I år, april skulle vi fira vår 10 årsdag, i februari blev han tyst…efter tre veckor i tystnad ställde jag honom mot väggen. Orkade inte med min frustration och krävde ett svar: han älskar inte mig eller har känslor nog för att vilja leva ihop med mig längre. Vi har två små barn. Känslorna tagit slut sa han, totalt kaos i mig och pendlar mellan ilska ledsenhet och saknar honom så enormt. Jag har sedan oktober nytt jobb som chef med 40 anställda och vi har fått ett så bra flyt i vardagen och jag har blommat ut som människa och känt hur livet fallit på plats, vi planerade semestrar och livet, nu det här!!! Fått med honom till en terapeut och under en session säger han att det finns massa känslor för mig men att han inte orkar ha en relation…ville bara skrika rakt ut att han har en familj som är värd att kämpa för även i stunder när man tvekar. Han säger att jag står honom allra närmast i världen…ändå vill han inte ens hitta en väg tillsammans. Har föreslagit att vi kan dela på oss en tid, få bryta med vardagsstressen och få tid att reflektera, men nej. Det är finito och helt färdigt. Inom en månad efter att han droppade detta blev huset sålt, dubbel sorg!!! Vårt hem min familj och livskamrat allt rinner som sand mellan fingrarna. Förstår inte och har svårt att acceptera, vi bor fortsatt ihop för han tycker inte att han behöver flytta ut. Jag blir galen av sorg och alla känslor när jag har honom nära. Älskar honom. Vill bara få vara nära och längtar efter honom på alla sätt. Hur står man ut???
Så ledsamt att höra, känner med dig!
Jag är tyvärr 99% säker på at han är kär i ngn annan, därav allt ”obegripligt svammel” och förklaringar från hans sida 
kram
Håller helt med @Magdalena, och nu har han med sitt svammel lyckats manövrera sig fram till lite ökat spelutrymme över sommaren iaf. så han kan känna sig för och återkomma med hänvisning till tillfällig sinnesförvirring, livskris, 30/40/50-årskris eller what ever av det gamla vanliga om det visar sig att han skulle ångra sig 
Men en fråga, om ni redan sålt huset i mars/april någon gång… varför bor ni då fortfarande ihop? Eller har ni bara inte hunnit flytta ut ur huset ännu för att köparna inte har tillträde riktigt än?! Men hur ser planen för boendet ut därefter?
Är ni skilda, eller iaf har lämnat in papper och har betänketid mtp barnen, eller var det bara huset som avyttrades?
Med ditt nya jobb, är det så att du gick om honom i lön eller status? Endel män har svårt med en sådan förändring. Mitt x var den som tjänade mest när vi träffades, men så växlade det iom att jag utbildade mig till bättre betalt jobb. Först då fick jag verkligen ögonen på de outtalade maktstrukturer vi hade i vårt förhållande. Jag tror att det var en del i att det gick åt skogen senare.
Det där att bo ihop när den ene har blivit “lämnad” verkar vara ett riktigt dåligt recept, i alla fall för den lämnade. Den slutar inte hoppas och pendlar mellan hopp och förtvivlan och kommer inte igång med sin bearbetning. Se till att ni kommer isär!
Exakt min undran. Tänkte skriva precis det när jag såg att du redan gjort det.
Jag vet inte hur man står ut, men är i samma sits, du får gärna pm:a. Vi bor också ihop, har två barn ihop och jag är kär i honom ännu. Vi har försökt med parterapi hela våren, men han säger också att ngt saknas, han vill hitta sig själv etc. Jag tror inte att det alltid behöver vara ngn annan, jag kanske är naiv men tror på min man när han säger att det inte är så. Min vill inte heller flytta ut nu före semestern, han vet inte ens om han klarar av att flytta. Och jag vill inte driva på det för då försvinner han helt, vet ju om att det är destruktivt att gå och hoppas men man gör ju det. Speciellt när han säger att han inte vet om han vill bryta upp, han velar fram och tillbaka hela tiden . .
Förstår innerligt väl att du vill tro på honom!
️
Jag ville oxå tro
Tror tyvärr att det ligger en hel del i dina ord…han är respektlös i hur han pratar med mig när jag försöker lyfta frågor kring barnen och lösningar kring växlandet. Förstår inte varför han inte kan prata med mig på ett respektfullt sätt. Jag har haft barnen mestadels alla helger och han är ute och roar sig, sover borta. ”För att jag ska ha tid själv med barnen”. Han säger att det absolut inte finns eller funnits någon annan…innan vi träffades hade han inget långt förhållande, tröttnade oftast och ville aldrig ha ngt seriöst, men massor av tillfälliga tjejer. Jag känner att jag inte har ngn tillit till vad han säger längre…vi har inte haft bodelning än så varför berätta det innan tänker jag…, för korkad är det sista han är, hög presterande ingenjör och social kompetens delux…manipulerar emellanåt för att få sin vilja fram. Jag brukar förstå först efteråt att jag tagit beslut med ”vägledning”
Ja nog är det en fet medelålderskris 34 år och jag är tre år äldre, så snacka om att de unga snygga brudarna lockar. Antar att jag är naiv som köper snacket om att ingen av intresse eller någon står där och väntar.
Vi har inte tillgång till våra nya boenden än och han vägrar hitta ngt tillfälligt för han anser sig ha lika stor rätt att bo i huset…det här med empati när man krossat någon annans liv som man dessutom har två barn ihop med är mindre viktigt framför hans rättigheter. Jag har bett honom flera gånger, förklarat hur jag mår i allt detta och hur jobbigt det är att se honom varje dag-den jag älskar, som inte vill ha mig…,no respons på det. Inga känslor ingen förståelse.
Ja, jag jämnade ut löneskillnaden. Gjorde karriärkliv trots 3 år som föräldrarledig och sen en period av sjukskrivning efter en dejt med den berömda väggen ( behövde krascha för att fatta att renoveringar,småbarnsliv, jobb inte hör ihop). Jag drev aldrig på om renoveringar, men han var lättare att leva med och han lät mig vara delaktig i hans projekt och jag kände det som att jag då fick komma närmare ” värmen”. Efter krasch reste jag mig upp tog tag i mig själv och livet, började prioritera vad jag mår bra i. Har växt enormt i mig själv de senaste fem åren, processat och värkt ut gammalt skräp jag burit på. Nu är jag stadig som berget och vet vad jag önskar mig av livet 
tror jag! Han har kämpat med att glädjas med mina framsteg, svårt att säga ngt bekräftande eller visa kärlek genom kramar eller ord-mest avvisande och sur, plockar ner mig när jag vill dela något roligt eller jobbigt med honom. Avvisat mig eller påpekat att jag brytt mig lite om hans jobb eller karriär…
Det låter inte som någon vidare trevlig man!
Jag tror att när ditt psykiska beroende av honom har släppt kommer du att vara glad att vara fri!
Han verkar inte varit någon vidare stöttande man de senaste åren alls 
jag tycker även att det låter som han har svårt för när det går bra/bättre för någon annan. Någon slags svartsjuka? Personlighetsstörning?
Jag tror att du kommer gå mycket i vinst av det här. Du behöver inte en sådan snubbe. Bättre att leva ensam isåfall:)
Tja, jag vet iaf vad jag tycker det låter som. Men osvuret är bäst.
Lämna (i betydelsen låt honom gå, både fysiskt och känslomässigt) och se aldrig tillbaka. Sök asap ett samtalsstöd för din egen del för att du ska sluta idealisera både honom och er relation. Så mycket kommer att klarna för dig med lite distans och betydligt fortare går det mha en bra samtalsterapeut. Det kan mycket troligt visa sig vara ditt livs allra bästa investering. Pusslet kommer att läggas färdigt bit för bit, även om det tar tid.
.
Önskar att
Att hjärtat förstod det. Har byggt mitt liv kring oss kämpat och ordnat med att jämna ut löneklyftan, för han tyckt det var jobbigt att han tog större ansvar ekonomiskt när jag var hemma med barnen och sen sjukskriven. Jag trodde det var det han saknade och behövde av mig för att han skulle känna kärlek för mig. Jag har varit den som stått för alla brister och inte dugit…på alla plan. Inte nog sexig, smart eller rolig…alla kommentarer och sarkasmer. När var gravid med vårt första barn tog han inte i mig och när jag var i sjunde månaden bröt jag ihop, då berättade han att han inte kände att jag var attraktiv. Ville ge upp allt då.
Känner du inte en viss lättnad att det äntligen är över? Förstår att det kan vara svårt så här tidigt. Men du verkar vara fullt medveten om hans beteende som varit fel. Du kommer vinna så mycket på det här. Fortsätt se framåt bara. Framtiden är ljus för dig.
Har tagit tag i allt sedan han bestämde sig. Jag har skaffat terapeut via jobbet, familjerådgivning, ordnat med köp av hus för mig, bokat tid på banken sett över ekonomin och ordnat med omskrivning av testamente och pratat med förskolan hans föräldrar och mina. Han sitter initiativlös och lever ett nytt liv med intressen och fest. Snart måste jag börja rensa och tömma vår gård…
Och jobbar mer än heltid🙁 allt ansvar i mitt knä
Strongt av dig, men han är väl inget mentalt “barn” eller dum i huvudet på riktigt?! Så sluta behandla honom som en sådan!!
Använd nu din initiativkraft till att skaffa DIG ett boende asap. Flytta in dig och barnen och ta med dig de grejer som är dina och släng det som är DITT och som du inte ska ha med. Flytta ut så fort som möjligt och helst utan allt för mkt väsen och låt honom bara bli kvar i det som ni ska lämna med sina prylar, oavsett om det ska sparas eller rensas/slängas bort.
Du behöver ju inte fortsätta att mamma honom och tala om allt för honom gång efter annan. Sköt ditt, gör det fort och ögat och låt honom för guds skull tvingas ta lite ansvar när han blir kvar med det som du lämnar. Han var ju så bra på “projekt” så lämna honom med projektet att rensa ut allt utom dig och ditt 
Alltså man blir ju allt som oftast smått desperat här, men snälla alla Ni vuxna, modiga, kompetenta, starka, duktiga, ansvarstagande KVINNOR, sträck på Er för guds skull och sluta vara och bete er som morsor till era klart dysfunktionella “män” som partar och playar runt medan ni städar upp efter dem i hopp om att de ska inse vad de förlorar 
Till och med deras riktiga morsa har ju släppt greppet, så varför klöser ni er fast?! Sluta med det NU, snälla!
.
Så sant