Lämnad för en 22-åring

Har skrivit tidigare men vill nu uppdatera er vad som hänt då det var ett tag sedan jag skrev här. Några minns kanske mig.

Jag är 44 år och min make är 38 år. Vi har varit tillsammans sedan 2009. Varit gifta sedan 2015. Har två barn på 5 år och 9 år. Har alltid haft det bra men i våras förändrades allt då maken blev förändrad. Plörsligt började han bry sig så mycket om sitt utseende vilket han inte gjort tidigare. Innan gick han i typ mjukisbyxor till jobbet men nu plötsligt köpte han massa nya fina kläder. Innan har jag klippt och rakat honon. Nu dög inte det utan nu började han gå till en frisör för att få en fin frisyr. Han började jobba över mycket. Alltid varit på gymmet men då i en timme. Nu var han på gymmet i 3-4 timmar nästan varje dag. Han har aldrig varit så intresserad av sin telefon och aldrig den som använt den så mycket. Nu plötsligt började han ha den med sig hela tiden och skriva med någon hela tiden. Han tog då upp att han kanske ville skiljas. Han sa att han inte var otrogen eller hade någon annan. Men han glömde bort sina vänner och satt bara och skrev med den här tjejen hela tiden och träffade henne medan jag var på jobbet. Han velade sedan under sommaren och jag kämpade med att försöka rädda förhållandet på alla sätt och vis. Men den 18 september flyttade han ut. Han blev då med en gång tillsammans med den tjej han hållt på att skriva med. En 22-årig tjej, kollega från hans jobb.

Alltså denna smärta, trauma och kris detta innebar för mig är obeskrivbart för dem som inte gått igenom detta. Jag har gråtit varje dag. Varit så fruktansvärt arg. Är det värsta jag gått igenom i hela mitt liv. Jag kan inte sova om nätterna. Gått ner 18 kg. Har kämpat med att försöka jobba. Men nu går det inte längre. Har börjat gå på samtalsstöd och ska prata med en läkare om sjukskrivning och sömnmedicin. Hur ska man någonsin kunna gå vidare? Gör så ont. Han har inte tagit tag i och fixa allt som behöver göras som ansöka om skilsmässa, fixa bodelning etc. Han har inte hämtat alla sina saker. Han lever nu i sin kärleksbubbla och skiter i allt. Han vet hur jag mår men skiter i det. Barnen mår dåligt.

Jag hoppas nu på karma. Hoppas hon dumpar honom när hon inser att det inte var så kul att vara tillsammans med en 16 år äldre man med två barn. Då sitter han där ensam kvar. För mig och sina vänner har han inte kvar. Jag skulle njutit och mått så bra om han blev dumpad. Hade njutit så fruktansvärt mycket.

Skriv gärna ni som varit med om liknande. Det hjälper att känna att man inte är ensam i sin sorg och krishantering.

15 gillningar

Been there - done that :heart:.

Du kan vara lugn, det kommer aldrig hålla över tid. Om hon inte inser det nu pga av förälskelse och rosa moln, lär hon göra det i sinom tid. I värsta fall om några år när barn kommer upp på tapeten. Skulle vilja se hans min som 40-ish man då :astonished::see_no_evil::rofl:

Du kommer få njuta, kanske inte lika mycket som du skulle gjort nu dock. Saker har en tendens att blekna.

Fokusera på dig själv och dina barn under tiden.

6 gillningar

Ja det känns som min make inte vill ha fler barn. Tror inte han vill börja om med det igen. Han har sagt det tidigare. Och hon är ju 22 år och lär komma dit då hon vill ha barn. Hans föräldrar är inte så glada över vad som hänt och tycker inte om att han är tillsammans med en sådan ung tjej. De är stöttande mot mig men kan ju inte göra så mycket åt deras sons val och känslor. Undra vad tjejens föräldrar tycker om detta? Att deras 22-åriga dotter är tillsammans med en 38-årig gift man med två barn. Jag hoppas hon dumpar honom så han får känna hur det känns. Hade varit underbart.

1 gillning

Det finns en annan karma.

Jag har en bekant vars man var otrogen. Gjorde älskarinnan gravid till och med (50+ var han då så han borde ju veta hur “utrustningen” fungerar!!!). Lämnade långvarigt förhållande för en tjej som han är gammal nog att vara pappa till! Lämnade inte bara frun utan ett par “nästan” vuxna barn. Har knappt någon kontakt med de äldre barnen. Har numera TVÅ små barn.
Hans fd kände att hon inte fick någon hämnd eller karma för vad han gjort henne. Inte förrän nu… Vi drack vin en dag och pratade av oss om saker som vi störde oss på osv. Då insåg hon att nu när hennes egna barn faktiskt var så gott som vuxna och på väg att lämna boet hade hon fått sin frihet. Han å andra sidan skulle närma sig 70 (!!!) när de “nya” barnen skulle lämna boet.

Så om nu den här tösen skulle få till en bulle i ugnen misströsta inte. Medan du läker och återhämtar dig efter sveket och börjar blomma ut så kommer han att antingen vara ensam eller byta bajsblöjor och lida av sömnbrist. De där timmarna på gymmet kommer att vara långt borta och mjukisbyxorna tillbaka.

Jag vet, det är ingen tröst nu. Men karma kan arbeta på olika sätt med bra utgång ändå

8 gillningar

Ja just det ja det har jag inte tänkt på. :grinning: Han som pratat om att det är skönt att slippa bajsblöjorna och att det ska bli skönt när barnen är äldre och det finns mer tid till annat än ta hand om barnen. :rofl:

1 gillning

Så pinsam han är och oj vad du kommer att få det bra utan denne man. Han är en sådan förlorare i detta.
Som 22-åring skulle jag vilja dra med mig en nästan 40-årig man med mina kompisar osv? Hon vaknar nog snart och ”good luck” till honom då. Skulle detta inte vara snabbt övergående så kommer ev småbarnsår att göra sitt, så jag tror inte du behöver oroa dig det minsta över karma. Det kommer att ordna sig.

Jag förstår alla dina känslor, nojor och deppighet, över det som inte blev och det som blev istället. Nu ska du bara igenom detta. Försök anamma kraft och komma till avslut med det praktiska. Jag tror det hjälper dig att komma vidare istället för att skjuta upp.

Vill han inte deltaga, röj och ge honom möjlighet att hämta saker, annars släng eller be hans föräldrar hämta. Ta hjälp av vänner och familj. Gör det inte lätt för honom och bara låt tiden gå.
Han har valt. Då får det konsekvenser. Låt honom ta dem. Ta fram din ilska i detta. Den ger energi.

Jag förstår din ledsenhet och sorg, men ärligt, denne man är EGENTLIGEN inget att sörja. Det vet du nu, men det är ändå en sorg att skiljas.
:heart::heart::heart:

4 gillningar

Hade min 23 åriga dotter kommit dragandes hem med en 37-årig tvåbarns pappa hade han fått sina fiskar varma… och nötterna omvridna…:laughing:… men det är jag det…

6 gillningar

Har tyvärr varit med om liknande för 6 år sedan
Mitt ex lämnade då efter 37 år tillsammans och 4 barn.

Han var otrogen flytta ihop ned en 23 år yngre lika gammal som vårt äldsta barn

3 gillningar

Exakt så var det, ja.
Jag överlevde det första året genom att hålla mig kall. Inte känna efter. Han lämnade ju inte bara mig utan även barnen (vi hade vuxna barn men också 2 minderåriga) och jag måste försörja oss och klara allt praktiskt. Det fanns inte utrymme för att känna efter hur jag mådde.
Min krasch kom i stället 1½ år efteråt, när det värsta borde ha varit över.

Jag lät min mans saker ligga orörda i ett år, men sedan rensade jag lite i taget. Kastade, gav bort, sålde. Skilsmässa sökte jag själv, för man måste inte skriva på båda två. Med minderåriga barn tog det 6 månader innan skilsmässan gick i genom.
Vi har inte haft någon bodelning, men jag bokade in ett möte på banken ett år efter att han flyttat. Då drev jag i genom en uppdelning av våra bankkonton och separerade ekonomin åtminstone.

Barnen mår fortfarande dåligt. Inte akut dåligt längre, men pappans svek satte spår i dem, som nog alltid kommer att finnas kvar.

7 gillningar

Har varit där du är och tror du läst min historia. Inte lämnad för någon yngre, men då det begav sig , så för en smalare, vackrare, finare tänder, vackrare leende - kvinna.
Så kändes det just då. ( känns inte så idag)
Åt inget, sov inte, grät varje dag, jaa… du vet.
Det är så oerhört jobbigt i början. Som du skriver, ingen fattar som inte varit där.
Vi är olika, reagerar olika, men en kris är det. En stor sådan.
Tänker inte skriva att , det blir bättre och att allting ordnar sig och tiden gör sitt… eftersom det vet du ju redan. Det är ingen tröst nu just… förstår. Men.
.Gör inga stora beslut ensam.Gör inget du ångrar senare. Sov på saker du tänker på dagen, kvällen… skriv inte elaka sms… det hjälper inte.
( vi har alla gjort det)
Detdär med karma, det hjälper en lite på vägen. Han kommer inte vara förälskad och i sin bubbla i evighet… Nu just är han där och då är han okontaktbar… men… vänta och se…
Tills det, sköt om dig och barnen. Vissa vill jobba , andra behöver sjukledigt. Det vet du själv vad du behöver.
Kram… du har en lång , krokig väg men solen skiner då du vandrat 10. 000 km

2 gillningar

Ja jag kommer få det mycket bättre utan honom. Och jag kommer aldrig någonsin vilja ha honom tillbaka. Men likväl är det en sorg och process att gå igenom.

Jag vill få fixat att huset står på bara mig. Det hade varit skönt att få det gjort så jag kan gå vidare. Ska gå igenom ett rum i taget och packa ner hans grejer. Lägger sedan allt i förrådet. Så får han själv höra av sig om han vill ha dem.

Jag hade tyckt det varit pinsamt att vara tillsammans med en så pass ung tjej när man snart är 40 år. Hade skämts att träffa hennes föräldrar. Ska bli lite intressant vad som händer när det rosa molnet försvinner.

3 gillningar

Kanske ska byta lås så att han inte kan stövla in när det rosa molnet exploderar?
Bara en tanke

3 gillningar

Ja nyckeln krävde jag av honom när han flyttade. Han ville knappt lämna den men gjorde det till slut. Så han har ingen nyckel till huset. Hans föräldrar har dock en. Så tänkte fixa så jag får den också.

Min make drog ju in sin nya kärlek, den lilla flickan som jag kallar henne, med en gång i barnens liv. Hon bor ju där redan hos dem fast hon har kvar sin lägenhet. Var ju en så stor omställning för barnen att pappa flyttat så jag blir så arg att den lilla flickan ska vara med jämt och sova där när han har barnen. Min äldsta dotter på 9 år kunde igår verkligen berätta hur jobbigt och konstigt hon tycker det är. Märker ju att hon inte är så pigg på att sova hos pappa längre. Och när de ska fira jul ska ju den lilla flickan vara med. Kan jag sätta gränser att jag tycker barnens pappa ska fira jul ensam med barnen och barnens farmor och farfar? Att den lilla flickan inte ska vara med såhär fort och vid första högtiden som firas sedan mamma och pappa separerade?

Tyvärr kan du inte det. Du kan berätta att du tycker att det är olämpligt utifrån hur din dotter mår och vad hon tycker. Men du bestämmer du inte vad han gör med sitt liv. Tyvärr påverkar det era barn negativt och kommer att slita på relationen till pappa, något som han är för korkad för att förstå och det kommer inte att hjälpa att du säger något

Precis som Stark1 säger så kan du bara prata med honom , inte förhindra. Vad jag förstår så har du viss stöttning av hans föräldrar. Kanske kan de fråga honom om han och barnen vill fira hemma hos dem så att första julen, och också så pass tätt inpå blir så bekväm som möjligt för barnen.

2 gillningar

Du kan inte sätta den gränsen. Däremot kan du försöka få i genom att barnen firar jul med dig nu det första året, så kan pappan ta julen nästa år.

1 gillning

Jag kan inte låta bli att undra vad “lilla flickan” är för en. När jag var 22 hade jag tyckt det var extremt tråkigt att fira julen med en ‘vuxen’ och hans ungar. Sitta där och spela att man är mycket äldre än 22 liksom. Är din man rolig och ungdomlig av sig? Ser han bra ut?

Sen kan jag tycka att just 16 år inte är så stor åldersskillnad, men i den åldern hon är i så är det det. Hade hon varit 40 och han 56 hade det varit en annan grej.

2 gillningar

Jag blev också lämnad för en kollega. Plötsligt, med en massa förnekande, det fanns minsann ingen annan. Det var en chock, ett trauma och en fruktansvärd tid i början. Sakta har det blivit lättare, men det tar tid innan såren läker. Var dock så säker på att även hans karma kommer tids nog ! Ta hand om dig och barnen, och var extra snäll och tålmodig mot dig själv, för det är en tuff resa du tvingats in på. Kram !

1 gillning

Min make ser ju bra ut. Men ungdomlig och rolig vet jag inte. Just nu spelar han mer ungdomlig än vad han är. Har aldrig varit så pigg på att ut och festa eller så. Men nu vill han ut och festa med sina arbetskompisar och lilla flickan hela tiden. Ska bli intressant och se hur detta slutar.

Jag fokuserar på att ta hand om mig och barnen nu. Känner ju att jag vill inte ha tillbaka honom längre och att jag och barnen har ju kommit varandra närmare nu och har det mysigt tillsammans. Så lite framåt går det i sin krishantering. Jag börjar förstå att det är sant att han lämnat mig för den lilla flickan. Det är verklighet. Det är ingen mardröm.

3 gillningar

Ja verkligen, för vid nästan 40 års ålder så låter det som ett ganska tomt liv.
Festa med arbetskamrater…
Det låter som han jagar sin ungdoms förgänglighet :joy:

Hur firar man jul när man är 22? Förmodligen med mamma o pappa. Tänk vad mysigt med de nya ”svärisarna” (ironiskt).

Det kan nog bara sluta på ett sätt - och det är inte till din nackdel.

1 gillning