Ja det blir så mysigt att fira julen med sina nya svärföräldrar som är nästan lika gamla som han själv. Alltså jag jag hade tyckt det varit pinsamt. Men just nu jagar han något slags ungdomsliv. När han kommer ur sin 40 årskris kommer han falla hårt när han inser vilken fin familj han kastade bort
Han skrev till mig att de så gärna ville vi ska vara vänner alla tre och kunna umgås med barnen. Alltså som de gått bakom min rygg, ljugit, smusslat, varit otrogna. Alltså vad tror de? Jag är inte intresserad av det. Jag har min familj och mina vänner.
Dvs äta kakan och ha den kvar. Han har nog inte fattat vad uppbrottet innebär, och hur mycket allt kommer förändras. Båda vad gäller mellan er två och barnen, och sen dessutom med alla släktingar och vänner.
Jag känner verkligen empati för er som blivit lämnade på ett svekfullt sätt. Jag har själv varit där, du blir lurad, ljugen för, kränkt, förnedrad och alla hemska känslor man kan känna.
Men jag vill även skänka dig lite tröst i just det här fallet med en så ung människa.
En gång (bara en gång i mitt liv) så var jag tillsammans med en yngre tjej där ålderskillnaden var stor. Den var över 20 år och hon var 22-23 när det startade.
Jag var singel så det fanns ingen otrohet men jag hade barn sen tidigare.
Det fungerar inte ! Det kommer aldrig fungera över tid. Åren går och problemen med ålderskillnaden avtar inte utan problemen blir bara fler och större.
Du har problem med det sociala nätverket, vänner, familj kollegor. Du har problem med var ni är i livet och vad ni vill få ut av livet framöver. Du har problem med intressen, samtalsämnen och alla dom saker som faller naturligt på plats i en vuxen relation.
Det kommer med störta sannolikhet att ta slut. I mitt fall tog det slut efter 4 väldigt jobbiga år. Hon kastade sig in i ett nytt förhållande omedelbart med en ännu äldre gift man som lämnade sin familj.
Men tro mig det är inte livskraftiga förhållanden utan det är oftast så att den unga människan söker att komma in i vuxenvärlden snabbt för att fylla några behov av bekräftelse osv medans mannen smickras initialt av hennes ungdom får honom att attraheras fysiskt.
Alla jag känner som har varit i liknande situationer har misslyckats med att bygga ett långsiktigt hållbart förhållande.
För en relation ska bygga på tillit, respekt, ärlighet och attraktion. I dessa förhållanden så finns ofta bara det sista.
Så se det som en möjlighet att utveckla dig, fokusera på saker som för dig framåt. Tillåt dig att vara ledsen men anklaga inte dig för det som hänt. Gå på gymmet, aktivera dig med saker som du tycker om. Men framförallt (jag gjorde det) när du är ledsen se på det rationellt - det kommer inte hålla över tid så att det tar slut det vet du redan - och när det gör det då ska du ha gått vidare och tagit dig till en plats där du mår bra.
Med sådana vänner behöver en inga fiender! Du gör klokt i att hålla dig borta från sådan “vänskap”, men var noga med att alltid uttrycka och bete dig värdigt när ni måste ha kontakt.
Precis som flera andra varit inne på tror jag inte heller den relationen håller i längden. Luktar medelålderskris och flyktbeteende lång väg. Och de vet ju båda två precis vad de har gjort för att komma dit de är (“stöld” av någon annans man, lögner, otrohet mot hustru osv) så i den relationen kommer det aldrig riktigt att bli tillit och lugn.
Fundera på hur du ställer dig till att han ångrar sig och vill komma tillbaka.
Åh, ja den där tanken på julfirande vilken syn! Mitt ex träffade också en yngre kvinna, 19 års skillnad. Han är lika gammal som sin nye svärfar!! Mysigt, va! Hon lämnade sitt barns pappa, även denne man ca 19-20 år äldre än henne. Så visst kommer deras relation hålla ett tag. Men det är nåt skruvat i det hela som jag är väldigt glad över att inte vara en del av. Just nu kanske fysik och socialt liv funkar, men hur är det när man själv är 60 och gubben hemma är 80? Tycker att du kan roa dig lite med såna funderingar…
Nej jag tror inte han fattat vad han ställt till med. Jag känner honom väl efter 13 år tillsammans och efter vad vi ändå pratat med varandra om i denna separation så trodde han att allt skulle gå så lätt och smidigt. Att vi skulle vara vänner och att allt skulle fungera bra med barnen osv. Blev inte så. Vi har ingen bra kommunikation eller relation. Han hade inte räknat med hur arg jag skulle bli på honom. Barnen tycker det är jobbigt att hans nya tjej är med hela tiden och de är inte så glada att vara och sova hos sin pappa. Detta hade han inte räknat med. Och när han kommer ur sin kärleksbubbla kommer han att inse hur många vänner han förlorat.
Fram tills nu har jag alltid känt att skulle han vakna upp, inse, be om förlåtelse och ändra sig så skulle jag nog låta honom komma tillbaka. Att jag inte har släppt honom helt. Men nu tror jag i alla fall att jag har det på något sätt. Känns som att jag nu nått kanten under de senaste dagarna och känner att nej jag kommer aldrig vilja ha honom tillbaka. Och någon lättnad har infunnit sig. Jag kan släppa honom mer och mer i mina tankar. Tänker mer på en framtid utan honom och hur den ska se ut. Men det är en process att ta sig igenom. Och det går upp och ner. Trodde inte man kunde gråta såhär mycket jag gjort de senaste månaderna. Men nu ser hag mer mig själv som vinnare i detta. Att jag kommer få ett bra liv medan hans kommer fallera.
Idag är en jobbig dag. Allt går ju upp och ner. Känts lite bättre de senaste dagarna. Men idag kommer allt över en igen. Den man älskade mest av allt och litade på mest av allt bara övergav en för en 22-årig liten flicka. Jag gjorde mitt livs största misstag för 13 år sedan när vi blev tillsammans. Hur kunde jag välja honom som pappa till mina barn? Fast han var ju en sådan fin människa då. Nu helt förändrad sedan han blev kär i sin lilla flicka. Är så mycket som knäcker en. Inte bara att man blir övergiven och ensam. Utan också känslan att vara gammal och ful. Att bli dumpad för en med en ung fin kropp. En kropp som inte ärrats och som inte fött några barn än. Alltså fan ta honom. Jag överlever och peppar mig med att en dag slår karma till. Är så skönt att ni finns här på forumet. Då känner man sig mindre ensam i detta. Ni förstår hur det är och känns. Och ni peppar en. Att läsa om era erfarenheter hjälper.
Då är vi två som har en dålig dag idag .
Men lägg inte skulden på dig, jämför inte dig själv med andra (svårt, jag vet). Det här handlar inte om en ung, fin kropp.
Skulle det kännas bättre om hon inte var så ung, tror du? Jag tänker snarare tvärtom. En 22-åring som snart inser vad en vardag med bonusbarn (och hur lite en 40-åring egentligen orkar festa) innebär, det kommer inte att hålla så länge. Jag tror att risken är överhängande att hon gör samma sak mot honom snart, och då får du din karma, om han inte kommer hemkrypandes med svansen mellan benen då.
Ja men lite så känns det. Han blev drogad på något sätt. För plötsligt kändes det som han vill vara så ung och känna sig så ung igen. Han gick in i någon bubbla där han inte tänkte klart och såg klart på något. Han ville festa. Kändes som hans behov av sex ökade. Tycker nog det är underbart att få massa sex nu med en ung tjej. Men jag peppar mig med att i längden så kommer det att krascha.
När jag insåg att mitt ex bara jagade yngre kvinnor, så blev jag snarare illamående över hans ytlighet, hans syn på kropp och ungdom. Som Gösta i Solstollarna (märkligt att dessa tv-klipp inte går att hitta. Eller inte) Jag hade varit en del av detta, att få honom att känna sig ung, att det är kroppen som är det viktiga. Äckligt!
Låt inte hans vidriga ideal påverka dig! Visst, vill och behöver du träna, så gör det, för att må bra. Men inte för att jämföra dig med en 22-åring. Du är inte någons objekt! Du är inte till för hans behov, lust eller fåfänga jakt på en flyende ungdom.
Ja men precis. Jag känner mig också äcklad av honom och hans sätt att bete sig och se på saker. Äcklad av att han håller på med en liten flicka. Och jag känner också att det är inte utsidan som räknas. Han blev sista tiden så fokuserad på sin kropp. Visst han har alltid varit på gymmet och tränat. Men sista tiden spårade det ur. Han stod och kollade på sin kropp i spegeln hela tiden. Han förlorade vad som är viktigt i livet.
Han kommer nog att vakna någon dag. Inte nu, men efter en tid. Det är så skoj med sex och passion en tid, men vardagen kommer, även med en 22 åring.
Jag var min mans älskarinna för 12 år sedan, då han flyttat med sin dåvarande flickvän. Jösses vad härligt det var. Förbjudet, i smyg mm… Han kom tidigt på morgonen till mig osv… Så sjukt. Kan inte förstå att jag gjort sådant men bra hade vi… ok, han kom ju sedan hem efter 2 år med ny kvinna. 10 år som var bra hade vi efter det. Men nu gjorde han det igen. Denna gång är jag inte hans älskarinna. Och hem kommer han inte heller. Snart gått 3 år.
Jo det är äckligt att hon är ung. Det är pinsamt. Men han är ju förälskad och vad händer då? Hjärnan kopplar ur. Han kan inte tänka rationellt alls (för då hade han iaf väntat med att introducera henne för barnen tills dom känt sig trygga med hans nya boende). Googla förälskad, pannlob, logiskt tänkande. Han stod och kollade på sin kropp i spegeln? Ja för att övertyga sig själv om att han också var 22 år.
Han har inga vidriga ideal. För han är inte närvarande mentalt längre. Det är ungefär som om det är någon annan som tagit över hans kropp. Han kommer att vakna upp till en rejäl ångest. Och känna att vem gjorde det där? Han kommer att känna det som om han varit full sista året. Han kommer inte alls att förstå vad som hänt.
Du måste vara jobbigt som du skrev att varför valde du honom som partner. Inte alla killar är så här. Han är inte stark din man. Ni hade det troligtvis lite fram och tillbaka. Det uppstod en spricka. Och han blev öppen för att se åt någon annan. Han förstod inte i början vad det var som hände. Och det här svider säkert mycket för dig: att det fanns plats för nånting annat börja gro i honom och att han inte hade förmågan att förstå det i tid. Han blev nog väldigt förvirrad.
Han ville aldrig flytta. Han ville aldrig det här från början. Han vill inte göra klart er skilsmässa. Han kanske tillhör de killar som får bekräftelse via sex. Han trodde du slutat älska honom när ni gick igenom småbarnsåren. Vissa killar är så korkade eller rättare sagt så har dom aldrig hört talas om nåt annat.
Han flyr från allt just nu. Han älskar dig fortfarande men hans hjärna är som en stor gröt. Han kan inte komma och be om ursäkt för han lever inte i verkligheten längre.
Du borde inte försöka prata med honom. Hur lätt är det att prata med en full person?
Du gör rätt i att bygga dig själv stark för hans krasch kommer och du kommer säkert att få ta ett stort ansvar för barnen.
Exakt Wihoo. Det där tror jag stämmer så otroligt bra det du skrev. Nä det går inte att prata med en full person. Så jag tar hand om mig och barnen nu. Just nu känns det som jag inte vill ha någon ny relation. Att jag vill leva singel resten av livet. Just nu ser jag bara hur alla killar är idioter och tänker bara med snoppen. Jag och barnen har det bättre själva. Men vem vet längre fram ser jag kanske annorlunda på allt och hittar någon jag vågar lita på. Men jag är inte där än.
Hej
Jag känner igen din historia. Blev också dumpad pg av en annan kvinna. Försökte rädda vårt över 30 åriga äktenskap utan framgång. Bubblan han levde i och hur jag blev helt oviktig. ALLT du beskriver har jag upplevt. Det är som du skriver. Ingen som inte varit med om detta förstår hur hemskt det är. Det värsta är att jag tar på mig skulden över att det som hände orsakades av att vi inte hade det bra nog och det var därför han gick. Och nu när han inte längre vill vara med den nya kvinnan och kommer frågande tillbaka så är jag kanske beredd att ta tillbaka honom ? Förstår det knappt själv ?
Kämner igen det där. Känner också att jag tar på mig skulden. Känner att det var för att jag inte gav tillräckligt med kärrlek till min man. Att jag var dålig på att visa det. Jag tog inte inititaiv till sex tillräckligt ofta. Att jag gnällde för mycket på honom. Allt det där som han sa var anledningen till att han ville skiljas och flytta.
Har det tagit slut med den nya kvinnan? Har din man velat komma tillbaka? Jag brottas oclså med att om detta skulle ske. Skulle jag då ta honom tillbaka? Jag vill att min hjärna säger stop nej. Men jag vet inte vad jag gjort. Jag vet inte varför jag ens skulle kunna tänka tanken att ta honom tillbaka.
Idag träffade jag läkaren. Är sjukskriven 100% en vecka till och sedan 50% i två veckor till efter det. Även fått Atarax utskriven att ta innan jag ska sova. Få se om det kan göra att jag sover bättre.
Man kämpar på dag ut och dag in. Önskar man kunde spola fram tiden tills då man mår bättre och kunnat gå vidare. Eller i alla fall tills den dag då mitt ex får en krasch. För jag vill se honom krascha och lida. Det vill jag inte missa.
Alltså jag kan ju verkligen se nu hur ungdomlig han vill vara och att hon går honom att känna sig ungdomlig. Jag tröstar mig med att när jag tänker efter så kunde jag inte gjort något annorlunda. Han hade nog hamnat här ändå. Så han får skylla sig själv att han miste mig. Jag ska någon dag hitta en redig karl som växt upp och är värd mig.
Jag kan förstå känslan och att du önskar detta, men glöm inte ”en lycklig människa skulle inte ens bry sig om det”.
Det ska vara ditt mål att komma så långt så att du inte är beroende av hans lidande eller olycka för att må bra med dig själv.
Du kommer att komma dit.
Alltså jag jag hade tyckt det varit pinsamt. Men just nu jagar han något slags ungdomsliv. När han kommer ur sin 40 årskris kommer han falla hårt när han inser vilken fin familj han kastade bort
vilken syn! Mitt ex träffade också en yngre kvinna, 19 års skillnad. Han är lika gammal som sin nye svärfar!! Mysigt, va! Hon lämnade sitt barns pappa, även denne man ca 19-20 år äldre än henne. Så visst kommer deras relation hålla ett tag. Men det är nåt skruvat i det hela som jag är väldigt glad över att inte vara en del av. Just nu kanske fysik och socialt liv funkar, men hur är det när man själv är 60 och gubben hemma är 80? Tycker att du kan roa dig lite med såna funderingar…
.
att komma så långt så att du inte är beroende av hans lidande eller olycka för att må bra med dig själv.