Jag och min (nu ex) fästman har varit ett par i 13 år. Vi träffades när jag var i tonåren och ha kämpat genom mycket med och motgångar men det har alltid ändå varit vi. Det har varit en självklar och underbar relation där jag alltid känt mig älskad och trygg. Vänner har sagt till mig ”om ni gör slut tappar jag tron på kärleken” (med glimten i ögat förstås, men det är ungefär så vår relation alltid uppfattats av andra. Även av mig för den delen)
Mycket runt omkring oss har varit kämpigt men vi har alltid haft den gemensamma tanken att ”så länge vi är tillsammans, så löser sig allt”.
När vi tillslut fått rätsida på allt runtomkring som utbildning, jobb och köpt lägenhet så blev jag gravid. Vi planerade inte utan tänkte att om det händer så händer det. När jag blev gravid så blev jag rädd och orolig inför den förändringen som skulle komma. Men min fästman försäkrade mig om att allt skulle bli bra och att vad som än händer så är vi tillsammans. Han var ett underbart stöd under graviditeten när jag hade det tufft och kämpade med mig genom förlossningen som också den fick massor av komplikationer. Men vi fick en underbar och vacker liten bebis tillslut. Jag var lycklig och kände att nu är jag verkligen där jag ska vara. Jag tog alla nätter själv då min fästman jobbar så jag var väl kanske en smula lättirriterad och visst kunde det bli tjafs, men ingenting vi inte löste så gott som direkt.
Men så en dag när vår bebis blivit 3 månader så började han bete sig märkligt och sa att han var olycklig. Inte ens då hade jag en tanke på att det kunde ha med vårt förhållande att göra.
Men till slut var jag så ledsen av att känna mig ensam både hemma och i förändraskapet så jag flyttade tillfälligt till min syster. Någonstans så tänkte jag att det skulle ge honom ett uppvaknade och inse vad det faktiskt var han hade i mig och vårt fina lilla barn. Men han blev bara mer och mer distanserad. Han erkände att han var deprimerad men till slut en dag (när vi bott borta i ca 1 månad) så pratade vi i telefon och han sa att han behövde göra slut. Att han inte kunde leva med mig längre för att han inte kan förhålla sig till den personen jag är och att han ”blivit mig” i vårt förhållande och tappat sig själv. Att han behöver lämna mig för att kunna vara en bra pappa i framtiden. Jag har bönat och bett för att vi ska gå i terapi tillsammans och försöka lösa problemen. Sagt att jag gör vad som helst bara vi försöker lösa det, både för alla år vi haft men främst för barnet. Jag älskar honom och vill inget hellre än att bara vara en familj. Har föreslagit att vara särbos för att ge honom utrymme men han säger bara att han inte vill, för att problemen han upplever att vi har är för svåra att lösa.
Det känns som att den person jag känt och älskat i alla år bara har försvunnit. Allting vi var upplevt, pratat om och drömt om är bara borta. Det känt som att jag levt en lögn i 13 år. Det jag trodde var sant var bara skitsnack. Nu är jag ensamstående med en 4 månaders och bor tillfälligt hos mina föräldrar. Jag känner mig så övergiven, sårad och sviken. Förstår inte hur jag ska kunna gå vidare. Hur gör man? Hur accepterar man att allt man trott var ens framtid helt plötsligt inte finns längre? Hur slutar man älska någon? Hur accepterar man att ens barn måste leva varannan vecka liv och att man missar 50% av tiden med dom?
Det här blev verkligen en hel bok men vet inte hur jag ska bete mig. Allt är bara så hemskt och mörkt just nu…
️