Lämnad efter 20 år

En dag i taget. Alla bitar kommer att falla på plats allt eftersom.

Andas.

Försök ta det så lugnt du kan

2 gillningar

Det kommer vara så ett tag. Mörkt och tungt, orkeslöst och glädjelöst. Och så brukar det komma små stänk av jävlaranamma som försvinner lika fort igen. Utnyttja de korta stunderna till att fixa något tungt. Eller kanske bara vila i känslan lite? Eller gå ut och få lite höstsol! Men ta i alla fall tillvara den positiva känslan.

Det fina i kråksången är att det mörka och tunga kommer minska, sakta men säkert, till förmån för kämparglöden och den nya livsglädjen. Fort går det inte. Men det går framåt. Efter en tid är proportionerna omvända. Då kommer du känna dig stark och glad för det mesta, med små korta stänk av sorg och ilska.

Minns att det här stadiet kommer gå över! Det kommer bli bättre, mycket bättre!

4 gillningar

Hej. Vet precis hur du känner dig! För mig har det gått 5 månader sen mitt x släppte bomben. Skiljas efter 28 år! Våra barn är ju vuxna så den biten slapp jag ju men fy så jobbigt det har varit. Kommer dippar ibland men det är betydligt lättare nu. Så försök håll ut, det blir lättare med tiden även om det inte känns så nu. Kram

5 gillningar

Min man berättade i söndags att han varit otrogen och att gan inte kunde gömma lögnerna och sveken längre. Han har varit med 2 olika kvinnor. En kollega 2004-2005 och sen en i Kina 2014-2017.
Jag har levt i tron att allt varit bra. Jag har litat, älskat och sett upp till min man med bra jobb och stort hjärta(trodde jag)
Nu har han satt mig i en sits att välja, antingen förlåter jag otroheten och stannar hos en man som ljugit och bedragit mig sen våran minsta dotter var 1år. (Hon fyller 16 på måndag) Eller så måste jag lämna.
Jag vill inget!! Jag trodde vi hade det bra! Jag trodde vi skulle bli gamla tillsammans och följa våra barn o kanske barnbarn. Vi har fyra stora barn, en ska gifta sig i sommar.
Nu är vi alla chockade och förtvivlade. Jag är i chockfasen. Jag kan inte äta, inte sova, kroppen skakar. Den skriker, jag vill inte detta!!!
Mina barn är med chockade. Det är så fruktansvärt jobbigt att se hur de far illa av bomben som min man har släppt.
Min man och jag träffades i frikyrkan där det talas mycket om vikten att tala sanning, vara kärleksfull mm. Och nu kommer han och säger att han ljugit i 15 år för mig. 15år!!!
Vi har varit gifta i 25 år och som jag trott har vi haft det fantastiskt bra. Vi har stort hus med pool mm, båt, husvagn och haft råd att resa mycket. Jag har skrivit dagbok om hur lycklig jag är med min familj, man och fyra underbara döttrar.
Och nu då vad händer nu?
Jag kommer aldrig kunna lita på honom och när jag ser på honom nu så mår jag illa. Jag måste lämna fast det är han som betett sig som ett svin.
Hela mitt inre är i uppror!
Han tjänar 3ggr mer än mig så jag kan inte bo kvar. Jag får flytta till nåt annat men jag vill inte. Jag tvingas till det!
Jag som hatar att vara ensam, jag älskar att komma hem till min familj. Nu har vi bara en som bor hemma, resten har flyttat ut, men de är ofta hos oss o äter o umgås.
Jag känner mig helt sönderkrossad. Hela mitt liv är i spillror. Det har raserats.
Varför har han inte berättat tidigare?? Varför kunde vi inte löst problemen innan det gick så här långt?
Han säger att han hatar sig själv och att han lika gärna kunde fortsätta vara ett svin eftersom han redan var misslyckad.
Det rimmar så illa med hans jobb där han är chef över ca500personer. Hur kan man vara då duktig på jobbet och sen katastrof privat??
Jag har många vänner som tur är men jag mår fruktansvärt dåligt. Tappat 2kg på 6dagar. Jag kan inte svälja maten. Jag gråter hysteriskt. Hur ska jag nånsin bli normal igen och känns lugn i mitt inre.
Jag har läst här och försöker ta in att det här är chockfasen. Snälla chockfas, släpp greppet om mig!

5 gillningar

Usch, vilja jävla situationer de sätter oss i! Förutom sorgen för familjen, chocken att man ska skiljas måste man vara praktisk och leta boende, fastän man inte vill flytta någonstans.

Idag har jag varit ute och köpt höstskor till barnen, första gången i sådant sammanhang sedan maken presenterade nyheten att vi skulle skiljas. Konstigt det där, världen rullar på som vanligt fastän min egen är slagen i spillror.

2 gillningar

@FyraBarn hur mår du idag?

1 gillning

Några dagar har gått sedan jag skrev sist. Dagar av ångest, sorg, oro och tyvärt hopp om att maken § ska ändra sitt beslut.

P har under dessa dagar varit bortrest och det är väl därför min fantasi kunna galoppera iväg och fått mig hoppas att detta bara är en mardröm, att allt är som vanligt. Har kunnat andas och glädjas åt mina underbara döttrar (3 st).

Har under dessa dagar försökt komma på vad jag tidigare irriterat mig på hos honom, varit förbannad på och starkt ogillar och inte kommit på något alls…Så här i backspegeln framstår vårt förhållande som perfekt, vilket det inte var. Ändå kan jag inte plocka fram ett enda dåligt minne…

Hur som helst, maken kom hem sent måndag kväll (efter tjänsteresa på 6 dagar). Vi kramades, satt tätt i soffan (hade längtar ihjäl mig efter honom) och sedan kollade vi film i sängen. Precis som vanligt och för ett par timmar var min stora klump i magen borta.

Så i morse, det vanliga avståndstagandet och ett tyst så att barnen inte skulle höra “Vi måste prata”…Klumpen i magen tillbaka, fritt fall mot ångesten, svårt att andas. Han berättade att vi inte “Kan hålla på så här” och att han står fast vid att han vid skiljas.

Allt hopp är ute, det är slut på det livet jag känner och älskar. Fosterställning i sängen hela dagen, igen.

Ush vad jag känner med dig. Har haft det precis lika dant. Nu har vi precis flyttat ifrån varandra, en vecka drygt nu. Det är skit, men hittar små stråk av glädje mellanåt. Nätterna är värst grubblar och grubblar. Du får gärna pma om du vill. 17 år ihop här, två barn på 4 och 8. Kram

Tack du rara @Ledsen84, gör jag gärna. Fy fan, vad detta är jobbigt. Från att ha tänk “vill inte vill inte” nu i tre veckor har jag ikväll tänkt att kanske blir det bättre bara vi inte bor ihop, han har ju bestämt sig för detta och jag står liksom bara inför fakta. Vill ju inte flytta någonstans bara…och tanken på att vi inte ska vara en familj längre är hjärtskärande.

1 gillning

Exakt så tänkte jag med och fortfarande, har gjort allt för att förhindra att vi ska separera men i slutändan kan man inte ensam vända skutan vill dom inte så går det inte längre. Hatar att vi inte är en familj längre, hatar hela situationen. Men försöker acceptera. Försök att ta en stund i taget, lite i taget. Ju mer du tänker för långt fram desto mer ångest. Man behöver heller inte göra som alla andra vid en separation, hitta er väg. Vi har ex valt att skaffa en andrahandslägenhet och turas om att bo i huset med barnen. Ingen av oss orkade ta tag i att byta boende helt o skiljas mitt i sorgen. Hur ska man orka ta ett bra beslut mitt i en kris. Så vi börjar så här tills vi är lite stabilare.

@ledsen84 Bra tänkt. Har i ren desperation försökt att föreslå detta för maken men han är väldigt bestämd och ser ingen anledning till att “dra ut på det”. Känner mig överkörd, övergiven och utan möjlighet att styra över något vad gäller detta. Han har tänkt klart och dessutom funderat på praktiska detaljer. Hur ska jag orka leva vidare?

2 gillningar

Han är tyvärr före dig o har redan bearbetat, går ni i familjerådgivning? Tänker att det kan ni göra även fast ni skiljer er, där kan du få stöttning också, så att han förstår att ni är i olika delar av processen, att en utomstående berättar o förklarar. Man orkar leva vidare för att man inte tar in allt på en gång, ta en liten stund i taget. Kram

1 gillning

@Ledsen84 tack, lite tröst i bedrövelsen. Rådgivning inbokad nästa vecka tror jag. Kram

2 gillningar

(glömde citatet, får skriva nytt…
kan man ta bort inlägg?)

Fy vad elakt att låta dig tro att allting är bra för en kväll, bara för att morgonen därpå slita sönder hela världen igen. Låter som ren tortyr.
Det du och jag och flera här med oss går igenom är det bland det tuffaste och sorgligaste livet kan erbjuda, men det förvärras bara ytterligare av falskt hopp och svängningar fram och tillbaka.

Ändå är det ju först när hoppet har släppt som man kan börja vandringen upp från den djupaste brunnen till ett liv där man kanske kan se solen igen. Jag har inte lyckats nå slutet på den vandringen än på ett bra tag (igår exempelvis var jag bara en blöt fläck igen) men jag har åtminstone börjat ta de första, skälvande stegen.

Många kramar, lider så mycket med dig

1 gillning

@onedaymore Tänker också så nu ikväll, nu behöver jag iallafall inte undra hur detta ska sluta…Jag vet utgångsläget.

Men ändå, fy så pissigt livet är nu. Finner stor tröst i att det finns andra som är i/har befunnit sig i liknande situationer. Tydligen kan livsglädje, kraft och nyfikenhet på omvärlden återvända, även om det för mig just nu känns ljusår borta. Nu ska jag duscha och gråta!

1 gillning

Ja, vi är många i helvetet nu. För mig tog det slut måndagen förra veckan, så smärtan och ensamheten är fortfarande färsk.
Den här veckan är värst, för förra veckan var han ändå upptagen och skulle vara borta (vilket var bestämt långt tidigare). Men den här veckan hade vi till och med planer för.

Men jag vill fortfarande bara krypa tillbaka. Vrida tillbaka tiden. Vakna ur mardrömmen.

Men jag vet att det här är vad jag måste gå igenom. Walking through the valley of death…

Vi är många som gråter ikväll…

3 gillningar

Fårstår precis hur du känner tillåt dig att vara ledsen och ta hjälp och stöd från dom runt omkring dig för det behöver man. Var tillsammans med min exman i 18 år sen vi var 20 tills han i juli bestämde sig för att han ville skiljas för att sen ta tillbaka det veckan efter och 1 v sen ville han skiljas igen. Antar att det bara är att anpassa sig till det nya livet, har inga förhoppningar eller drömmar för framtiden utan tar i dag i taget!

2 gillningar

Jag är ny här på forumet. Min fru gjorde slut för precis en månad sedan, efter nästan 19 år tillsammans (varav 17 år som gifta). Jag har alltid trott att vi trots vissa olikheter i vårt sätt att kommunicera ändå hade en god kommunikation och att jag hade någorlunda koll på var hon stod. Vad jag bedrog mig. Så oerhört tufft, jag som varit alldeles upp över öronen kär sedan andra gången vi träffades september 2000. Och jag känner fortfarande att hon är allt jag vill ha… Har med råge gråtit mer den senaste månaden än hela mitt vuxna liv, och det känns som det finns väldigt mycket gråt kvar. Känner så oerhört starkt med er alla här! Och jag känner också en väldig vilja att gå igenom det här, att välkomna all ångest, sorg och smärta med öppen famn och bara ta alla smällar. Vet inte om jag får något vettigt sagt, men det stärker mig att läsa era berättelser, så tack för det ni delar.

9 gillningar

Det här forumet har varit en räddning för många människor. Mig också, för jag kände mig oerhört ensam i samband med uppbrottet och visste inte vart jag skulle vända mig med alla starka känslor. Vem som skulle kunna förstå.

Hoppas att du har en familj och vänner som kan hjälpa dig i detta, för ofta känner man sig oerhört vilsen när ens sammanhang och livet såsom man kände det plötsligt rycks undan. Speciellt om man levt i villfarelsen att allting är bra, som jag fick intrycket av att du gjort? (vilket i och för sig inte var fallet för mig, för jag hade lidit länge innan jag inte orkade mer i förhållandet).

Det är nästan chockartat hur många tårar som kan rymmas i en människa och hur mycket smärta man kan bära och fortfarande andas.

Men jag tror att du gör helt rätt som är inställd på att möta och acceptera alla tuffa känslor och rida in i stormen. Det kommer att hjälpa dig mycket!

Och använd detta forum för att älta och skriva av dig, för här är vi alla i samma båt=)

3 gillningar