Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Lämnad igen

Hej,
Blev mitt i allt glad då jag såg denna grupp där ni precis som jag bär på en sorg.
2012 tog det slut med min ungdomskärlek som jag varit tillsammans med i 14år. Jag hade inte vårdat vår relation på bästa sätt utan tog honom mycket för givet och var noga med mina drömmar. Han blev till slut trött på mig och gjorde slut viket jag idag förstår men som jag kämpade i år för att det skulle bli vi igen.
Sedan dess har min största rädsla varit att bli lämnad, uppleva smärtan och hopplösheten när det gäller kärlek. Jag fullkomligt hatar dessa känslor som det medför men nu är jag här igen!

Det har varit relationer med personer som sedan visat sig att de inte är där jag är i livet. Många som burit på bagage och som jag fått ta hand om. Nu är jag själv med min son på 5år och senaste relationen jag hade på 2år tog slut i början av december. Under julen har jag varit där men inte närvarande. Livet bara är men jag orkar inte leva det utan bara finns. Jag har ingen kraft eller energi åt min son och vet inte hur jag ska orka börja arbeta imorgon.

Jag känner att jag kämpar för relationer som den andra partnern lämnat för länge sedan och där jag ger allt jag kan i att försöka få de tillbaka. I början av december blev allt för mycket för min partner han har tre barn på halvtid och jag har ett på heltid. Hans jobb hade varit stressigt och han hann inte med sig själv och kände att min kravbild på ev fler barn och ett samboliv blev för mycket. Det resulterade i att han gjorde slut med mig på telefon. Sedan har han velat träffa mig och prata flera gånger men jag har inte velat träffa honom för att bara höra varför vi inte ska vara tillsammans jag har helt enkelt inte orkat.

I helgen gav jag med mig det var första gången vi pratade och sågs problemet är bara om detta var det bästa för mig. Vi sägs hemma hos mig, var ute och åt och sedan sov han i mitt hem och åkte vid lunch dagen efter. Han känner sig tom på känslor vet inte vad han vill. Samtidigt tyckte han inte att det kändes konstigt att träffa mig. Det är först nu vi börjat att prata med varandra vilket vi inte riktigt kunnat på två år. Hans fru var otrogen och han har varit så otroligt sluten i känslor och allt. Nu äntligen släpper vi in varandra men är det för sent?

Hela jag skriker att detta är inte rätt beslut vi borde få en chans nu när vi börjat lära känns varandra på ett annat plan. Jag kan ju inte tvinga någon annan men någonting finns ju kvar från hans sida annars hade han ju bara tagit sina saker och gått.

Bekymret med mig är att jag ger och ger allt vad jag kan i relationerna för att detta gjorde jag fel med min ungdomskärlek. Jag skulle göra allt för att vi skulle bli tillsammans igen. Vi bor 6mil ifrån varandra och jag har sagt att jag även skulle kunna flytta vilket jag inte ville innan.
Hjälp mig vad ska jag göra?

Alltså när jag läser det du skrivit så tror jag inte att det är fullt så enkelt som det framställs. Om jag tar några exempel så har du inlett en relation med en man med tre barn 50/50 som bor sex mil bort. Du har under hela er relation inte velat flytta till honom, av olika anledningar, men iaf. På något sätt så blir det du skriver lite motsägelsefullt, när du beskriver det som att du ger och ger och är villig att göra allting rätt för att inte upprepa ungdomsmisstaget. Men samtidigt, hur skulle en man med 3 barn 50/50 boende kunna flytta till dig?! Hur ska de barnen klara sitt everydaylife om skola/dagis är sex mil bort… redan där hamnar ju logik och förväntningar på kollisionskurs.

Vad du exakt ska göra kan jag inte säga, mer än att en psykodynamisk samtalsterapeut är ovärderlig i sådana här inre konfliktsituationer inom en själv. När det gäller många sådana frågor som egentligen redan initialt kan te sig tämligen olösliga, men som när de konfronteras med den egna inre och starka viljan, då tystnar logiken direkt.

En samtalsterapeut kan hjälpa till att lotsa in dig på vad du faktiskt behöver för egen del, i synnerhet mtp. att du har barn. Samt vad inom dig som får dig att inleda relationer där förutsättningarna för samboliv/fler barn är rätt dåliga. Jag tycker definitivt inte att du ska slå ännu mer knut på dig själv för att försöka fixa/laga och tillfredsställa andras behov. Du har ett barn och det är självklart ditt prio ett 24/7. Du har egna önskemål och förväntningar inom dig, både för dig själv och för ditt barn… och dessa ska du vara glad för :v:
Så ett svar på din fråga om vad du ska göra blir att du ska lära känna dig själv och dina behov och inte investera så mycket och så fort i relationer med personer som antingen har ett tungt bagage eller livsomständigheter som inte är i harmoni med det som du och ditt barn faktiskt behöver.

Mha. en bra samtalsterapeut så kan du oxå successivt bli mer medveten om VAD inom dig som gör att du gång efter gång cementerar fast dig emotionellt med män som har bagage som “du måste lösa” eller andra omständigheter som står i direkt konflikt med vad du önskar och behöver för dig och ditt barn. För tänk om det är så att du kanske djupt inom själv (omedvetet kanske) bär på ett stort behov att du faktiskt VILL och behöver känna dig behövd genom att vara den som löser allt möjligt sådant åt andra?! Och kanske att det är just där som du själv ser ditt eget huvudsakliga värde :muscle: :wink:

Lycka Till :revolving_hearts:

Hej linde1!

Jag beklagar verkligen dina upplevelser, sorg och smärta.

Det jag blir fundersam över och skulle vilja tipsa dig kring är dina förväntningar.

Han har tre barn på halvtid och du ett på heltid. Är det ens rimligt att han ska hinna med fler barn? Att ni ska skaffa barn tillsammans och bli sambo?

Jag förstår den rosenskimrande drömmen om familjen för dig. Men då det finns redan fyra barn som behöver få tid och utrymme i familjen ser jag det som en viktig fråga.

Du skriver att du i detta läge inte orkar med att helt ta hand om ett barn i ditt nuvarande mående.

Inte min mening att låta hård men vill verkligen be dig att se realistiskt på detta.

Har du någon att prata med professionellt?

Tack för att ni tar er tid att svara mig.
Jag har slagit bort tanken om fler barn då jag förstår att inte detta är rimligt i konstellationen men mannen jag träffade som redan hade tre.
Vidare har jag också resonerat mkt med mig själv om vad en flytt skulle innebära. Min rädsla att varit att lämna familj och vänner som ställer upp i vått och torrt och som finns där för min son och mig. Jag har inte vågat tänka tanken om att inte ha de runt mig men förstår att jag också måste se till att saker och ting blir möjliga.

Ni har helt rätt om att jag är van vid att känna mig behövd och att detta på något sätt blivit min livsuppgift.
Jag tar hand om djur och djurägare på jobb och om min son när jag inte jobbar. I övrigt tar jag hand om och skämmer bort män jag träffar och ja det finns nog inte mkt kvar av mig och trots detta är det jag som blir lämnad. Ja jag behöver hjälp för att må bra och har gått i terapi nästan under 1år. Det jag har så svårt för är att jag begär det som kanske inte fungerar nämligen en lösning på hur jag ska göra. De flesta terapier som jag varit i kontakt med har inriktat sig på verktyg men jag är inte mottaglig då jag inte förstår hur jag ska använda de.
Där är ju säkert inget som passar alla men vilken typ av terapi tror ni jag ska försöka inrikta mig på?

Psykodynamisk samtalsterapi utan minsta tvekan. Men den tar längre tid än KBT med sina “checklistor&verktyg” och ingår inte alltid i vad den offentliga vården kan erbjuda längre.

Min tro är att sådana här genomgripande förändringar kräver både tid för att acceptera temporära “ett steg fram och två bak” samt mycket insikt i varför man fungerar som man gör. Inte för att skylla på någon, utan för att förstå sig själv bättre, acceptera och sedan i egen takt kunna förändra det man förstår för att slippa riskera att år efter år fortsätta att hoppa med huvudet före i samma sorts tunna gång på gång :v:

Håller med Nomi ang Psykodynamisk. Vill tillägga att du till dess du har hittat någon inom det behåller den hjälp du har så att du har någon att prata med alternativt byter till någon annan för att se om den personen känns bättre för dig.

Jag vill starkt avråda från att du ska göra en ihopflyttning möjlig genom att flytta - likväl som jag avråder från att han ska flytta.

Föreslår att du ser till att bygga ett bra liv för dig och din son utan mannen med tre barn.

Jobba med dig, se till att du skapar ett fint liv. Se till att bryta dig loss från den mannen så att du kan må bra.

Jag anser inte att du ska ge upp din dröm om familj och ev fler barn. Men inte nu och inte med honom.

När du har ditt liv i ordning och mår bra som ensamstående finns sedan utrymme att träffa någon som passar dig och de drömmar du då har.

Men det ska ske på ett sunt, realistiskt sätt med mycket stor hänsyn till din son och till dina behov av att ha nära och kära runt ikring dig.

Känns väldigt bra att skriva till er här. Hur fungerar psykodynamisk terapi? På vilket sätt tror ni att det kan hjälpa mig?

Gå hemsidan mindler.se kan du läsa om therapiformen, hur ser går till och vad den kan hjälpa dig med. (Dock kan du inte få den via dem.)

Hej Linda!

Det blev ett kort svar igår kväll. Läs Noomis text ovan och kika på hemsidan så ska du kunna få en bild av hur therapin går till och vad den kan ge dig.

Du skriver att du vill ha lösningar på vad du ska göra.

Mitt tips - Du ska från och med nu göra kloka val och lära från tidigare misstag :slight_smile:

Intresserad av att kika på tidigare misstag? (Det är oerhört lärorikt tycker jag.)

Egentligen så vet du när du gör/gjort ett misstag.

T ex att igen träffa mannen med tre barn. Gå ut och äta middag med honom och låta honom sova hos dig??? efter att ni har gjort slut. Stort misstag!

Det är hans sätt att fånga in dig i håven och erbjuda dig smulor. Du blir lycklig över “något”. Denna gång att ni öppnade upp er för varandra vilket gör att du vill ha mer.

Han säger att han är tom på känslor samtidigt som han vill träffa dig på ett “relations-sätt” (äta middag, hänga, komma varandra nära) Stor varningsflagg!!!

Vad du skulle gjort istället? Hållt fast vid ditt nej till att ses, vilket hade varit det bästa.

Alternativt träffat honom på ett helt neutralt sätt EN gång. Som mest tagit en fika på stan och pratat och helt avslutat relationen.

Är du klar med honom nu? Är det över? Kan du låta bli att ha kontakt med honom när han kommer höra av sig framöver?

Det handlar om kloka val…