Lämnad efter 18 år

Hej.

Vet inte exakt vart jag ska börja. Vi blev tillsammans i gymnasium och flyttade sedan ihop och varit med om många tragedier och lycka. Har två underbara barn 6 och 9 år som är helt ovetande om vad som komma skall.

Min fru som är min bästa och ända vän har nu ingen kärlek kvar på det romantiska planet och jag känner att jag inte fått chansen att visa mig från min bästa sida. Jag fick reda på att hon kysst sin kollega vid några tillfällen och därefter försökte vi med parterapi där jag varit bitter och sviken och nu endast 2 månader efter så har hennes känslor kommit ikapp och hon vill bara avsluta.

Jag förstår att jag som har känslor inte kan förstå det men jag tycker det är ett hastigt beslut medan för henne är det inte för hon har ju uppenbarligen tänkt länge på det. Hon säger att hon älskar att vara i mitt sällskap, hon har svårt att se mig med någon annan och att vi för övrigt har det bra ihop så jag kan inte fatta varför hon väljer att gå.

Jag känner skräcken inför att nu bli lämnad, frånvaron från barnen och mina egna tankar när dagen kommer och jag är helt själv i huset jag ska behålla. Och jag vet att det är tidigt men jag har bara varit med min fru och vi blev tillsammans när jag var 18. Hur ska jag våga vara intim med en ny partner när jag bara varit med en person?
Vad har jag ens att erbjuda en annan människa när min fru trots ”allt bra” inte ens vill försöka längre och nu raserar allt vi byggt upp. Alla framtidsplaner vi pratat om att bli gamla ihop osv

Känner mig så himla vilsen

5 gillningar

Hej @Tjet

Det du skriver påminner väldigt/skapligt mycke om det som @Tailor skrev om i början av året, tappade känslor men att hon ändå ville vara kvar.
.
Sök på hans nick å kolla hans story.

1 gillning

Japp, kysst ett par gånger. Kan vara sant, men kan också vara mer. Spelar nog inte så stor roll egentligen. Men problemet här är att hon inte är attraherad av dig längre. Kan ju bero på massa saker, men nu kan du inte få panik. Det blir som det blir.

Men fokusera på dig själv, och lägg inte för mkt tyngd på din fru, men ge inte henne känslan av att du inte kan klara dig utan henne heller. Många gånger har man kommit varandra för nära och man känner till för mycket om varandra och man kan troligtvis inte diskutera viktiga saker utan börjat ta avstånd från varandra och vågar inte prata om saker som är viktiga och ha trygghet.

I mitt fall var det så. Hon blev olycklig, snubblade på en annan man men sa inget till mig.
Sen när det tog slut skavde det i henne. Hon ville ha familjen men kunde inte hitta attraktion för mig igen. Gav mig inte heller chansen att förstå hur illa det var ställt förrän det var för sent.

Varningsignaler jag missade var att hon började intyga om hur illa hon tyckte om otrohet och försökte övertyga mig om hur ointressant olika män var hit och dit och hur svårt hon haft att träffa någon innan mig osv. Vilket troligen var ett sätt för att vagga in mig i att sånt inte ens fans som en risk…

Vill absolut inte strö salt i sår, men jag blir lite fundersam hur du tänker vg ovanstående du skrivit?

Ni har varit tillsammans i 18 år och du känner ändå att du inte har fått chansen att visa dig från din bästa sida…

2 gillningar

Noomi har en poäng, det som är ointuitivt nu är att du inte kan försöka fjäska upp dig för att hon ska gilla dig. Det kommer bara ge motsatt effekt. Typiskt sätt så är det inte dina egenskaper som är för dåliga så hon vill lämna. Det är hur hon känner för dig rent känslomässigt och det kan hon inte styra över logiskt.

Du måste stå upp för dig själv, men ta de djupare diskussionerna och visa intresse för henne OM hon ger tillfällen till det. Men du kommer bara komma längre ifrån om du visar upp att du behöver henne för att må bra.

En hård sanning är att kvinnor har svårt att berätta när de tappat attraktionen…

Nog helt normalt att om man plötsligt blir lämnad så börjar man försöka förstå varför, leta fel på sig själv, saker man kunde gjort annorlunda. Här är massor med folk som blivit lämnade och jag gissar på att närapå alla har när de blev lämnade börjat gå genom hela relationen i sitt huvud och hittat saker de kunde gjort annorlunda. Och alla kunde ha gjort saker annorlunda. Men det som har hänt har hänt. Det går inte att ändra på, bara lära av.

@Tjet Gräv inte ner dig i att leta reda på alla fel du gjort och brister du har. Har hon bestämt sig för att lämna efter så här lång tid har hon samlat ihop en diger lista på argument för varför det är det rätta. Och du vet inte ens allt som står på den listan. Huruvida hon fullföljer eller ångrar sig ligger helt hos henne. Så fokusera du på att klara dig, hitta stabilitet för dig och barnen, och närstående att prata med så du inte kraschar. Att försöka lära sig av sina fel och bli en bättre människa/partner kan du göra sen när det akuta är förbi.

2 gillningar

Min tanke var och är att det hade kunnat vara positivt för TS (både som summering över den relation som nu är över, men inte minst inför framtiden) att självständigt få fundera igenom och därefter tillåtas att lika självständigt reflektera över sitt eget konstaterande i trådstarten… men nu har ju du redan gjort det åt honom, så då kan vi väl bara lämna det åt sitt öde.

Att inte fått chansen… på 18 år. Håller med dig @Noomi .

Detta är den typiska kommentaren från parten som tagit sin partner för givet, inte lyssnat eller tagit på allvar de ev kommentarer ens partner gett en under åren och sedan får denne partner nog och det finns ingen mer chans. Chansen togs inte när den fanns och nu är det för sent.

Givetvis finns det fall som inte ser ut så här, men jag har just beskrivit en av de mest typiska skälen till skilsmässa och att man som ”icke lyssnande” vaknar till liv ”under galgen” alt när ”båset är tomt”.

Jag hoppas ändå att detta ska lösa sig på något bra sätt för TS, men är du verkligen ärlig när du säker att du ”inte fått chansen”? Du har haft möjlighet att vara ditt bästa jag 365 dagarx18 år, att du inte tagit den, det är en helt annan sak.

1 gillning

Hej. Tack för tankar.

Det jag menar är att man inte fått chansen att få lösa det när hon började känna så här. Varför inte signalera att något känns fel. Det jag motsätter mig emot.

Menar att nu fick jag reda på otrohet och att vi därifrån ska försöka i endast 2 månader. Förlåt mig men det är skit.

Klart jag haft 18 år på mig och det har jag lagt min själ i men alla förhållanden har dippar

Men man kan också välja att signalera som partner för det har jag gjort för att räddat vårt förhållande tidigare

Många som känner att något är fel och att känslorna sviktar tenderar att hålla det inom sig och hoppas att det går över av sig själv. Att säga att man håller på att tappa känslorna när det bara är lite grann är som att öppna pandoras ask. Man vill inte skrämma upp sin partner ifall det bara är en tillfällig dipp, osv… Är det bara en tillfällig dipp funkar det. När det inte är det, ja då bräcker tystheten förhållandet.

3 gillningar

Kanske för att det redan då var för sent, för henne… då när du skriver att du fick veta att hon kysst sin kollega. Skulle jag gissa så skulle jag säga att det bara var det slutgiltiga symptomet, inte sjukdomen i sig. Hon var redan vid det laget på väg inom sig.

Inte supermånga relationer håller från gymnasietid och livet ut, iaf inte i dagens läge. Det händer, för de flesta, alldeles för mycket mellan 18 och 36. Nu hade ni redan fått barn och säkert har hon gjort ungefär som @nu_ar_allt_bra beskriver under ett antal år. Dessutom är det med all sannolikhet väldigt jobbigt att bryta upp en relation som varat även hennes hela ungdoms/vuxenliv.

Jag må låta krass men jag tror uppriktigt inte att du hade kunnat förändra skeendet även om hon redan för flera år sedan sagt att hon börjat känna att ni växt ifrån varandra och gissningsvis även att hon var/är nyfiken på vad livet mer kan ha att ge.

Traumatiskt och ledsamt, kanske minst lika mycket för att allt det du känner som vuxenlivets levande plötsligt rycks undan. Ingen av er har ens provat att leva själv då ni måste ha gått från föräldrahem till gemensamt hem, såklart att det är uppslitande.

1 gillning