Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Lämnad efter 20 år

@VinterNitton Vi finns här. Känner igen mig i det du skriver. Att man trots olikheter ändå hör ihop. Jobbigt att vakna upp till sannigen, eller hur?

Tack för era svar. Det betyder så mycket! Helt som en blixt från klar himmel kom det inte, för vi har kämpat mycket under året. Men jag trodde, baserat på vår kommunikation, att vi var på väg upp på banan igen. Så när beskedet kom var det ändå en chock. Och det ska tilläggas att det har varit helt omöjligt att läsa ut att något sånt här var på gång nu från min fru. Närhet/intimitet har vi också haft, ända till sista dagarna. Och det är ett av alla plan där vi är helt olika. Jag kan inte ens kyssa henne om det finns en fnurra på tråden…

Och ja, jag har som tur är många att dela detta med. Det och all gråt är den bästa hjälpen jag har att ta mig igenom detta.

Och ja Anna8, det är fruktansvärt att vakna upp, fast jag vet inte ens om jag vaknat än. Vi har brukat säga ”du & jag” till varandra genom åren (ni vet, Emil & Alfred), och där är jag nog till större delen fortfarande.

Tårarna rinner här på pendeltåget… Men idag börjar sorgemånad två, alltid ett steg på vägen.

1 gillning

@VinterNitton och jag cyklade för första gången till jobbet idag, behövde resa mig från sängen. Här sitter jag nu, ofokuserad och med tungt sinne. Men jag har tagit ett steg i rätt riktning, att orka ta mig iväg. Försöker minimera mina tankar till att klara denna dagen, inget mer. Så fort jag tänker på jul, semester, att jag ska bo ensam framöver, kommer paniken. Vill inte!!

Hur långt har du och din fru kommit med hur ni ska bo osv? Har ni barn? Hur mår de?

1 gillning

Stort hjärta till dig som tagit dig till jobbet. Som tur är har det gått väldigt bra med boende. Min fru har fått tag på ett nytt boende och flyttar om bara några veckor. Det är helt outhärdligt att bo under samma tak. Vi har tre barn, och tanken på dem är lite min livlina just nu och min motivation att orka igenom. De har på det hela tagit det väldigt bra, även om de blev fruktansvärt ledsna när vi berättade. Tror dock det jobbiga för dem börjar när det är dags att börja bo växelvis. Men det tar vi då…

FyraBarn (kan tyvärr inte länka än): Läste just din historia och grips av den igen… Hur går det för dig? Har också frikyrkobakgrund, så jag vet vad det kan innebära i såna här sammanhang, även om jag inte råkat ut för otrohet.

1 gillning

@VinterNitton
För att länka till en person, ska du skriva @användarnamnet. Det har jag fått lära mig av andra här!

Japp, har sett det. Men jag är för ny användare än enligt systemet. Men snart så! Är återigen så glad att detta forum finns. Alla andningshål man kan hitta i den här processen är guld värda…

4 gillningar

Ursäkta alla inlägg, men jag behöver skriva av mig… Har haft en helt ok arbetsdag, men så drar den enorma sorgen in över mig igen: Hon lämnar mig, vi som stod varandra så nära och skulle vara tillsammans för alltid. Snart är det någon annans händer som smeker hennes kropp, och någon annan som känner hennes ljuvliga doft. Och aldrig mer är det jag!

1 gillning

Det klart du behöver. Det är därför det här forumet finns. Skriv så mycket du vill. Har du startat någon egen tråd under “Min historia”? Annars bör du fundera på det. Då blir det som en dagbok dit du sedan kan gå tillbaks till allt som tiden går. Jag kan verklige rekommendera det.

2 gillningar

@VinterNitton
Sorgen är förlamande, håller med dig. Ilska funkar bättre, men den har jag bara kännt av korta stunder under dessa veckor. Resten, en förlamande sorg. Kram

1 gillning

Vet precis hur det känns.

Sorgen och saknaden är förlamande, har också sådana dippar med jämna mellanrum där det slår mig som en knytnäve i magen.
Saknaden efter hans armar, hur vi vaknade och somnade tillsammans. Det är fruktansvärt.

Sorgen är ju inte bara saknaden efter den människa man älskade, utan även för alla de drömmar och planer och framtid.

Att gå igenom allting själv nu, alla speciella dagar och traditioner, är nästan omänskligt att bära. Men, som Trassel skrev till mig, vi är överlevare. Vi överlever, fast vi inte vet hur.

4 gillningar

Så oändligt ledsen idag. Vill inte/orkar inte ta tag i allt praktiskt som ligger framför mig. Idag har en mäklare varit här för värdering av vårt hus (som jag inte har råd att ha kvar men maken) Så smärtsamt att se att allt detta, det jag inte vill, kommer hända ändå. Jag kommer bli utköpt från mitt älskade hus (är en stor trädgårdsälskare), får flytta till en lägenhet jag inte vill ha. Faan vad livet suger. Vill inte.

2 gillningar

Ush känner med dig. Så fruktansvärt är det när man inte valt detta själv och man måste få sörja o vara bitter över det tänker jag. Vi har ju valt att bo växelvis i huset och bara det är jobbigt. Men får i allafall vara i mitt hus varannan vecka. Mitt hus och mina grannar betyder så mycket att jag inte vet hur jag skulle orka annars. Tänker att din man får göra det mesta praktiskt nu, skjut över på honom. Min man är väldigt förstående i detta ändå. Han förstår att han som mår bättre i detta än jag får vara den starkare, han sköter det praktiska, tar tag i det jobbiga och jag slipper. Tycker också att lämnaren får ta större ansvar över barnen och allt kring dom. Den som är i kris ska inte behöva göra lika mycket, bara att hålla sig igång kan vara nog. Kram

@Ledsen84 :heart:

Också haft en riktigt ledsen dag.
Tårarna bara rinner i natt. Frågan varför, varför, varför? Hur kunde han svika?

Finns ju inget svar, det vet jag ju.

Men både sorg och ilska river i mig i natt.

Ibland gör det så ont så att det inte känns som om man kan överleva.

4 gillningar

Något som lindrar sorgen för mig är att lyssna på musik. Just nu är det Jonathan Johanssons skiva Klagomuren som bär mig.

“Man måste bära sin sorg i armarna
man måste härma dom som orkar
dom som fortsätter ändå”

2 gillningar

Hur går livet för dig, har du börjat komma framåt än?

@Lollo80

Ja, det har jag nog antagligen. Har ju lyckats samla ihop mig så pass mycket att jag köpt ett radhus och planerar för inflytt i januari. Känns overkligt att detta händer, men det gör faktiskt det.

Är rädd att jag kommer kraschlanda i mitt nya hus om 3 veckor men jag får ta det då. Än så länge bor vi ju tillsammans och har det egentligen som vanligt utåt sett. Nästa så man glömmer av vad som komma skall.

Är orolig för hur jag ska känna där och då när jag flyttar in och det knyter sig i magen. Uppdelningen av barnen och ensamheten…Ändå har jag ju redan tagit mig igenom en massa jobbigt den här hösten och vintern, så jag klarar nog resten också. En sak i taget som min psykolog säger, längre än så försöker jag att inte tänka.

2 gillningar

Hej,
Jag är en man men blev verkligen berörd av ditt svar. Det är verkligen en lättnad att ha såna som dig på tråden i detta forum. Anna8 jag är en man men går genom samma sorg som dig. Min fru svikit mig med 2 olika men inom drygt 2 månader, otrohet alltså efter 15 år äktenskap , detta trots att vi hade väldigt bra ekonomiskt, socialt och kärlek. Usch!!..Du är inte ensam😢.

1 gillning