Lämnad i ilska

För 19 dagar sedan, på morgonen, kastade min man skillsmässopapper i mitt knä och sa att han ville skiljas, sedan gick han till jobbet. Kvar satt jag i chock, riktig chock har jag nu förstått.
Vi har varit tillsammans över 20 år och har 3 barn.
Jag bröt ihop helt på eftermiddagen och kunde inte fungera. Sjukskrev mig.
På kvällen, då var jag konstigt nog lugn ville jag att vi skulle prata, jag fattade ingenting. Han hade inte sagt något, utan sa "du har väl uppfattat signalerna och kan väl inte vara förvånad. Han var arg och sa att hans hjärta var stängt och kände sig sviken av mig de tre senaste månaderna. Genom att jag inte berört honom som jag brukar, så har han stängt sitt hjärta. Jag har haft ett tufft halvåret, olika saker som gjort att jag inte mått bra, vilket han vetat. Veckan innan detta hände var vi på solsemester tillsammans. De första dagarna var han så arg och sa att om jag inte skriver på papprena direkt så går han ut genom dörren direkt.
Allt detta känns så overkligt, ibland tror jag det inte hänt. Jag vill inte ge upp om oss, jag älskar honom helt och fullt. För att korta ner det hela, så har det visat sig att han vill/kan tänka sig att försöka i 6 månader, han har inte skickat in papprena än, när vi får lön säger säger han. Han vill inte prata och säger inte så mycket vad han tänker. Jag har samtalsstöd, hade inte överlevt utan. Vissa dagsr är bara fyllda av ångest. Vi har haft några nära stunder, inte sex det vill han inte. Han är ombytlig i humöret, lite varannan dag och helt fokuserad på sitt mående. Han tar inte i mig och det är det värsta…jag går sönder av det.
Jag förstår inte detta än och kämpar hårt med att inte ha bilder i min hjärna av en framtid där han inte finns som min man, aldrig mer tar på mig osv…ja ni förstår. Jag vet inte vart detta tar vägen…men behöver hoppas att det kan gå bra även om katastroftankarna även finna där.
Tack för att jag fått skriva av mig.

2 gillningar

Syster.
Jag beklagar din situation.
Jag förstår din frustration.
Men tänk ett varv till.
Försök se dig själv utifrån.
Vad skulle du säga till någon dig närstående om någon som kan göra så mot en?
Är en sådan jeppe något att hänga i julgran?
Kanske på ett sätt men inte som prydnad.

2 gillningar

Vilket fruktansvärt beteende! Självklart är du i chock och jag påminns om den ångest jag själv kände vid kraschen. Hur hela kroppen påverkas. Jättebra att du har samtalsstöd, för du utsätts och kastas in i en ofantlig kris. Men, ingen kris varar för evigt, den här ovissheten som är så tärande och jobbig kommer inte att bestå.

Försök att inte förhålla dig till hans agerande. Det är inte logiskt eller förståeligt med vanlig logik, enligt mig. Dvs det går förstås att förklara, att han agerar kraftigt för att han på något sätt har tagit sats för att våga/klara det här språnget. Han satsar allt och tar i från tårna. Varför? Försök att inte analysera mer än nödvändigt. Det är inte ett beteende som du kan sampela med.

Jag tycker att du ska göra klart att han inte kan hota med att gå nu med en gång. Han vill skiljas men kan tänka sig att använda 6 månader till en riktig och ärlig prövotid. Det är ju jättebra, men funkar inte med att hota med att gå. Försök att vara stark och lugn. Ni är två fria människor som lever ihop för att ni valt det. Ni kan båda gå ut genom dörren, inte bara han. Samtalet behöver ju handla om vad ni ska jobba med de här månaderna, och var och en av er kan ju avbryta försöket. Hur skulle det vara om du lugnt och ärligt sa att han naturligtvis själv beslutar sig för om han ska stanna eller gå - liksom du? Inget aggressivt att han kan dra om det nu är vad han vill, bara påminn honom att ni ör jämbördiga och självständiga. Det kan bli så att han går. Den ovissheten får ni leva med, Det kan vara slutet på relationen nu, eller inom 6 månader. Ärligt talat så är kanske inte skillnaden så jättestor. Går han nu så kommer du ännu snabbare att tvingas omorientera dig till en ny vardag, men då är i alla fall ovissheten över.

Ta promenader, få kroppen att röra på sig, det lindrar ångest. Ät på dina vanliga tider, även om det tar emot. Börja se över din situation. Du behöver inte visualisera en helt ny framtid utan honom, börja med en liten liten bit där det är minst ångestfyllt att tänka. Resonera med nån familjemedlem som känner dig väl. T ex boende, vilket slags boende skulle vara bäst för dig, och barnen?

Fortsätt att skriva här. Det kommer att bli bättre.

10 gillningar

Åh vad jag lider med dig !
Jag vill dela med mig lite av det jag själv gått igenom. Mitt ex och jag hade det till och från bråkigt. Han hade sagt ett tag att det behövde bli bättre, och det blev det. Ändå var han on and off hela tiden. Han tvekade på oss. När jag sa att jag är beredd att göra vad som behövs för att lösa det mellan oss, sa han att han ville det med. Jag frågade honom dock: Finns det någon annan du har fått intresse för? Minsta intresse nån annanstans så vill jag veta det, för då vill jag få avgöra om jag vill fortsätta och isåfall hur. Jag vill inte vara fysisk om du tvekar på oss pga någon annan, det känns fel. Han lovade och svor på allt, sin sons liv, att det inte fanns nån annan.
Ett par veckor senare tittade vi på förlovningsringar och pratade om att köpa hus. Samma dag lämnade han mig och var borta på 5 minuter.
Jag trodde han var sjuk, att han hade fått en hjärntumör eller nåt annat, för han betedde sig som två helt olika män.
Det kom fram sen att han hade haft en annan bakom min rygg. Jag kontaktade henne , och han hade inte varit ärlig mot henne om oss, och snart därefter lämnade hon honom.

Jag har varit i chock, i panik. Men såhär ett halvår senare mår jag mycket bättre. Samtalsstöd och en vilja att jobba med mig själv och vad jag kan göra för att ta mig vidare stark har hjälpt.
Men jag har också insett att mitt ex ljög väldigt mycket under hela vår relation.

En stor kram från en som kommit en liten bit längre i resan. Jag vågar lova, att om du jobbar med ditt mående, och är sann mot dig själv i processen, så kommer även du komma starkare ur det en dag. Och tro mig, den dagen är värd allt slit.

För övrigt är ditt ex beteende så brutalt. Det sista man får av någon man älskar är kyla, ett snabbt avslut och frågor utan svar. Det tar tid att landa i det. Kämpa på

7 gillningar

Tack för ditt fina och kloka svar❤. Jag är försöker göra det du skriver, har fått liknade råd från mitt samtalsstöd. Jag kan fortfarande inte ta in detta, känns stundtals som det inte är verkligt. En del av mig har hopp och jag behöver ha det, annars går jag sönder helt. Han pratar i oss termer och framtida ord och en del av tror så starkt på vår kärlek. Samtidigt så tar han inte i mig och säger inget. Jag har fått rådet att fokusera på mig men ängesten sitter som ett tryck över bröstet. Jag vill ju bara att han ska ta mig i sina armar och säga att han älskar mig.
Har fått rådet att inte pressa honom men…svårt och oerhört krävande. Men jag vill veta att jag gjorde allt för att rädda vårt äktenskap, srn for vi se hur länge jag orkar men han är min stora kärlek.

1 gillning

Tack för ditt svar❤. Eftersom jag inte ännu jan ta in detra alls, set känns så overkligt så kan jag inte tänka 6 mån framåt, då drabbas jag av panik. Jag behöver, just nu, ha hopp om att det går att rädda mitt äktenskap. Men det är tungt och paniken ligger som ett tryck över bröstet och jag kan inte nu tänka på en framtid utan honom. Det finns stunder när jag är både arg, ledsen och besviken på hur och vad han gjort mit mig men kan inte ta det just nu, jag vill försöka rädda vårt äktenskap.

2 gillningar

Vad anger din man för skäl? Det låter ju onekligen som han träffat någon annan om detta kommer från ingenstans och han inte vill ta i dig.

Familjerådgivning tycker jag ni ska testa, ni måste ju få igång en dialog. Det kommer ju inte att bli bättre av ”sig själv”.
:heart:

3 gillningar

Är detta inte ett för en gångs skull omvända könsroller på klassiska skilsmässan.

Den ena (mannen i detta fall)har varit frustrerad och påpekar saker om och om igen. Men mottagaren stänger av och kanske ännu mer så om mottagaren är deprimerad.

Åren går och tillslut tröttnar han. Brukar vara kvinnan ju. Men då känner han att efter alla hans försök har han tappat respekten och tänker att ts ignorerade honom helt medvetet. Att ts aldrig brytt sig om honom. Så han vill bara lämna och är arg för att ha behövt ta all skit.

Brukar oftast vara ombytta könsroller men väldigt mkt samma mönster. Problemet i detta läge att vad nu än ts säger så är han säker på att ts aldrig kommer ändra sig o han vill inte diskutera mera.

Lösningar lyckas sällan i dessa fall men de som lyckas verkar gå genom emotionellt väcka nåt. Inga resonemang i världen fungerar.

Hej,
Han säger att han känner sig sviken av mig de de tre senaste månaderna, att jsg inte berört honom fysiskt. Det stämmer, eftersom jag inte mått bra, vilkwt han vetat om. Vi har i vpry över 20 åruga äktenskap alltid haft och har passion för varandra, alktid haft ett bra samliv. Men över 2 år av att sitea hemma och jobba, evakuerings boende hela hösten mm gjorde att jag tappade bort mig själv. Jag tror inte han har nån annan, han sa att det skulle varit lättare om han träffar nån annan. Jag tror honom faktiskt. Vi får se nu hur det går framåt.

1 gillning

En man som lovat nöd o lust och som man har levt med i 20 år klarar inte av ”nöd” i tre månader och känt sig sviken… det känns ju inte så stabilt direkt.

Jag hoppas jag har fel ang tredje person inblandad, men det skulle förvåna mig mycket. Hoppas det löser sig men kommunikation är enda sättet.
Familjerådgivning är en väg. Vägrar han så tror jag du har ditt svar. Du kan inte lösa detta själv.

1 gillning

Ush, så tungt och jobbigt för dig. Vet hur det är att vara i chock.
En krass och hård sanning och insikt jag vunnit är denna, det går inte att lösa utmaningar i en tvåsamhet där endast den ena parten är öppen för kommunikation och arbete i relationen.
Hur mycket man än vill.

Om du har kraft och ork så tycker jag du bör upplysa honom om det. Vill han inte jobba för er så är det hans val. Du har uttryckt du vill ta stöd och hjälp.
Han måste orka ärlighet, öppenhet och emotionell transparens, annars blir det svårt att se hur ni skulle komma ur detta läge.

Kommunikation är nyckeln. Han kanske har en annan, kanske inte. Men oavsett måste han visa att han vill kommunicera.
Stå på dig! Du är värd bättre!
Att må dåligt i tre månader måste man kunna göra i en relation utan att hela relationen brakar ihop… Han låter inte som en person att hålla i när det stormar.

5 gillningar

Menar du under relationen eller som nu när mannen vill skiljas? Han kanske har försökt i flera år att påtala saker men nu fått nog? (Detta brukar sägas könsrollerna är omvända)

Men det du beskriver tyder en del på att han fått upp ögonen för någon annan.