Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Lämnad efter 26 år

Hej alla…Har vart inne o läst här i ca 3 veckor nu…Samma dag som min fru o livskamrat berättade att hon plötsligt inte hade några känslor kvar.
Vi träffades när hon var 18 o jag 22. Vi har sedan dess alltid stått vid varandras sida i vått o torrt…Vart gifta i 15 år.Haft mycket kul o rest en hel del…Våran umgängeskrets har alltid sagt vi passar så bra ihop…nästan aldrig några bråk. Flyttat runt ett 10 tal ggr innan vi tillsist hittade vårat drömställe. Bott här i 14 år nu.
Nu till händelsen som fick mig i stor chock och fruktansvärt mörker…
Upplevde vi hade 2 av dom bästa månaderna av vårat 26 åriga liv nu i februari o mars. Men så i början av April så sa hon plötsligt att känslorna har försvunnit…Ridå.
Gav henne lite space o tänka över sina känslor påskveckan. Kändes bra mellan oss iallafall Onsdag till Långfredagen. Men sen på påskafton så blev hon låg igen och jag märkte att nått var fel. Pratade vids på Söndagen då jag fixade en stuga o bo i ett par veckor så hon fick känna efter om det fanns nått kvar mellan oss…3 veckor senare är jag nu hemma i ett hus utan min fru som redan fått tag i lägenhet och flyttat ut. Skrev på skilsmässopapprena idag på nätet o håller på o roddar för värdering o husvisning…
Hur kan man gå som världens lyckligaste för 4 veckor sedan till att sälja sitt drömboende o bara falla ner i ett stort svart hål…ofattbart… Hur tar man sig ut ur denna mardröm??

2 gillningar

“Välkommen” hit till Broken hearts club… Där ingen vill vara, men där vi iallafall är i gott sällskap. Du går igenom något väldigt tufft nu. Och du verkar ändå hantera situationen med lugn och rationella tankar, som ger din fru space och tid att tänka. Det är bra gjort.

Det är bra att hitta en samtalskontakt att krisbearbeta med. Vi är många i samma sits härinne på forumet, och vi hänger här 24/7 men precis i början av eländet är det bra att prata med ett proffs IRL för att komma på rätt spår. Rekommenderas!

En spontan tanke är att det verkar gå undan väldigt hemma hos dig. En tuff fråga att ställa sig är om det finns en tredje person i bilden? Det är inte ovanligt, det ser en inte minst härinne, när det plötsligt är någon som “tappat känslorna” och snabbt flyttar ut. Den personen har förmodligen haft ett tag på sig att förbereda sin reträtt och är i ett helt annat läge både praktiska bestyr och med känslorna, kanske till och med har en famn att landa i.

All styrka åt dig!

3 gillningar

Tack Caro… Snabbt är bara förnamnet…Tror eller vet nästan att det är en 3dje person inblandad…
Hon berättade för mig att hon känner en viss "attraktion " till en jobbarkompis som är 18 yngre än hon själv, men inte agerat på sina känslor…Vilket jag tror hon inte gjort…men…
Hon menar eftersom hon har dessa känslor för honom så är hennes känslor för mig borta…inte roligt att höra.
Jag går hos en psykolog jag fått förtroende för i Tisdags. Ny tid nu på Tisdag. Känns väldigt bra att få prata ut om alla tankar som bara sprutar ut huvet… Helt otroligt hur fort det gått, hinner inte med i huvet. Låter som en 40års kris deluxe…
Hjälpt vännerna med sin ved sen i Onsdags och umgåtts mycket med familjen. Hjälper mycket att sysselsätta sig märker jag.
Ville så gärna hon hade pratat med någon professionell om sina känslor,men hon bara drar ut på det…
Nu hänger jag bara på i allt detta såatt jag kommer vidare med MITT liv så fort som möjligt. Har ju stått på paus nu i 3 veckor…
Ångesten när jag kom hem i torsdags var brutal. Tog mig 1 timme o komma in i huset…gick runt o grät o spydde om vart annat. Sen väl innanför dörren så bara jag la mig på golvet o grät o skaka i 20 min…
Just nu har jag hyfsad kontroll på ångesten o saknaden men den kommer över mig när man minst anar det…Men just att bara gråta ut känns väldigt härligt efteråt,mycket som släpper då upplever jag…
Man vill ju bara förbi den här skiten så man kan börja om…
Har ju vart i ett förhållande sen jag var 18 nu är jag 48…Hatar att inte dela livet med någon…Vill inte vara själv…

3 gillningar

Fy fasiken vad jag lider med dig! Alltså det så brutalt. Man tappar sin identitet, sitt sammanhang och sitt jag… vem är man nu? Bra att du sysselsätter dig, prata med psykolog, tar hjälp av vänner och gråter ut. Bra att all sorg och besvikelse får komma ut, det måste den annars blir det bara värre sen. Det kommer ta tid och det måste det få göra. Det är ett sorgarbete med många faser innan man är på andra sidan. Känner verkligen så med dig. För mig har det nästan gått 6 mån och kan säga att vissa dagar känns det som att jag är på g att jag mår rätt fint, för att vakna upp med ångest och sådan hjärtesorg, det pendlar mycket och det i sig är jobbigt och tar på ens krafter. Det enda är att ta en dag i taget, inte vara för hård mot sig själv. Att omfamna sorgen när den kommer ,att ta hjälp av vänner och familj. Man brukar säga att det mins måste gå ett år tills man blir hel efter en sån lång relation. Ett tips också är att läsa lite självhjälps böcker finns många bra där man kan hitta styrka och en massa verktyg för att bearbeta det man går igenom. Finns en blogg som Michael Larsen har heter Separationer.se där han skriver om olika saker varje dag, han har också skrivit en bok som heter “Skiljas utan att förlora sig själv” .
Ta väl han om dig <3

2 gillningar

Vi i forumet finns här, med dig och för dig! Jag blev själv lämnad hastigt. Allt var bra i april förra året. I maj var det precis som du beskriver det, stelt, X var låg osv. 1 juni var det över. Tog ytterligare 6 veckor innan jag accepterade det som sant. Han bedyrade då att det inte fanns någon annan, men det är nog en definitionsfråga…

Det finns ett annat liv, em fungerande vardag, ett liv som har värde och glädje, bortanför den här stora sorgen. Du kommer att hitta och utveckla nya sidor av dig själv. Vem är du som vuxen person men utan din partner, utan att vara en del av en tvåsamhet? Det var verkligen inget jag ville utforska, men nu blev det så. Och det jag hittade var inte bara obehagligt. Det är ett annat liv, varken mer eller mindre värt än det som jag hade. Kram!

3 gillningar

Tre månader sedan Kraschen för min del. Det känns som tre år. Första veckorna levde jag som i en dimma, minns inte mycket av den perioden faktiskt. Jag är och har hela tiden varit mest arg, det tror jag gjort att jag haft mycket handlingskraft att göra av med. Vi har levt ihop i 22 år och har hus, barn, liv ihop. Barnen har vi ju fortfarande ihop men jag har köpt ett eget hus och påbörjat min resa mot ett eget liv som bara jag styr över. Det är läskigt (särskilt att köpa hus själv) men jag tror i grunden att det kan bli en bra förändring, och delvis var det nog dags för den ändå. Hade dock inte planerat att skilja mig…
Ironin i det hela är att jag och X har inte pratat så mycket, och så bra, med varandra på många många år, som vi gör nu när vi går i parterapi. Vi tycker fortfarande inte lika om allt och det kan bli stundtals hetsiga diskussioner men båda upplever att vi blir lyssnade till och på något konstigt sätt räcker det, ingen behöver “vinna”. Så blir båda vinnare. Vi får se vart det bär framöver.

Det ska sägas direkt att mitt X (och många andra härinne fd partners drog samma vals som ditt X “Mina känslor är borta”. Det är INTE sant. Har man levt ihop så många år och haft det bra så finns det känslor kvar. Att de skulle vara borta är en efterkonstruktion som passar ihop med att hon hittat en ny. Hon behöver rättfärdiga för sig själv att hon känner attraktion till någon annan och så blir det på detta okänsliga sätt.

Synd att ditt X inte vill ta professionell hjälp. Och riktigt bra att du gör det. Det hjälper massor att någon annan, som inte känner någon av er, kan lyssna och nysta i tankarna. Tyvärr tar det tid! Tre veckor är jättekort tid! (Tre månader också) Man måste komma igenom hela skiten, och det finns ingen tidtabell tyvärr. Men jag kan lova dig att det iallafall kommer gå snabbare MED proffshjälp. Bakslag kommer. Även de går att genomlida med proffshjälp.

3 gillningar

Tack alla för kommentarerna…Känns bra att få skriva av sig här lite…Konstigt det här, men det kommer ut nästan en sån här historia var och varannan dag här på forumet…Jag upplevde aldrig att vi hade det dåligt på nogåt vis, och sen baamm,kommer bomben. Verkar vara mycket vanligt… Idag är det en hyfsad dag…börjat jobba igen efter att jag vart sjukskriven förra veckan…Får ta timme för timme,mot nya mål…Jobbigt men det måste gå…Kram alla…

2 gillningar

Godmorgon… Igår köpte jag 2 st böcker om att skilja sig o gå vidare…Mycket bra läsning. Läste slut den ena och halva kvar av Michael Larsens Att skilja sig utan att förlora sig själv. Hjälper mig mycket att läsa märker jag…Idag skall jag till psykologen igen,känns bra…Bara få ut alla tankar o frågor…Bröt ihop en stund igår kväll oxå…Grät floder och tyckte synd om själv en stund efter det kändes det mycket bättre igen…Kommer väl vara så ett bra tag. Klarade nästan att jobba hela dagen,men fick en dipp på eftermiddagen så åkte till mina föräldrar o pratade en stund… Skall försöka ta mig till gymmet ikväll o träna lite oxå…Behöver aktivera mig…Ha nu en bra dag alla så hörs vi snart igen…J

1 gillning

Låter bra. Gråt på och tyck synd om dig sjäälv så länge du behöver det, men…
Jag läste det du skrev “Hatar att inte dela livet med någon…Vill inte vara själv…”.
Jag har bekanta som varit i precis den sitsen, att de inte vill (eller klarar) att vara själva, och därför hastat in i nästa relation. Eller kanske som jag själv, som in absurdum drog ut på skilsmässan, tills familjen var så trasig en familj nu kan vara, bara för att jag ville försöka lappa och laga.

Innan du kan känna att du är tillräcklig i dig själv, att du kan klara livet själv och inte behöver någon annan… Innan dess är du inte redo att träffa någon.
Och denna någon ska inte “göra dig hel”, utan ska bara vara en guldkant i tillvaron för dig.
Innan dess är du egentligen inte redo att träffa andra.

Lycka till!

2 gillningar

Go’kväll…Idag gick det bättre att jobba…Härligt att det börjar funka iaf… Slutade vid 15 och åkte till stan o tog en fika ute…Konstigt men jag lever upp när jag har människor runt omkring mig. Alltid tyckt det varit jobbigt förut men nu älskar jag det. Bor ju ensligt på landet annars och det har funkat när man vart två,men inte så roligt när man är själv. Var härligt o bara sitta o iakttaga folk…
Sen vid 16 var det dags för andra besöket hos psykologen. Är så glad för att vi klickar så bra…hon förklarar och berättar saker som jag inte tänkt på men som stämmer till 100 procent … Gör mycket för mitt helande.
Ser redan fram emot nästa vecka…
Sen planterade jag lite potatis o greja ordning landen. In sedan o laga mat o äta lite innan jag drog till gymmet…
Aktiviteter och skriva av sig är hjälper mig otroligt mycket just nu…
Vet ju oxå att det kommer ett bakslag Allan närsomhelst, men idag var en bra dag…och dom måste man ta tillvara på och komma ihåg på dom dåliga dagarna…Imorgon är det kalas för mitt gudbarn,så då har man nått o se fram emot. God natt alla o lev väl…

8 gillningar

Din historia låter kusligt lik min… jag är dessutom lika gammal som dig och träffade mitt X när jag var 22. Min krasch kom i februari, så det har snart gått 3 månader. Jag fattade verkligen ingenting och den chocken som jag fick liknar inget jag varit med om tidigare. Nu, sakta men säkert, börjar jag landa i min nya tillvaro. Vissa dagar känns allt ganska ok, men speciellt då jag tvingas ha kontakt med honom kommer alla känslorna fram igen… Han flyttade ut till sin nya efter bara några veckor och kvar är jag, med hus och barn. Ska försöka bo kvar något år till för både barnens och min egen skull. Det känns bättre för mig att inte rusa iväg mitt i all chock, och barnen behöver lite trygghet i en rätt kaotisk värld, som det är så här i Corona tider. Jag har också försökt att sysselsätta mig med massor av saker, och jag har jobbat hela tiden. Tycker det är rätt skönt att tänka på annat och känna att man har koll på något ialla fall… dessutom så sover jag mycket bättre om jag håller igång fysiskt. Fast i början fick jag ta sömntabletter för att få ordning på det. Bra också att du har en psykolog att prata med, jag har också en, och det känns så bra att prata med honom. Man får ordning på tankarna på ett helt annat sätt… sedan har du ju också hittat hit, till detta fantastiska forum. Så mycket peppande och stöttande, och man inser att man inte är ensam i allt det svarta. Förresten, vad heter den första boken som du läste? Någon du kan rekommendera? Jag lyssnar nu på Michael Larsens… snart klar, tar gärna boktips! Fortsätt skriva av dig och ta hand om dig, bakslagen som dyker upp rätt var det är, kommer att komma mer sällan. Fast vi får nog räkna med att det kommer att ta ett tag. Som min terapeut sa: ett förhållande på 26 år är inget du snyter ur dig på en kvart! :pensive:

2 gillningar

Visst är det skrämmande…att så många verkar ut för exakt samma hemska upplevelse som vi.
Trodde man nästan var själv som drabbades av sådan tragedi,men inte då. Verkar ganska vanligt om man läser runt här på forumet.
Just därför det är bra med såna här forum så man vet att man inte är ensam…gör det faktiskt lite lättare att hantera.
Just att aktivera sig hjälper mycket och umgås med vänner o familj när man mår som sämst…
Hade en dipp idag efter en bra dag igår…men så kommer det nog bli ett tag framåt…
Imorgon kommer xet hit o en värderingsman från banken. Värdera gården inför en försäljning…
Vet att jag kommer må skit efter jag träffat henne, så jag har planerat in besök hos goda vänner och gymmet senare på kvällen…
Mår oxå som sämst när jag har kontakt med henne…Lite lättare för mig som inte har barn inblandade, vi har bara kontakt gällande försäljning av gården just nu…
Tagit bort henne från alla sociala medier så hon inte dyker upp…Hjälper mig mycket.
Det ända jag vill just nu är att bli av med allt, så JAG kan börja mitt NYA liv.
Börja om från scratch…
Men som du säger…Detta forum hjälper o stöttar i denna helvetesstund och jag är övertygad att vi kommer ur detta som starkare individer även om det kommer ta ett tag till. En timme,en dag i sänder men vi är på väg…
Boken förresten heter Vägen genom skilsmässan av Anna Bennich. Riktigt bra…
Må väl o ta hand om varandra…J

2 gillningar

:sparkling_heart::sparkling_heart::sparkling_heart:

1 gillning

Idag var mäklaren här o värdera gården inför försäljning…Konstig känsla…både sorgligt och ändå skönt på ett sätt. Ett steg närmare tills man står på egna ben och i eget boende.
Mitt x var oxå här och jag brukar bli väldigt låg efter jag träffat henne…men idag hände något…jag tror jag kom till insikt att den kvinnan jag blev kär i för 26 år sedan inte var samma kvinna som nu stog framför mig…Svårt att förklara, men kändes som en liten sten i hjärtat släppte…blev lite lättare att andas.
Troligen kommer jag hamna i djup svacka snart igen men känns som jag kan kontrollera det bättre o bättre…
Avslutade kvällen med mina goda vänner som har varit ett otroligt stöd i allt detta.
Och så 2 timmar på gymmet efter det…Trötta kroppen, det är medicin det…
Jobb imorgon, men sen inget planerat för första gången på flera veckor…skrämmande men oxå härligt. JAG får ju göra precis vad jag vill utan att ta hänsyn till någon partner på läääänge…
Som sagt idag var en bra dag…imorgon är en annan, men ett steg närmare målet…ATT FÅ MÅ BRA…Go’kväll vänner…

2 gillningar

Du klarar det @J112, håll ut

1 gillning

Då var det fredag…
Fick en liten dipp i tankarna idag märkte jag…
Hamnar i nån slags ältande o tänker om man kunde dra tillbaka tiden en månad eller 2 o gjort annorlunda då…
Verkar vara som man hamnar i varannan dag känslor nu…Glad, ledsen, Glad …skitjobbigt.
Det som vände dagen till det bättre iaf, var att jag fick svar på lägenhetsansökan jag skickade in i dag. Skall på visning imorgon…så jäkla gött.
Hoppas nu dom anser jag vara så trevlig som jag antytt i annonsen…:blush:
Det ända man vill nu är ju att få ett eget boende…
Jaja den som lever får se…
Ikväll blir en slappkväll tror jag bestämt…Så håller vi alla tummar vi har för morgondagen…
Ha en god kväll vänner…Ljuset kommer…

Nu har jag inte “orkat” läsa all svar tidigare här, men tycke det luktar annan affär lång väg. Jag vet ju inte vad du bor i för stad, men med tanke på hur svårt det kan vara att hitta en bostad, och många par lever kvar i samma bostad ett bra tag efter att beslutet är fattat, enbart för att man inte hittat någonstans att flytta, får mig att tro att hon sökt ett bra tag och redan hade bostaden “fixad”, innan bomben släpptes. Jag tror även att den bra tid ni hade precis innan var ett spel och rökridå, från din frus sida. Även om man får känslor för någon annan, så rusar man inte iväg, så plötsligt ändå. Alla känner då och då attraktion till någon annan och kan utveckla känslor till både höger och vänster, i varierande grad. Du har garanterat inte fått veta hela sanning, och den är för obekväm att berätta för henne. Kan du inte på något sätt erinra dig att det funnits tecken och signaler tidigare, att något inte varit bra? det brukar alltid pysa ut på något sätt.

Hej ubbe65…Just det här med lägenheten har vi nog båda haft ganska tur…var med henne när hon sökte lägenheten.
Men däremot att det är en 3dje person inblandad spelar säkert in på ett eller annat sätt.
Hon har även hamnat med ett kompisgäng som säkert pushat henne till sitt beslut…Unga o skilda ofan och hans moster…
Ja, att känslorna bara försvinner stämmer nog inte till 100 procent iaf…

Tack för boktipset. Börjat på Anna Bennichs bok i em och jag tycker den är riktigt bra! :+1:Stod ute i trädgården och målade och lyssnade och grät… Tur att grannarna vet om vad som hänt, annars hade de nog undrat… Ja visst är det skönt att träna så man blir riktigt trött. Jag har bara tappat lite motivation i dessa jäkla Corona tider. Mina favoritpass är inställda, tycker inte gymmet är så kul men jag tvingar dit mig någon gång per vecka. Lycka till på visningen i morgon! Håller tummarna!!

2 gillningar

Gråta, träna ,läsa …bra grejer…:hugs: Visst är boken bra…Tack för supporten.:heart:

1 gillning