Hej!
Hur har det gått för dig?
1 gillning
Jag tappade min partner också genom vad jag upplever som en drastisk personlighetsförändring då hennes kärnvärden föreföll förändras. Hon fick ett starkt ökat bekräftelsebehov och började opponera mot allt möjligt jag sa och likt @Dumpadvid40 så klädde hon mig i ilska och klagade på mitt humör. När hon slutligen lämnade hade hon i hemlighet inrett en lägenhet utan att prata om det.
Själva uppbrottet kom plötsligt. På morgonen innan hon lämnade mig kysstes vi fyra gånger. På eftermiddagen gick vi ut med hunden och småpratade. I slutet på promenaden sa hon att “vi behöver prata om förhållandet. Jag har skaffat en lägenhet.” Sedan var det hejdå. Hon ville inte umgås alls. 19 år under vilka hon varit min bästa vän.
Jag lutar också mot en sorts 40-årskris triggad av jobbsituation, studier och pandemi. Tror dock att krisen var fundamentalt förändrande för henne. Hon är någon annan nu. En främling för mig.
Plötsligt insåg hon att hon “inte var kär” längre och hon ville känna fjärilar i magen igen. Hon säger å andra sidan att hon inte vill ha några nya förhållanden. 
Hon har senare försökt att bygga någon sorts vänskap, men jag känner henne inte längre och upplever det mest obehagligt. Jag hoppas också att hon ska “vakna upp”, men jag bir mer och mer övertygad om att det aldrig kommer att ske. Hon är och förblir någon annan. Jag blir tokig på att grubbla på vad som hände. Inget i hennes liv förefaller bättre heller. Det är som hon mest är glad över att ha blivit av med mig men kan ändå ibland hylla alla “mina fina egenskaper” och säger att hon vill vara en vän. Jag förstår inte ens vad kärlek är längre…
6 gillningar
Åh jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Här efter ett 7 år långt förhållande men med tvisten att han inte ville vara nära någon så är han nu ute på tinder 
det sista som
Överger en är hoppet men känns så hopplöst. Har valt att klippa kontakten och endast ha kontakt kring barnen för att se om det kan väcka någon känsla. Sen fjärilar i magen efter så många år ihop ? Det tror jag få har man utvecklar en annans sorts kärlek.
1 gillning
@Benita Det är ganska oförändrat! Han lugnade sig under terapin och drog tillbaka den mest aggressiva tidsplanen med direkt inskick av papper om skilsmässa. Men nu har han hyrt en lägenhet vi ska växelbo i. Sjukt meckigt, men jag får väl försöka hitta någon form av egentid i det. Men jag vet helt ärligt inte om jag heller orkar med detta. Jag pendlar mellan total ilska, tårar och att delvis känna medlidande med den här vilsna främmande mannen som står framför mig. En främling. Precis som @ikaros beskriver. En total personlighetsförändring som i vårt fall mer smugit sig in. ”Du får acceptera att det är den här jag är nu” konstaterade han.
Jaha…ok!
4 gillningar
@ikaros Vilket snabbt förlopp det låter som! Visst är det läskigt när någon kan byta skepnad och helt plötsligt så är allt man delar i form av ”connection” bara borta.
Jag känner mig totalt förvirrad och helt förtvivlad i vår situation. Han har ändå gått med på 3 månader med växelvis boende i separat lght. Men det känns mer som ett väldigt utdraget förlopp mot samma slut, Skilsmässa. Får se om jag pallar!
5 gillningar
En främling - det är vad min X är. Och jag hoppas att din är bättre på att ta respekten och vänta med Tinder och att det löser sig på ett bra sätt för er med tanke på barnen.
Sannolikt har min sambo levt under en press en längre tid skapad av jobb, studier och insikt om att man blir äldre. Hon är inte typen som lever ut sina känslor så jag misstänkte att hon byggde upp ett inre tryck och sedan gav något efter. Jag tror inte det någonsin låg under min kontroll att påverka det som skedde utan min roll är förmodligen försumbar. Hon säger att jag är fantastiskt på allt om jag frågar henne. Några “sticking points” behåller hon som att jag har ett dåligt humör och att jag inte är attraktiv.
Det dåliga humöret verkar mest hängas upp på ett specifikt bråk som gick snett snarare än en bråkig relation och att jag inte är attraktiv… Tja. Attraktionen försvann på mindre än ett år, så jag kan ju med säkerhet säga att jag inte förändrats radikalt fysiskt även om jag börjat träna rejält mycket mer efter att hon lämnade mig (jag kan se prydlig ut och är smal).
I början erbjöd jag guld och gröna skogar och visade villighet att totalt förändra mig. Inget påverkade henne, vilket också stärker min tro i att hennes förändring främst drevs av hennes egna problem och behov och hade väldigt lite med mig att göra.
2 gillningar
Ja man hade önskat det. Då funderar man på om det varit över länge för honom och han redan gått vidare ? Utan att säga till mig vad han känner. Att det ska vara så svårt för människor att ta ansvar för sitt agerande.
Nej fy, nu har vi haft en parterapi igen. Han vill ingenting, säger att inget har förändrats från hans sida. Vill inte försöka ses och göra nåt kul ihop. För då känns det som att ”vi startar ett nytt kapitel” och han är absolut inte pigg på det. Han känner fortf att han vill ha avstånd till mig. Vill inte vara fysisk (vi har dock kunnat ha lite sex) och känner att han inte vill vara nära eller ta i mig överhuvudtaget. Han vill inte ha min kärlek eller ömhet. Det är som en stor blockering för honom utan att han helt förstår varför.
Terapeuten föreslog att vi skulle försöka hitta ett ”tryggt läget” för oss båda där vi befinner oss. Vilket för mig innebär att vi har kontakt och försöker ses 1-2 ggr i veckan, nu när vi ska bo isär (enligt tidigare inlägg). Förslag från mig var en gång med barnen och en gång själva. Men nej han vill bara vara själv för det är hans behov just nu. Gick dock med på att ses med barnen och käka middag med jämna mellanrum.
Han är så arg också. På mig. Han tycker helt plötsligt att jag är falsk för att jag ”blivit en helt ny människa” efter han berättat vad han kände gällande oss. Tydligen har jag blivit mer mitt gamla jag igen, som är så mkt trevligare. Vilket har att göra med att han äntligen berättade för mig ärligt hur han kände istället för att fortsätta stänga av mig. Vilket ledde till en delvis lättnad och jag kunde slappna av trots en otroligt förtvivlad situation. Omvända världen liksom, men ändå.
Jag kunde också se att våra drömmar om framtiden inte är så olika som det känts som, utan att vi helt enkelt kommunicerat och pratat om framtiden på så olika sätt. Exempelvis har han velat hitta ett boende lite längre från stan osv. Och vi vill egentligen typ samma saker.
Men han känner att han under 2 år kämpat för att driva igenom specifika saker han vill utan att jag lyssnar, fram tills nu när han ”hotar” med skilsmässa. Det här ju dock de fakto de första ggrna vi pratar vettigt på flera år enligt mig.
Hjälp!!! Vad ska jag göra? Ska jag ge honom space (har ju egentligen inte något val på den punkten) och våga hoppas på att han hittar tillbaka till mig på något sätt. Eller ska jag fokusera på att ”ge upp kämpandet” och släppa taget helt? Han verkar i dagsläget tyvärr helt oberörd över att ”offra mig” i den här processen, och kommer inte protestera om jag tar över genomdrivandet av skilsmässa.
Men jag vill ju inte det! Däremot gör det bara för ont just nu, så jag vet inte om jag orkar detta.
Det är så svårt det här! Finns inga garantier om någonting.
Vart är min härliga goa man nånstans? Han känns så vilsen, ensam och förvirrad! Utan egentliga vänner som sluter upp runt honom. Jag älskar honom villkorslöst innerst inne, vilket gör det svårt att ställa mig själv på vänt. Det tar för mkt energi och gör för ont. Och så barnen i allt detta. Som inte har bett om det här utan bara får hänga med på den här i obehagliga resan. Och förmodligen står inför att få leva varannan vecka liv.
Tack!! Om någon orkat läsa detta smått osammanhängande inlägg ända hit!
4 gillningar
Visst är det jobbigt att känna så här… Har varit där och när jag fick veta det - visste jag direkt att han får jag aldrig tillbaka även om jag hade starka känslor kvar då och det tar tid att det försvinner.
Just nu får du försöka att inte hoppas - det låter som han verkligen vill skiljas. Det blir tufft men inget val just … nu får ni testa bo isär och se vad som händer.
@Gittan1 Han verkar så beslutsam men tvekar ändå nånstans. Vilket såklart ger mig ett förmodligen falskt hopp. Det här är så tufft!
Jag bara önskar att det kan vända till en solskenshistoria, men får förlika mig med att vi förmodligen blir ett tal till i skilsmässostatistiken.
Han har då inte någon annan som väntar? Hans beteende är bara så likt de som har något på gång bakom ryggen.
Jag tror ju förstås så om alla bara för att jag har varit där…
@mamma_mu Nej jag har försökt att fråga och fråga och fråga, så fort jag känt att jag haft ett läge att nå fram. Han nekar såklart. Och jag tror att han säger sanningen. Det är för många andra parametrar som han kämpar med samtidigt kopplat till barndom osv. Så jag tror inte han skulle orkar eller hantera att hålla nåt sånt hemligt.
Och han vill att vi ska dela och bo växelvis i den extra lght han hyrt. Så har han någon annan skulle det vara omänskligt taskigt
Nej fy det bara river i hela mig! Vill gå under jorden och komma tillbaka om 3 månader. Tar gärna emot all form av pepp!
Nå bra! Eller bra och bra men bättre så
Min x nekade , han ville vara själv. Sedan kom det fram att han rest med henne till Frankrike på sommaren och han lämnade mig först ett halvt år senare…
Jag är inte naiv och förstår såklart att han kan ha mött någon. Men har så svårt att se hur han skulle få ihop det.
1 gillning
Samma här, ville inte tro att han hade nån annan och det var bara via chatt till att börja med. Han var alltid hemma efter jobbet, fanns ingen signal på just det.
Hade också frågat - han sa nej finns ingen annan. Jo det kom upp lite senare när han VÅGADE säga det… Det tog tid innan han sa det.
Tyvärr, just nu bara negativt till dig men du får räkna med det. Det verkar så typiskt till beteendet.
Nu måste du tänka på dig själv - försöka “släppa” det och försök inte ta kontakt - det får han göra själv om han verkligen vill ha kontakt med dig. Då vet du mera säkert var du är när det gäller honom.
Jag är en som har lämnat och tänker att jag kanske kan ge insyn i hur han kanske känner det.
Det där med gemensamma drömmar är svårt. Jag höll kvar vid mina barns far länge med tanken om vårt gemensamma mål, att köpa en liten gård. Denna dröm använde jag för att skyla över mycket annat som jag upplevde som negativt. När vi till slut lyckades genomföra drömmen så visade det sig att vår dröm om hur vi skulle leva och prioritera med gården inte var alls lika. Vi prioriterade helt olika och nu fanns inte längre den gemensamma drömmen som skynke för att dölja allt som skavde. Efter knappt 3 år så separerade vi.
Jag tänkte på det du skrev om
Om du beskriver den man du älskar för honom, känner han igen sig i din bild av honom? Vad kan han säga för positivt om dig? Vad älskade han en gång i tiden? Vad ser han nu?
För min egen del blev det allt mer tydligt när jag hade passerat 40 att jag inte var nöjd med livet som vi levde tillsammans, jag kände att den roll som jag hade inte passade mig, de prioriteringar vi gjorde var ganska långt från mina prioriteringar. Jag tänkte, ska inte livet bli bättre än så här? Resten av livet?
2 gillningar
Nu är jag ju bara amatör, men jag tror inte att det går att tvinga honom till något han inte vill. Om han inte vill prata och vill skapa avstånd så går det inte att tvinga fram motsatsen. Det låter som om han genomgår en större omvälvning än vad jag gjorde.
Jag tror att alla försök att hålla kvar honom snarare får motsatt effekt. Jag tror att det som skulle kunna locka honom kvar är om du släpper honom och lever ditt liv som du vill det och att han ser det och inser vad han saknat. Om ni har en grundmurad gemenskap så kan det funka, men det kan ta tid och ske via kringelkrokar (nya partners mellan).
Men för din egen skull så är det nog bäst att du försöker sluta hoppas. Försök att skapa dig ett gott liv utifrån de nya premisserna. Om han ändrar sig och du fortfarande kan tänka dig honom tillbaka så kan det ju bli ni två igen.
Jag förstår att du har det svårt. Det enda jag tror kan hjälpa är om du själv på något sätt väljer att lämna honom. Så länge som bollen ligger hos honom så kan han varken se eller känna fullt ut vad en brytning egentligen skulle innebära för honom. Och skulle det inte fungera så är det tusan så mycket lättare att lämna än att bli lämnad även om det också är svårt. Det är det enda råd jag kan ge i detta läget och jag förstår att det skulle vara svårt för dig eller kanske rent av omöjligt.
1 gillning