Vi träffades för 5 år sen och blev blixtförälskade. Han friade ett år senare och jag har sedan dess känt att han aldrig kommer lämna mig. Oavsett. Han är en ”familjeman”. Jag visste att vi var rätt olika från början, både psykiskt och intressemässigt. Han är väldigt inåt och tänker för sig själv medans jag är precis tvärtom. Har därför alltid känt att det är svårt att komma han inpå hjärtat. Han har alltid öppnat sig på sms om det är något. För två år sen fick vi barn. Jag mådde dåligt redan i graviditeten och tyckte det var en panikartad förändring i livet. Efter det är det luddigt. Jag tycker vi har haft ett mysigt familjeliv, men jag vet att jag har haft svårt att ta till mig hans närhet. Jag har aldrig avvisat han med kramar eller pussar, men jag har sällan kunnat ta in känslan av genuin kärlek. Relationen har ”flutit på”, men på senaste har vi haft det svårt. Aldrig någon tid för varandra, varit lite sura på varandra, kanske mest jag. Tyckte att han började dricka lite mer på senaste och jag hade en magkänsla att det inte var bra mellan oss och att vi både egentligen visste det. Vi flyttade för två månader sen till större och trots min magkänsla har jag ändå haft svårt att tänka mig att vi skulle gå isär. Men så en dag efter jag mått dåligt en längre period pga att det känns som att han tagit distans och även jag, så kommer skuldkänslorna till mig. Jag börjar gråta och känna mig svag och känner att jag gjort och varit fel sen vi fick barn. Inte haft förmåga och ork att vara uppe med han för egentid, varit rädd för tröttheten och alltid prioriterat det sen vi fick barn. Helt plötsligt känner jag att ”vafan har jag hållit på med”. Jag har försummat vår relation. Han har nu ”sagt” på sms, efter att jag fått dra ut det ur honom de senaste dagarna, att han älskar mig men har tappa känslorna sen en tid tillbaka. Pga att våra olikheter och hur vi ser på saken har blivit för mycket.
Jag, som egentligen VET att vi är och tänker olika och ibland tvivlat pga det blir ändå helt förkrossat och känner mig övergiven. Jag kan inte hantera separationer och förändringar utan panikångest och ska få hjälp. Svårt att sova, äter knappt osv.
Jag skriver här för att ventilera som alla andra. Jag får för tillfället hjälp med min ångest och har förmåga att skriva. Annars hade jag inte orkat ens.
Har annars panikångest mest hela tiden. Vi bor ihop, har inte råd eller möjlighet att sälja, det är som ”vanligt” hemma förutom att vi inte är ett par. Han vill att vi alltid ska ses som en familj fast på detta sätt då, och jag är glad för det såklart. Jag känner att han bryr sig om mig genuint nu när jag är nere. Han har tröstat mig tyvärr men jag försöker förlåta mig själv för det, i den rena panik som varit och är har det varit den enda möjligheten hemma.
Jag vill nu kämpa för att sakta men säkert kunna se ljust på detta. Kärnfamiljen blev inte för mig. Just nu är jag i en fas av att jag skuldbelägger mig själv mycket, samtidigt som jag fasiken blev mamma för två år sen och mådde dåligt och bara försökt mitt bästa för sonen sedan dess. Har tyvärr haft svårt att prioritera förhållandet, men tycker på senaste att jag ansträngt mig för vår egentid osv. Men då var det för sent. Han har alltså vetat länge att han inte haft de rätta känslorna för mig. Han tycker han försökt. Men jag undrar hur…
Önskar pepp och andras erfarenhet… långt och rörigt inlägg
Men alltså jag ser inte att du gjort något fel, det är ju en fruktansvärt jobbig tid när man har småbarn och högst normalt att man prioriterar sömn framför relationen. Inget konstigt i att relationen får stå åt sidan för den lille en period (2 år är rimligt enligt mig).
Vad har han gjort för att stötta dig när du haft det tufft?
Han har alltid stöttat mig i form av avlastning. Och lyssnat på mig och försökt förstå. Det har aldrig varit ojämnt så sätt… men jag har ju blivit annorlunda sen han föddes, inte orkat va uppe och mysa mycket över ett glas för att ta ett exempel, och att vi inte har haft typ nån tid för varandra. Det har gjort att han tappat de där känslorna för mig för en längre tid tillbaka. Jag känner mig lurad… alltid trott att han väljer mig trots att vi inte haft det bra. Så har han tänkt allt det här utan att berätta i tid. Men vi har verkligen haft svårt att mötas i att prata om hur vi känner. Jag har tidigare velat ta hjälp för att vi har kommunikationsproblem, men jag har förstått att han tycker att man ska kunna lösa sånt själva om man är ”menade” för varandra.
Ahh och så skuldbelägger jag mig själv så jäkla mycket. Varför kunde jag inte bara varit lite skön? Så otroligt oavslappnad hela tiden. Såg hela tiden fram emot framtiden när sonen blivit äldre, allt vi skulle kunna som inte kunnat göras pga barn. Fan.
Jag tycker inte du ska skuldbelägga dig själv. Du har till och med sagt att ni borde ta hjälp men han har inte velat. Det tycker jag är att satsa på relationen.
Ja visst kan man önska att man va lite skön och mysig men ingen (kanske någon onormal) är särskilt mysig med ny kropp, nytt ansvar för ett litet värnlöst barn, gigantisk kärlek till sitt barn, hormoner som sprutar ur öronen och ständig sömnbrist. Det är inte en sexig tid men de flesta återhämtar sig efter några år, ungefär där ni är nu. Jag förstår att du känner dig lurad. Jag skulle bli förbannad!
Det är ju nu ni kan börja försöka hitta varandra igen, barnet kanske sover lite bättre, du börjar återhämta dig osv. Det är ju nu ni kan börja se varandra igen. Detta är min erfarenhet. Vore intressant om någon annan kan ge ett annat perspektiv.
Jag ser att det är han som sviker och du ska INTE ha skuldkänslor för att du inte varit mer mysig eller skön.
Ni kunde ju börja gå i parterapi nu så ni kan öva på att uttrycka er och kommunicera med varandra?
Tack för lite bekräftelse angående skulden.
Jag håller ju Med dig. Det sorgliga är att han sagt att han inte känner tillräckligt för att det ska vara värt att kämpa för… väldigt tungt att höra. Att känslorna är så pass borta att man ger upp helt. Han anser som sagt att han har försökt. Det är något jag ändå vill veta hur, även om jag inte kan rätta till nåt i efterhand skulle det ändå kännas bra att få reda på samt förklara för honom min syn.
Han säger att han älskar mig och precis som jag är, vill att vi ska vara varandras trygghet genom livet osv… men jag ser ju redan allt framför mig. Man kan inte vara varandras trygghet på det sättet, tyvärr. Jag tror han har en romantiserad bild av hur allt kommer bli nu. Jag gör allt i min känslomässiga makt att försöka tänka att allt kommer lösa sig bra, vi kommer kunna ha god kontakt gällande sonen osv… för visst, jag har inte känt supermycket på senaste heller och OCKSÅ tyckt att vi är extremt olika i mycket, men ändå, en familj…
Jag förstår inte riktigt. Du har blivit annorlunda, skriver du. Har inte han det? Ni blev föräldrar och då blir ju babyn i centrum från början. Sitta uppe och mysa över ett glas? Med en baby i huset? Vem gör ens det?
När jag läser vad du skriver, så känns det som att du blev mamma och försökte överleva babytiden (vilket inte är så jäkla lätt alltid, om kroppen tagit stryk av graviditeten och man inte får sova ordentligt). Medan du ägnade dig åt att vara mamma, så ägnade sig din man åt att dricka och kräva din uppmärksamhet. Om man nu ska skuldbelägga någon, så skulle jag absolut inte lägga skulden på dig!
Tack för ditt svar.
Jag vet inte om han har förändrats så mycket, han har haft förmåga att kunna slappna av kring livet mer sen sonen kom. Tagit dagen som den kommer. Jag är mer komplex i mina känslor och inte kunnat slappna av. Men tycker ändå vi har haft det mysigt.
Igår frågade jag efter exempel som gjort att han har tappat känslorna. En grej var att jag varit sur ofta. När han ringer, när han kommit hem… jag vet själv att jag sällan haft en specifik anledning. Det ger mig extrem ångest. Det är mycket som snurrat i mitt huvud kring missförstånd som vi inte löst osv som nog legat till grund för det. Ja, vi har haft svårt att mötas i våra känslor så att båda känner sig förstådda.
Inatt var första natten jag inte vaknade med extrem ångest, svett och skuldkänslor stup i kvarten. Mest tankar kring oss. Den större delen av mig känner att jag försummat något tryggt och fint genom att bara vara för mycket och inte sett vad relationen behöver för att hållas levande. En annan känner att jag förtjänar någon som är med tydlig och vill kämpa sig igenom det här efter så kort tid ihop. Ge mig en chans till.
Jag gör allt i min makt att vi ska kunna ha en bra relation nu och fortfarande kunna finnas i varandras liv på ett annat sätt bara. Det är vad han vill. Han har flyttat till mig i Sthlm och har ingen familj eller många vänner här, ändå är det jag som känner mig ensammast i världen.
En del biologiska saker förändras inte av att vi lever i ett mer jämlikt samhälle. När man får barn, så måste man fördela uppgifterna på ett annat sätt:
Under graviditeten är det hennes jobb att ta hand om sig själv ordentligt. Se till att få i sig rätt näring, röra på sig, sova tillräckligt och allt det där. Hans jobb är att ta hand om allt den blivande mamman inte kan eller orkar med. Att vårda relationen är också främst hans uppgift.
Efter förlossningen är det hennes jobb att ta hand om sin kropp och sin hälsa, vilket kan kräva en hel del det första halvåret. Hur fort kroppen återhämtar sig är olika. Det kan ta två månader, men det kan också ta upp till ett år. Om hon ammar är det också hennes jobb att mata babyn. Det tar många timmar per dygn och mycket energi. Hans jobb är från början att sköta allt praktiskt i hushållet. Att ta hand om babyn och att underlätta för mamman. Främst se till att hon hinner äta och sova tillräckligt. Vuxenrelationen? Den får vänta.
Om pappan gör sitt jobb och mamman och babyn har hälsan, så kan man börja fundera på relationen under det andra året. Men då ligger ansvaret lika mycket på pappan som på mamman!
Jag kan inte se att din man gjort sitt jobb. Däremot verkar du ha gjort ditt. Du får börja upprepa för dig själv: “DET ÄR INTE MITT FEL!”.
Han kommer givetvis att komma upp med exempel på var DU har gjort fel så att skulden hamnar hos dig.
Du har varit sur ofta…? Jaha, har han frågat dig varför? Har ni pratat om detta överhuvudtaget? Jag är ganska övertygad om att du inte surat till alldeles själv utan att det beror på något. Har han funnits där för dig och bebisen? han lever på som vanligt, jo, fast ni har ju faktiskt fått barn. Du känner stort ansvar, du känner kanske också lite avstånd mellan er? Saknar bekräftelse? Delaktighet?
Man ger inte bara upp.
Men förmodligen hägrar nytt intresse.
Ta inte på dig skulden!
Han har nog aldrig konkret frågat ”varför är du sur hela tiden?” Utan mer svalt det och sen tydligen blivit väldigt påverkad av det såpass att känslorna svalnar en efter en. Jag förstår att det inte där kul när man försöker ha det positivt och partnern drar ner en. Jag mådde inte bra under graviditeten och var absolut ett skört känslomonster första året. Det var aldrig han.
Just nu känner jag aningen mer lugn. Är tillbaka på ”jorden” mer känslomässigt. Men tampas hela tiden med ångest, dels över förändringen som sker, dels över att personen jag trodde jag kunde räkna med i vått och torrt lämnar mig (så fruktansvärt obehaglig och svindlande känsla). situationer och minnen börjar dyka upp i mitt huvud om när jag varit tråkig och avstängd när han försökt. Jag har försökt säga typ förlåt nu i efterhand men vi kan inte riktigt prata… han har stängt den dörren helt känns det som och är väldigt bestämd på att enda vägen är framåt nu.
Jag har gått från att vara på botten och velat dö till att nu kunna skjuta undan ångesten (utan tablett). Men då oroar jag mig istället för att jag lever i förnekelse???! Det har bara gått två veckor. Däremot pyr ju en ångest i mig hela tiden och vaknar numera medveten om situationen och inte i panik. Jag tror jag är livrädd för ångesten jag haft förra veckan.