Sitter i sängen och kan inte se hur livet ska kunna fortsätta härifrån. Mina 3 barn är det enda ljuset i tunneln och även de ska jag nu tas ifrån mig på halvtid. Min man har uppenbarligen funderat på vår relation ett tag och nu för en vecka sedan berättade han att han ville skiljas. 21 år senare, 3 barn på 14, 12 och 6 år. Vi har utöver vår fantastiska familj villa, sommarhus och båt. Även om vi delar lika, kommer jag inte kunna behålla något av detta vilket smärtar, kommer dock kunna köpa något eget, mindre.
Vet att det bara gått en vecka och jag är i total chock fortfarande men ändå. Hur ska jag någonsin ta mig igenom detta? Jag gråter som ett barn, skriker i bilen, vaknar av stark ångest på natten, ber maken att ändra sig (trots att jag vet att det inte kommer att gå), ber barnen att säga att de älskar mig och att de aldrig får lämna mig. Jag är en blöt fläck på gatan.
Härifrån måste jag hitta en ny, egen väg att gå. Det enda jag vill är dock att sova bort min tid under täcket och försöka tänka att detta inte kan vara sant. Min man däremot är i gång som vanligt. Jobbar, reser, löpträna. Kvar är jag i spillror.
Vi är fler som känner som du.
Det e svårt att hitta styrkan i början.
Gör sådant som du nu tycker e roligt och mår bra utav.
Försök även hitta någon att prata med. Sen om det är vänner, kollegor eller en kurator spelar ingen roll.
Själv går jag hos en psykolog via jobbet och det har hjälpt mig.
Men man har också rätt att vara ledsen och sörja. Det är helt naturligt.
Jag har ett ordspråk som hjälpt mig mycket under denna tid för mig och det är.
”Vindrutan e större än backspegeln”
Svårt att se nu. Men när allt e ”över” blir det bättre.
Det e jag helt säker på.
Jag är 1 månad in i min skilsmässa. 2 barn. Idag var vi hos mäklaren och skrev på säljkontrakt. Suger hästarsle. Men känns också väldigt bra samtidigt. Jag är redo för framtiden! Bring it on!
Vad gullig du är. Tack. Suger till mig vartenda ord och ditt bra-iga ordspråk.
Allt det där praktiska känns som en oöverstiglig uppgift just nu, hur ska jag fixa sånt (hitta bostad, packa ihop här osv osv) Känns som att jag har en massiv uppgift framför mig som jag inte är redo att ta mig an.
Hitta bostad och packa upp e väl ändå det som kommer att bli roligt! Du får välja vart du vill bo. Du får välja vart soffan ska stå. Du får t.om välja vilken hastighet du vill ha på ditt bredband.
Det kommer gå superbra!. Det är tungt i början. Ja det är det. Men framtiden är vad man gör den till. Att välja glädje och spännande äventyr istället för sorg och fosterställning är för mig en självklarhet.
Jag mår bra idag. Kämpar på för att försöka lösa det jag kan. Se kan man se tillbaka på det fina man haft och bli lite deppig men sen vänder det till glädje igen.
Och detta forum e fantastiskt. Det är så många där ute som går igenom samma sak som en själv som man kan dela tankar och idéer med. Man blir peppad, stöttad och får tips och råd för hur man kan tänka i olika situationer.
Jag vågar faktiskt lova dig det. Allt kommer bli bra när det e klart
Hej, Åh… jag är oxå där… förstår hur du känner dig. För 53 dagar sen så min man efter 15 år att kärleken är slut, att han inte längre älskar mig. Hur kommer man framåt var mig tanke då? Hur ska jag kunna leva efter ett sånt svek. Men det går… en dag i taget har hela tiden vart min pepp. En dag i taget… jag ser ljuset i tunneln… jag bönade och bad precis som du men sen tänkte jag om, och nu… 53 dagar senare så vill jag bsolut inte vilja ha honom tillbaka. Jag ska framåt… vi e klara, vårt liv ihop är över. Så tänk: en dag i taget! Kämpa
Skönt att höra att det längre fram, ev finns ett ljus. Just nu är det bara mörker. Får jag fråga, har du barn? Isåfall, hur har det gått för dig att vara ifrån dem? Just det är min skräck.
Kära du, vilken sorg!
Fördelen med framtiden är att den kommer en dag i taget. Ett citat som hjälper mig ibland. Du kan inte lösa hela framtiden på en gång, med sommarhus och båt och allt, utan satsa på att ta dig igenom varje enskild dag. Det är tillräckligt utmanande i början.
Tänk också att du får lov att vara i chock. Det vore konstigt annars. Skrik i bilen, det gör inget. Desto fortare kommer du vidare i eländet. Och att din man ser ut att fungera som vanligt beror delvis på att han haft mer tid på sig att bearbeta alltihop. Han ligger före dig. Om en tid jobbar och tränar du också som vanligt, hur omöjligt det än känns nu.
Men att han ser ut att vara igång som vanligt betyder inte att han är oberörd. Det är garanterat en hel del fasad inblandat också. Han försöker antagligen hålla ihop på sitt sätt.
Skriv allt du behöver få ur dig här i din tråd. Det hjälper fantastiskt bra och du kommer få stöttning genom alltihop.
Vad jobbigt du har det! Jag känner med dig. Men du är verkligen inte ensam. Här på forumet kan du läsa om andras historier och om hur vi går från chock, via sorg och kamp till så småningom försoning och även ny livsglädje. Livet kan ta oss vidare om vi inte spjärnar emot allt för mycket.
Men det tar tid. Mycket längre tid än vad man tror och hoppas när man är ny i situationen. Och man måste börja med att vara i de smärtsamma känslorna fullt ut; sorgen, ilskan, besvikelsen, rädslan.
Du skriver om din rädsla för att vara från dina barn och den har alla vi som tvingats skiljas med barn känt. Det är fruktansvärt i början för oss vuxna, men vi vänjer oss. Faktiskt. Det kommer du också att göra. Och mindre faktisk tid med barnen behöver inte innebära sämre kontakt eller att man missar viktiga saker. Se till att du och ditt blivande ex fokuserar på föräldrarskapet, som ni för evigt kommer att dela. Var rättvisa, schyssta och sätt barnen i centrum. Se till deras bästa även om det för din del innebär att bita ihop lite om din smärta. Gå på föräldramöten och skolavslutningar tillsammans om ni kan. Försök att lyssna in barnen och gör dem inte till bärare av era egna konflikter. Det här är väldigt krävande, särskilt för den som blir lämnad. Men det går! Och priset blir att barnen mär bra.
Det är inte alltid som barn lider lika mycket av en skilsmässa som den som blir lämnad gör. Det kan låta konstigt, men det är min upplevelse både från min egen erfarenhet och från vänners. Så om du kan ska du nog försöka att inte ”belasta” dina barn för mycket med din egen ångest över att vara separerad från dem på halvtid. Jag förstår att det är mycket begärt, men det kan vara ett tips att försöka skilja på din egen krossade dröm om kärnfamiljen och barns ofta mer pragmatiska inställning till livet.
Det finns telefoner, ni kan messa och ringa, lagom mycket. Ni kan mysa ihop på ”din” tid. Tänk kvalitet och inte kvantitet. Sen är det en annan sak att du själv kommer att sakna dem fruktansvärt mycket när de är borts från dig, i början. Det är ok att sörja! Ta hjälp där du kan få dem. Kanske kan terapi vara något för dig? Vi på forumet finns alltid här för en stunds stöd och delande av erfarenhet.
Jag har barn, 1 med denna man. Men vi har inte flyttat ifrån varann än, Det kommer vara s*itjobbigt att vara utan barnet varannan vecka. Men det kommer oxå att vara viktig tid, då jag kan reflektera hur JAG vill “bygga” mitt liv, mitt NYA liv! Tid att fokusera på mig själv/rå om mig själv. Har fått tips av andra att sysselsätta mig så gott det går den “ensamma” vecka. Träna,umgås med folk som är roliga mm…och ladda batterierna! Det kommer o vara tufft, tråkigt, jobbigt att vara ensam men det SKA gå bra. Blicka framåt
Jag ska också försöka tänka så, om ett tag när det värsta lagt sig. Att komma framåt och inte titta bak för mycket.
Upplever att jag har samma typ av reaktion nu som när min pappa dog när jag var tonåring. Först ren chock och sedan ett slags uppvaknande att det som hänt är sant. Idag har jag mellan varven av gråt tänkt att, detta är min nya verkligen och jag måste försöka ta in det.
Nog bra att inte tänka för långt fram utan bara vara här och nu. Sedan får jag beta av allt det där jag inte ens vill tänka på när det blir aktuellt. Tack alla rara människor! Ni kommer vara min livlina genom den här skiten. Så glad att jag vågade skriva (Första ggn någonsin jag gör något sånt här)
Hej! Just nu behöver du bara ta in det som händer i dig! Dina känslor, och vet du? Allt du känner är okej. I det här läget är det jävligt okej att sänka kraven på dig själv. Pizza är också mat och man kan samma strumpor två dagar i rad!
Och glöm inte, hur jävligt det än känns, hur jävligt det än är, så kommer du både klara det och må bra igen!
Andas i de stunderna du känner dig helt okej, hjärnan kommer kasta upp såna stunder emellanåt!
Kram
För mig hjälpte det att bli väldigt praktisk och fokusera på vad jag hade för förutsättningar, och hur jag kunde göra det mesta av dem. Jag höll också på att gå sönder av att barnen skulle drabbas, och att tvingas vara ifrån dem halva tiden. Men jag bestämde mig tidigt för att ha som mål att föra hela den här soppan så bra som möjligt för dem. Och det innebar att hela tiden försäkra dem om att det skulle ordna sig, att vi vuxna hade kontroll på situationen och att de skulle få det bra. Men också att erkänna att jag inte visste allting än, när jag inte gjorde det.
Det var också viktigt att behålla en relation till barnens pappa som gjorde att vi fortfarande kunde samarbeta och diskutera kring barnen. Även om jag var så jäkla förbannad på honom att jag hade kunnat lappa till honom. Med en stekpanna.
Nu i efterhand är jag stolt över hur jag hanterade den värsta krisen jag har varit med om. Och det känns bra. Så sätt det som mål- att när allt det här har lugnat ner sig (och det kommer det att göra) så ska du kunna se tillbaka med stolthet!
Och gråt! Och skrik i bilen! Och älta med dina vänner. Och sup dig packad om det behövs. Och framför allt, håll ut! Det kommer bättre dagar. Så sjuuukt mycket bättre. Lovar ️
@Honungspaj så bra uttryckt! Och viktigt. Om man är osäker på hur man ska göra med olika saker kan man alltid ha barnens bästa som ledstjärna, då hamnar msn rätt är min erfarenhet.
Håller med, bra tänkt (Och antagligen svårt när man hellre vill använda stekpannan)
Nu är det fredag och det ger mig ångest. Inte lätt att undvika varandra under helgen som under veckan. Känns som det enda jag gör är att leta efter någonstans att bo, vill bort snabbt. Och ändå inte. Känner mig så olycklig.
En fråga från en teknisk okunnig. Hur gör jag för att “svara” en person som skrivit till mig här? Ser att ni andra lyckas få till vederbörandes namn i det nya svaret ni skriver…Hur lyckas man med det?
Precis som @Gitarristen skrev så, pilen i nedre hörnet på inlägget du vill respondera på, alternativt ett snabel A framför namnet. Gör du det sistnämnda så taggar du personen, och den personen får en notifikation att någon svarat individen.
Allt är så tungt och mörkt. Ingen ork, ingen glädje. Oroar mig så för framtiden hur ska jag klara ekonomin, var ska jag bo? Hur ska jag klara av att inte träffa barnen?
Idag har jag känt korta stunder av kämparglöd men sedan har verkligheten kommit ikapp mig. Jag tänker framåt, på nästa påsk och sommar och känner sådan ångest. Och hur ska jag lyckas att inte tänka på hur bra maken verkar må? Ingen ågren där inte, han tycker nog allt rullar på enligt plan.
