Diplomati
Jag anar en viss ojämlikhet i vem som avgör var “skåpet ska stå”. Att den ena parten är medgörlig och den andra är orädd för vilka ord som uttalas.
Har man en gång riggat för att vara diplomaten i förhållandet och kanske även har det som handelsvara i relationer så är man illa ute.
Kanske har du blivit utvald för din smidighet och kompetens att förstå och snabbt anpassa dig till en person med temperament?
Det är min specialitet och en helt värdelös metod. Den fungerar med balanserade och hyggliga människor som har empati och själva sätter gränser. Med personer som mår bra och inte använder omgivningen som avlastning när man behöver hata någon en stund.
Friska människor som inte har diplomati som handelsvara har inte ens ett fem minuters förhållande med en gränslös person. De markerar genast och spelet är över.
Som diplomat får man rannsaka sig själv. Hur skulle det vara att ha en relation med en vuxen person som man inte kan manipulera genom att vara till lags. Att kunna stänga av sitt trevliga sätt och vara älskad ändå. Att inte vara den underdånige tjänaren och låta prinsessan leva i en värd utan hinder.
Det är ungefär det utrymme du lämnar åt dem som får förolämpa dig, men du begär inget tillbaka.
Som diplomat ska man inte sälja ut sin själ. Om det finns personlighetsstörningar med i bilden kan man bli slukad på tvären och längden av personer med narcissistiska drag och personer med starka känslor som inte har tid för mycket mer än sig själva.
Just de problemtyperna har inget att ge om du är diplomat. Höjden av glädje är att du kunnat tämja Lejonet, men något jämbördigt och vettigt förhållande blir det aldrig.
Förhållandet brukar luta svagt utför och till slut är du utmattad, ledsen och deprimerad.
Diplomaten är till slut inte mycket att ha och kanske inte kan göra de allt mer svåra konsterna. Att inte kunna sätta gränser gör att showen inte tar slut förrän båda parterna är helt utmattade och håglösa.
Själv mår jag väldigt bra och ångrar inte en minut att jag slösat bort tid på ett hopplöst förhållande. Mycket lärorikt att få sin strategi utmanad så att man till slut måste stänga av den för att inte dö. I ett normalt förhållande skulle jag aldrig upptäckt min egen “sjukdom”.
Aldrig mer diplomati som service. Den delen av mitt CV har jag strukit.
På sätt och vis är även diplomaten eller Pastor Jansson som jag brukar kalla mig - mitt i sin trygghet själv en liten Borderline figur som kan byta skepnad och vara olika fantastiska nästan overkliga personer.
Pastorn är trygg och lugn såklart och ingen nervös typ, men det finns ett drag av att inte vara äkta som passar bra ihop med oroliga och enormt krävande fullblods-Borderline. De är ju helt förtrollande och i början är de underbara. På resan gång hinner de byta skepnad flera gånger. Bara en lika flexibel diplomat som också kan byta skepnad kan fungera i den miljön.
Ska man fortsätta förhållandet efter denna upptäckt ska man förvånas över miraklet att börja sätta gränser. Underligt nog får man snabbt respons när man börjar hushålla på krafterna. Men sätta gränser är inte att fäkta med motparten utan sätta upp helt fristående staket utan att förhandla så värst mycket. Gränser som man hedrar och inte handlar med.
Underligt nog mår även motparten bra av gränserna. Trots sin fromhet som stillsam diplomat ha man genom sitt mesiga sätt skapat problem för motparten. Liksom inte svarat mot vilka de är så de ramlar rakt ut i rymden. Med en diplomat är de ju på sätt och vis helt ensamma med sig själva och har ingen spegel att titta i.
Det är ofta därifrån de vilsna själarna kommer. De stackars barn som inte bondat helt perfekt med en förälder och fortsätter leta efter sig själva resten av livet. De som tvingats hitta på sig själva för att det inte var någon där.
Då är de sista de behöver en böjlig diplomat. Det är en ren otjänst.
Två personer i samma rum som anpassar sig till varandra - sök på ordet medberoende
Att inte vara sig själv är energikrävande.
, men
De som löser sina problem med desperata metoder som drar med sig andra ned i graven kan inte diplomaten fixa. Att vara vårdgivare och dessutom bara få tillämpa den självhjälp en 4-åring hittat på fungerar inte.
Ofta behövs en skicklig och väl förankrad terapeut/psykolog som kan guida personen. Att de får träna på nya alternativa metoder att fixa obehagliga känslor. Det kan vara tufft även för proffsen då de också kan bli skuldbelagda, diskvalificerade och manipulerade. I svåra fall har de ett stödteam som drar ut terapeuten med fötterna om de blir indragna i någon intrig.
Svårast är att hantera “dropouts” då de vill avsluta träningen.
Ännu svårare är att komma under träning då känslan av att vara fel redan är närvarande. Den etiketten ska man undvika att klistra på.
Jag skulle säga att de med problem är proffs på att må bra, men de metoder de använder fungerar bara på väldigt kort sikt. På lång sikt leder det till komplett värdelösa förhållanden och ett onödigt plågsamt liv.
Att få upptäcka hela problemet gör att när jag läser tidningar om lägenhetsbråk, självskadande beteende alkoholmissbruk, droger och plågsamma relationer så förstår jag vad det handlar om.
Mycket har sin upprinnelse i dåliga självhjälpsmetoder skapade av vilsna barn som blivit vuxna.
De kan ofta tala fyra olika språk och har inget problem med intelligens. Problemet blir synligt i nära relationer när vem man är spelar roll och motparten blir ännu en ingrediens i att lösa ett problem.
