg och bitter för det måste ut, dock inte med min partner i närheten
  • samtal med psykolog, dinpsykolog.se
  • signa upp på en datingsite för att chatta med andra kvinnor för att bli sedd
  • skilsmässopodden

Du verkar en väldigt mycket bättre och storsintare människa än mig. Men jag tycker inte du ska försöka bli världens bästa ex utan världens bästa pappa och göra det som gör dig glad. Vad gjorde du för aktiviteter innan du träffade din fru? Att jag tränar varje dag är för att det är något jag gjorde mer när jag var singel men tappade när barnen kom.

1 gillning

@Skipper

Helt otroligt bra inlägg, fullt av erfarenheter

Hej
Jag vet inte var jag ska börja. Min ex man som jag har två barn med, började vara borta mycket. Det var de ena och det andra. Plötsligt började han åka slalom inte när våra barn ville åka.
En lång historia väldigt kort.
Han hade träffat en kollega på jobbet- jag tog dem på bar gärning.
Skilsmässa omg.

Nästa man jag träffade började plötsligt åka iväg själv på olika ställen. Ta en promenad mm
Det visade sig att jag tog även dem på bar gärning. Han träffade en annan kvinna i smyg.
Fast de var bara kompisar. Konstigt att hon aldrig kom förbi eller ville träffas alla tre.
Grejen var att jag kände henne först. Hon är gift.
De träffas året om på olika ställen och min magkänsla säger att de smyger fortfarande.
Jag mår så dåligt. Min man säger hela tiden jag älskar dig och ingen annan. Jag frågar varför måste du träffa henne hela j tiden dessutom i smyg. Jag förstår inte själv varför jag är kvar.
Hoppas att det går bättre för dig håller tummarna.

@Maria63

Du måste lämna!!! Det där kommer äta upp dig! Och självklart är det INTE OK.

Så nu bokar du samtalskontakt och börjar jobba med dina rädslor. För du är värd mer. Du vet det!!! Och ingen av dina ex förtjänar dig

Min man säger bara att de är bara kompisar eller hur?
Det är tydligen vanligt att man umgås m tjej kompisar i smyg.
Sms ar Instagram håller kontakt på olika sätt.
Jag har sagt att han får sluta ha kontakt ta bort från Instagram Nej det kan jag inte göra hon tar ju illa upp då tar jag bort alla.
Jag har sagt att det är en enda jag vill att han tar bort

Jag är tydligen bara så jävla svartsjuk och kontrollerande kallar mig Säpo eftersom jag hittar dem två men hon har sådan utstrålning lugn graciös m m
Jag blir så ledsen att jag inte är värld någon bättre gråter mig till sömns

Du ska göra det din själ skriker till dig att göra. Sätt dig själv först