När samma sak hände mig, fick jag rådet här på forumet att snabbt skicka in ansökan om skilsmässa för att få ett officiellt brytdatum för bodelningen (och att mannen inte skulle kunna flytta pengar och undanhålla tillgångar för mig). Det var ett bra råd. Nu låter det som att du är mer kompetent när det gäller ekonomi än de flesta med tanke på ditt yrke, så det är säkert ett helt onödigt råd till dig?
I övrigt tycker jag INTE att du ska ha bråttom med någonting. Det är han som har bråttom iväg, inte du, kom ihåg det! Du har också rätt till att ha tid att landa för att kunna fatta kloka beslut under de nya förutsättningarna.
Så sant som det är sagt. Jag lovar dig, smärtan kommer gå över, men det tar tid tyvärr. Jag trodde aldrig livet skulle bli bra igen, men det blev det. Håll ut!
En sak är viktg att minnas i det kaos du är i nu @Madeleine08. Det är inte din man som ska diktera villkoren och upplägget för er framtida familjerelation och jobbrelation.
Såklart vill han att ni ska fortsätta som vanligt, det blir ju lättast så.
Din man har valt bort dig. Nu är det du som ska välja bort honom och istället välja ditt och barnens nya liv. Det är inte lätt att frammana den beslutsamheten men det kommer med tiden när du tagit dig ur det “blöt disktrasa-läge” du är i nu. Du kan inte se hur ni ska kunna jobba ihop (hade jag inte heller gjort) och då är det så! Om han vill skiljas och ska vara den som fortsätter driva ert företag, får han naturligtvis lösa redovisningen på annat sätt framöver. Inget konstigt med det.
Din man får ta smällen av vad en skilsmässa innebär och det är inte ditt ansvar att lindra den smällen. Gör det som är bäst för DIG och lägg bort vad andra vill, tycker och tänker.
Du kommer överleva detta och “komma ut på andra sidan” Det känns bara inte så just nu.
Det var en bra beskrivning på det jag känner. Hade sån panikångest igår att jag ville ge upp
Idag känns det ok. Sov hela natten med dottern bredvid mig. För barnen är det inga konstigt att pappa är borta för så har det varit i 14 år. Men nu när jag ska sova borta så känns det så skumt o hur kommer som reagera på att ja sover borta inatt. Mamma som alltid är hemma.
Känner mig arg idag. Men ändå lättad o det är sjukt för det jag känner mig lättad över är att jag har känt att han vill vara med en viss tjej som han träffade i somras. 21 år gammal. Min man är 35 och jag 38
Att bli lämnad för nån som jag kan vara mamma åt. Helt åt helvete. Sen imorse så såg jag att han laddat ner tinder igen. Har tillgång tills hans Mail via jobbet. O det betyder att han kommer fortsätta ligga runt o inte vara med henne. E jag helt sjuk i huvet som blir lättad över det?
Ja han ska alltid göra så lätt för sig.
En fråga hur fungerar bodelning. När gör man det. 6 månader efter att skilsmässan gått igenom. Eller kan man göra det redan nu. Vi har inte skickat in några skilsmässopapper än. Jag hoppas ju att vi inte ens kommer dit. Utan att vi är separerade nu o så får vi se sen
Tack. Ja man är verkligen på botten. Undrar om ja ens träffat botten än. Igår kändes det så. Idag känner ja mig lugn. När vi pratade idag när han ringde så va det ok. Jag bröt inte ihop. Ikväll kanske jag gör det.
När jag är stark så undrar jag om det kanske är rätt detta.
Man kan göra bodelning när som helst, även under äktenskapet.
När man skickar in en anmälan om skilsmässa så är det datumet som ansökan registreras hos tingsrätten som räknas som brytdatum, dvs det datum då värdet av allt ska ska tecknas ner och delas.
Själva genomförandet av bodelningen kan man antingen göra direkt eller vänta med i flera år. Man behöver inte göra det enligt bokstaven om båda är överens, jag tycker dock att det är bäst att dela så exakt som möjligt för risken är annars stor att den som “varit snäll” kommer att få ångra sig senare.
Faktum är att jag skulle vilja rekommendera dig att ansöka om skiljsmässa i alla fall. Det är inget som säger att ni måste genomföra den. Och även om ni genomför den så kan ni hitta tillbaka till varandra. Jag har en kompis som gick igenom skilsmässa samtidigt som jag, komplett med bråk om bodelningen med advokat och hela cirkusen - de hittade ändå tillbaka till varandra!
Han var förut ditt självklara stöd, ditt ankare, din trygghet. Precis som du är och kommer vara för dina barn, (som behöver er bådas bekräftelse extra mycket just nu då deras värld faktiskt också rämnat). När du hör av dig till honom blir du påmind om det gamla, ljuva invanda som du nu börjar förstå att du inte längre kommer ha tillgång till. Det behöver ersättas av något annat - det nya behöver uppsökas och göras till ditt med nya band. Det kommer finns där för dig men det tar tid. Fortsätt stå på dina egna ben och be om hjälp så att du får möjlighet att dela din sorg med någon klok som lyssnar och peppar och hjälper dig att finna verktyg som passar just dig för stunden.
Det finns tvenne sätt att hantera det ofrånkomliga åldrandet.
Det ena är att i desperat förnekelse ligga runt med yngre för att ännu med glesnande hår, begynnande rynkor och krämpor känna att man har attraktionskraft och tro sig vara yngre än man är.
Det andra att försona sig med livets realiteter och åldras tillsammans med någon som i vissa fall känner en bättre än en själv, någon man drömt, längtat, älskat, byggt ett hem, en familj, en framtid tillsammans med.
Nu finns det variationer däremellan. Min morbror, en framgångsrik affärsman i pensionsåldern har valt det senare. En i hans kontaktnät har valt det förra. Han sade en gång mellan skål och vägg att han inte förstod hur hans likar tänkte sig att de skulle orka med att hålla deras nya nöjda och glada.
Jag kan inte säga att min vise morbror valde det sämre alternativet, snarare tvärtom.
Idag är en jobbigt dag igen. Har panikångest. Är på jobbet. Jobbat hela dagen. Snart kommer barnen hem från skolan. Åka hem till dom o laga mat o försöka att inte bryta ihop. Han lever life nu. Ska på fest hela helgen. Säkert träffa tjejer. Jag tror att han har en ålderskris. Han fyller 35 om några veckor. Vi träffades när han var 21. Blev pappa tidigt. Han ville. Ja va tveksam då.
O nu ska han leva livet. O skiter i alla konsekvenser. Jag vill bara att han ska ångra sig. Att han ska komma hem igen. Jag fattar att det inte kommer bli nu. Men om några månader. När han är klar. Då kan de ju vara så att jag inte längre känner samma sak. Det vet man inte. Ja kan inte släppa hoppet just nu. Det får mig att funka på nått sjukt sätt.
Fick ni andra panikångest? Åt ni nån medicin?
Kände också så att X måste ha åldersnoja och ändrar sig sedan när man fick höra att han inte ville fortsätta och komma tillbaka men det blir aldrig så i detta fallet. Kanske när man blir 80
Det är vanligt att man tänker så i början men sedan… nä det kan hända igen i framtiden. Det låter inte så att han vill komma tillbaka till dig, så “glöm” honom.
Jag kan känna ångest ibland, men har ingen medicin. Får försöka göra någonting under tiden man känner nånting, städa eller handarbete när man tittar på tv och försöka tänka bort det.
Så svårt att glömma någon. Hur jag ska komma dit. Idag har jag varit arg hela dagen. Nu pratade vi i tfn på kvällen. O han säger att hannvilll leva livet. Att vi suttit fast. O jag säger de va ju nu vi skulle börja leva. Barnen börjar bli stora. Vi e snart klara med huset. Företaget går bra. Vi skulle ju se världen ihop.
Räkna inte med att han ‘‘vaknar till’’. Jag sitter i samma sits som du och har hoppats på att han vaknar till men det har inte skett. Läste en del om medelsålderskriser (där väldigt mycket stämde in på min fd sambo) och det kan ta mellan 2-10 år innan de vaknar upp om någonsin. I vårt fall finns det en försvårande omständighet, en tredje part som utlöst krisen och hon finns med i bilden fortfarande. Börjar dock tänka att krisen hade kunnat utlösts av något annat också då något brustit i honom.
Så jävla jobbigt. Vill bara att han ska uppskatta det han har o vad han kommer förlora. Så mycket.
Jag vet att det inte funkar nu. Vill bara att han ska försvinna. Men så svårt. Jag vill inte skiljas. Han ringer varje dag. Barnen frågar inte ens om honom längre. Dom vet att mamma fanns alltid där. Han e så ego o tänker bara på sig själv.
Blev lämnad som 53 åring efter 36 år tillsammans. Hade just fått vårt första barnbarn.
Jag hade lite andra planer för oss än han…
Han hade en ny nästan ett år bakom min rygg.
Tungt ännu efter 1 år och 8 mån men betydligt bättre än då i början.
Hade mycket kontakt med honom i början men nu är det rätt så sällan. Mår bättre då vi inte har kontakt men det vägrade jag att godkänna den första tiden…
Igen en gång, man överlever på något sätt och det blir sakta men säkert bättre…
Du har garanterat fått massor med tips och råd men här kommer mer:
Det kommer att ordna sig men det kommer också att ta tid innan allt faller på plats. Är du inställd på det så blir det lite lättare!
Det viktigaste är att du äter och sover. Försök prioritera det så gott det går!! Att motionera… Ja, du förstår!! Så du orkar med barnen.
Jag överlevde det första året - och då var det JAG som lämnade! - genom att promenera och lyssna på Skilsmässopodden. Ringde även Jourhavande präst ibland, när vänner och familj inte orkade lyssna…
Du skriver att du känner dig ensam och övergiven men finns det någon du kan prata med? Gör det isf! Skapa en Messengergtråd med den personen som du kan skriva av dig i så kan hen svara när det funkar. Då har du någon som “lyssnar” även om det är mitt i natten.
Ett tips är också att lyssna på radio eller Youtube i sängen - på låg ljudnivå - så kan det hjälpa dig att somna.
Du är i chock nu, säkert, så ta dig framåt en liten stund i taget. Kan du sjukskriva dig en vecka, kanske?
Jag vill att han ska komma hem till sin familj o säga att han saknar oss o att han vill kämpa för mig.
Han håller på o bygger sitt rum på sitt kontor/lokal som han har maskinerna o grejer. Han ska bo där. O redan bränt 2000:- på tinder. Suck
Ringde även Jourhavande präst ibland, när vänner och familj inte orkade lyssna…