Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Lämnad för andra gången av samma man

Är 53 år med 3 barn, 30, 28 och 22. Hängde här på forumet i 2 år för 11 år sedan. Min man hade hittat en ny och livet gick i kras. Jösses vilken sorg då. Nå det var mycket tungt men sakta började vi ha sex med min ex fast den andra kvinnan fanns där. Efter 2 år flyttade han hem igen och vi fick många bra år tills följande bomb kom förra onsdagskväll. Hade nog vetat att allting inte var bra men då han inte kan prata så fick jag inget ur honom. Sen bara stack han… fixat allt bakom min rygg. Igen en gång… Det fanns nån på sommare som det tagit slut med och nu vet jag inte om det finns någon. Tror nog det… Kan ju dethär.
Jag överlever men kan inte äta, är så ledsen förstås fast jag denna gång inser att jag inte kan leva med någon som inte vill ha mig. Han har varit massor borta det senaste året så att vara ensam är inget nytt. Men jösses denna ensamhet… fy fan.
Jag blir kvar i huset en tid men i något skede måste vi sälja mitt fina hem vid havet. Fy fan igen…Vet att det blir bättre men det tar ju bara sååå lång tid…

Hej ! Oh så tråkigt jag har läst din historia och blev glad imponerad.
Över att man kunde hitta tillbaka eftèr ett sådant stort svek. / kram

Åhh stackare… exakt så känner jag med. att det blir lättare men att det ska ta sån jäkla tid är ju hemskt! Och ensamheten i början är ju fruktansvärd!
Fy fasen… jag kände mig så ensam i förhållandet sista året så det var inte så jobbigt denna gången att behöva flytta. Du kommer fixa detta galant. Kram på dig.

Det blev ju inte bra ändå men många bra år fick vi ändå…

1 Like

Ja så är det och ändå skönt att dina barn hunnit bli äldre.

Men det är tufft att bli lämnad efter många år.
För min del har det gått 3 år när jag blev lämnad efter 37 år tillsammans.

Skulle också villa att tiden går fort. Men du finns här på forumet ännu efter 3 år?..

Ja jag är kvar här men inte lika ofta jag skriver och läser numer

Men kom ihåg din tråd som jag blev imponerad av när jah läste den.

Två och en halv vecka har gått. Har klarat mig, gått på jobb och träffat mina barn och barnbarn. Pratat i telefon och känt mig ensam däremellan. Gråtit lite och funderat. Träffat ex två ggr. River alltid lite extra efter det, fast jag inte vill ha tillbaka honom som han var det senaste året. Men saknar ju tryggheten och allt som finns omkring efter 35 år ihop.
Fb påminner om våra resor och det gör så ont. Har haft ett par vi rest med varje vinter…
Han textar och frågar hur det är, berättar lite om saker på hans jobb, är omtänksam och snäll plötsligt. Men… vet ju att det är hans dåliga samvete som pratar.
Försöker att inte hålla kontakt, inte gnälla, svara snällt på sms osv. Det är ju så att om han lämnat så vill han ju ha avstånd och då är det bäst för mig att låta honom få det. Ingen vill ha, och ingen saknar ifall man bönar och ber och ställer krav. Nu är jag ju inte varje dag så duktig utan visst textar jag ibland men försöker att låta bli.
Lämnarens första stadie är ju lättnad över att ha fått det sagt att de vill skiljas. Saknaden och sorgen kommer senare för honom.
Fasar för helgen, fast imorgon kommer barnen på lasagne, det är ju ändå nåt program.
Skitvinter!