Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Lämnad o förkrossad

Hej!

Har precis blivit lämnad av min man sedan 14 år tillbaka. Vi har 2 barn. 8 och 13 år gamla. Jag är helt förstörd. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur jag ens står upp?! Äter ingenting. Gått ner i vikt. Sover sporadiskt. Jag har blivit lämnad hela mitt liv och den personen som lovade att aldrig lämna mig har nu gjort det. Han är inte lycklig och känner inte samma sak längre.
Det värsta är att vi har så mycket ihop. Företag som jag sköter den administrativa biten på. Vi har barn. Ett hus vi inte kan sälja nu pga oklart med renoveringen

Jag är låst. Sitter fast. Vi har inte ekonomi att hyra en lgh. Så han bor på sitt kontor. O så ska vi turas om att bo i huset med barnen. Men verkligheten kommer ju inte komma förens vi kan sälja huset. Och det är så långt kvar. Flera månader. Hur ska jag orka. Hur ska jag komma över honom. När vi har kontakt hela tiden. O höra att han mår så jävla bra. När jag bara vill dö. Det är så pass illa att jag inte vet om jag orkar med detta.
Samtidigt som jag har mina barn som är det bästa som finns. Min familj är i kras. Jag har ingen egen pga dålig relation till mina föräldrar. Som oxå lämnade mig.
Min familj är hans familj. Hans mamma o bror o syster o hela släkten. Som jag älskar. Där är jag trygg. Men hur ska jag kunna komma över honom om jag är med dom. Hur gör man?
Orkar inte mera

8 gillningar

Kära du, välkommen hit där ingen vill vara. Vi är många här som delar din upplevelse, så här är du i goda händer.

Först av allt ska du skaffa dig ett professionellt samtalsstöd, någon som kan hjälpa dig att sortera i dina tankar. Antingen via företagshälsan, kyrkan eller vårdcentralen. En bra vän som alltid finns där är också bra. Här på forumet är det många som hänger dygnet runt, här ska du skriva av dig så mycket du vill. Att sätta ord på dina känslor hjälper dig att bearbeta och komma vidare.

Du måste äta. Även om det bara är några tuggor varje gång, så måste du äta för att orka. Du måste även sova, och går det inte så ringer du vårdcentralen och får något utskrivet att sova på. Se till att du kommer ut på en promenad varje dag. Snart “landar” du efter chocken, och allt som behöver göras kan vänta tills dess. Fokusera på din egen hälsa i första hand! :yellow_heart:

6 gillningar

Tack. Jag går hos en terapeut 1 gg i veckan. Jag är på jobbet. Hankar mig fram. Går upp på morgonen o sminkar mig o kör barnen till skolan. Sen kommer ensamheten. O saknar han så fruktansvärt mycket. Det har bara gått 3 dagar sen han sa att nu är det såhär. Men det har varit på tapeten sen i juni. Han har stuckit o sen ångrat sig o kommit tillbaka o jag blir lurad. Det gör så ont. Känns som kroppen stängt av. Funkar inte. Vill inte må såhär dåligt.

3 gillningar

Det är jobbigt att bli lämnad.
Den enda som du inte komner att bli lämnad av r dig själv. Det är där du måste börja.

Det är inte lätt, i synnerhet om du inte fått känna kärlek som barn men du måste först älska dig själv. Känner du att du får kärlek från dina barn? Från djur? I så fall vet du att du är älskvärd.

Jag har blivit lämnad. Jag har lämnat. Alla var älskvärda men vi var inte kompatibla. Det betyder inte att jag inte är älskvärd Där måste vi börja.

Vi har ett egenvärde oavsett hur andra behandlar oss. Se dig själv i spegeln, djupt in i ögonen. Se hur fin du är och säg till dig själv att du är vacker, fin, snäll och underbar och lev ut det i mötet med andra för det är du. Ditt egenvärde sitter inte i om du har en partner eller inte.

6 gillningar

Jag kan inte känna nånting just nu. Känns som ingen älskar mig. Jag är så ledsen. O försöker hålla upp mig själv. Men så svårt. Det går upp o ner. Som min terapeut sa att jag går upp på morgonen. Jag har sminkat mig. Har klätt på mig. Kört barnen till skolan. Passat tider. Att jag måste se mina styrkor.
Men sen kommer tankarna över mig att jag har förlorat honom för alltid. O då går jag sönder totalt. Känns som jag ska svimma

4 gillningar

Vet exakt hur du känner. Lider med dig. Du kommer få mycket stöd här. Kämpa💕

2 gillningar

Tack. Jag förstår inte bara hur. Ska man vara sjukskriven. Ska man jobba. Ska man prata varje dag? När jag pratar med honom blir jag lugn o mår bra. Så fort vi lagt på så gråter jag o saknaden är enorm. Ensam. Känner mig knäpp. Behöver jag läggas in?

3 gillningar

Så länge du klarar av det är det nog bra att jobba.

Här kan du älta så mycket du vill. Gör det! Använd oss som en outsinlig mottagare. Det kommer också att bli en dagbok som du kan gå tillbaka till och inse att du faktiskt har kommit framåt.

Försök att ta ut dig fysiskt, det är ett bra sätt att få ut den jobbiga känslan av panik ur kroppen.

1 gillning

Du är inte knäpp. Jag kan inte ge mycket tips eftersom jag är i liknande sits. Det jag lärt mig hittills är att det finns många kloka personer här på detta forumet. Det hjälper att skriva av sig. Som redan sagts är mat viktigt. Själv lyckades jag med såna där PowerBars få energi trots att jag inte kunde äta. Utan energi kan du inte kämpa. Jag vet nämligen själv detta. Jag tror också att det sämsta du kan göra är att sjukskriva dig. Du måste bibehålla normalitet i vardagen.

3 gillningar

Utan träning eller på annat sätt bli fysiskt trött så hade jag blivit tokig, det är det som fått & får mig att funka.
Önskar att jag hade kunnat flytta tillbaka till hemstaden men eftersom barnen är i skolåldern får det skjutas upp. Tror jag hade haft mycket enklare att komma på banan med det sociala stöd som finns där. Hatar ensamheten, är den lika påtaglig om ett år ska jag fundera på dubbelboende.

Så träna och hitta sociala aktiviteter och låt tiden göra sitt!

1 gillning

Ja träning är viktigt. Just nu orkar ja inte. Helt slut. Är i min största kris o han bara kör på o är så glad osv. Han är här just nu o skruvar ihop en garderob. Jag är lugn när han är här. Men så fort han åker kommer jag att skrika av sorg. Att behöva ha det såhär i flera månader känns förstort att ta in. O han vill bara att vardagarna ska komma o han tror det tar en vecka för mig o sen kommer allt bli bra. Va fan tror han. Hela livet har rasat samman.
Han är längre fram i processen än vad jag är. Han har velat detta ett tag. Han har legat runt hela sommaren. Efter tjat från hans håll att ligga med andra och jag va så nerbruten att jag gick med på det för att behålla honom.
Det är så skevt att jag ens vill ha honom kvar.
Älskar honom så mycket. Eller är det för att jag är så svag

3 gillningar

Förstår din smärta @Madeleine08
Jag var i din situation för ganska exakt två år sedan.

Känns helt surrealistiskt att tänka på den där tiden idag. Även min make var kvittrande glad. Antagligen var han väldigt lättad efter att han meddelat min beslutet, men oxå för att han var nykär vilket jag förstod senare. Han körde och kör fortfarande på i 110 km/tim och varken kunde eller ville förstå och relatera till den avgrundsdjupa smärta jag kände. Förstår faktiskt inte att jag överlevde…

Tänk en kort stund i taget, inte mer än så. Beta av det praktiska ni måste lösa så kan du ägna dig åt sorgen helt och hållet efter det.

Men du? Ligga runt…Ingen direkt snäll make du haft. I mina öron låter det som du är väldigt illa behandlad!!

5 gillningar

Usch! Så jobbigt och tungt och svårt för dig allt det du står mitt i just nu.
Jag känner med dig och känner också igen.
Jag kan också förstå att har man blivit sviken av de som borde älska en villkorslöst och finnas vid ung ålder att oron för att bli lämnad blir ännu större och mer ångestfylld.
Jag blev lämnad efter tio år. En liten dotter på tre år ihop. Mitt ex hade dock egentligen, precis som din, redan gått vidare. Han hade haft en relation med en annan i 6 månader utan att säga ett ljud. Han hade bestämt sig och jag stod inför fullbordat faktum.
När vi tvingade att träffas så såg han ut som hälsan själv. Nykär. Glad. Det var otroligt jobbigt. Jag själv kände mig som ett hålögt eko av mitt forna jag. Som ett ångestfyllt och sorgset spöke.
Jag tvingade i mig mat. Jag började maniskt springa för att försöka må lite bättre mitt i all skit.
Nu har det gått ett år och fyra månader.
Jag är inte på banan än. Men mår ändå så mycket bättre.
Jag skulle säga. Försök så gott det går att minska er kontakt även om det känns otroligt svårt och jobbigt. Det är som att man måste avprogrammera sig på något vis.
Var snäll mot dig själv. Krama om dig själv för ditt inre.
Du är värd att älskas. Som @Rulle skrev så fint.

Du klarar det! Du har dina barn och du har dig själv.
Fint att du får stöd i form av samtal med proffs. Det har varit så viktigt för min del.
Att din man legat runt låter inte alls som ett respektfullt och bra beteende. Oavsett vad han känt. Han använder ju emotionell press gentemot dig för att få ligga med andra.
Om du i sinom tid kan få tag i lite ilska så låt den finnas.
För mig har ilskan varit superviktig för att ta spjärn emot en ny tillvaro.
Förstår att allt känns överväldigande men du kommer klara det!

6 gillningar

Ja jag kan inte förstå hur man kan köra på i 110. Att allt ska bara lösas skitfort o jag ska bara acceptera det. Jag är så långt därifrån så det finns inte. Just nu känns det ok. Så äter en smörgås. Min dotter på 8 år sover bredvid mig. Så skönt att ha någon nära. Känner att jag absolut inte ska vara själv. Min svärmor. Min mans mamma är bäst. Hon stöttar mig till 1000. Så ska åka dit imorrn o sova. Så han kan sova i huset med barnen. Men fattar inte hur fan detta ska gå till. Det är minst 6 månade kvar innan vi kan sälja.
Jag sköter bokföringen o allt med företaget så ser allt han köper osv. Det är en sjuk situation

Nej han har inte behandlat mig bra alls. Fått mig att bli så svag att jag inte orkar stå upp för mig själv. O sen så klagar han på att det är därför han inte vill. För att jag inte är samma person som när vi träffades. Då jag inte tog nån skit. Men han har brutit ner mig så. Speciellt det här med tryggheten o tilliten. Allt jag aldrig riktigt fått känna att jag duger. Att jag är tillräcklig.

5 gillningar

Jag blev lämnad efter 20 år, kände mig lurad ett tag, han har redan ” bearbetat ” ett tag och har en redan en ny, medan jag fick sån stor chock i april. Bor själv med myndig ungdom sen i somras, och bearbetar o ska träffa en ny psykolog.
Det var verkligen jobbigt och är det fortfarande men det ” känns” lättnad” att idioten har flyttat men saknar honom trots allt o känslorna försvinner inte snabbt.

Skönt att du har svärmor som stöttar dig men vad säger hon om sin son?
Kan inte han köpa ut dig från företaget o du letar efter annat jobb?? Ta kontakt med psykolog, familjerådgivning hur ni ska lösa med vårdnaden av barnen o företaget o huset så att det inte blir ” värre problem” längs vägen.

4 gillningar

Känner igen allt du går igenom. Vi är många som gjort det som du ser. 6 månader in i min ofrivilliga resa och jag har verkligen varit nere på botten. Ta hjälp av de du kan. Våga vara svag när kroppen sviker. Våga vara en stund i känslan. Min terapeut sa: du kommer inte att dö av detta, även om det känns så…kroppen kan hantera detta! Lita på det. Men det känns rent utsagt för jävligt!! Det värsta jag varit med om!
Lita på din egen förmåga att läka och gå in för att göra allt du kan för att vara snäll mot dig själv.
Kontakten med exet är komplicerat! Det är som en drog som gör att man mår bra i stunden men dipparna efter blir ofta desto djupare. Var uppmärksam på hur du reagerar känslomässigt efter kontakt. Du lär dig snart hur just DU fungerar.
Ta hand om dig!!! Vi finns här! Skriv, gråt, skrik… det blir sakta, sakta bättre.

4 gillningar

Jag känner fortfarande mig arg och vill fortsätta skriva till honom - vill att han ”han ska fortsätta må dåligt ” som han betett sig mot mig o vår ungdom.Grrr

2 gillningar

Så fruktansvärt att bli lämnad. Oavsett anledning. När man inte förstår. Jag är inte redo att ge upp. Jag vill fortfarande få det att funka trotts det han gjort mot mig.

Jag jobbar på mitt vanliga jobb 80% och 20% år vårt företag. Finns inga pengar att köpa ut mig för. Han klarar sig inte utan mig där. El jo det för han. Men då måste han betala för det. Byta redovisnings byrå. Det är något som måste komma. I hans värld ska vi fortsätta vara bästa vänner o jobba ihop. Han vill ha med mig på den resan som han gör. När företaget växer o går bra.

Hur fan ska jag kunna jobba med han?
Jag vill ha honom nära o ändå inte. För att jag kommer inte kunna komma över honom om han finns där hela tiden.

3 gillningar

Jag är den som lämnar. Det tar lång tid att få iordning på nytt boende. Jag är nästan framme där men att leva ihop är tungt när vi mår så olika. Blivande exet mår precis som du beskriver. Även han har en trasig uppväxt och har anammat min släkt. Och kanske ser han mig som pigg, fräsch och hurtig. Men inte heller jag känner mig helt bra. I mitt fall har det ofta varit så att vi växeldrar i vårt mående, så även nu. När han är nere är jag uppe. Kanske för att klara de gemensamma åtagandena - barnen och allt runtomkring. Jag önskar dig all styrka och kraft!

3 gillningar

Jag ser stora varningssignaler här: Akta dig för att “sälja dig” för billigt i bodelningen! Du ska ha hälften av värdet för företaget om ni inte har äktenskapsförord!

Förresten, det är inte kärlek det du känner, det är fantomsmärtor! Ni har varit så sammanvuxna att han varit en förlängning av din egen person och nu är den delen avhuggen! Det är som att någon huggit av ben siamesisk tvilling, det blöder, nerver har huggits av och det gör ont. Om ett tag har såret slutits och du är en komplett individ, så kommer det att kännas bättre.

6 gillningar