Lämnad efter 12 år, barnlös med barnlängtan

Min historia
1

Min historia lik många andras. Men måste skriva av mig kommer säkert bli rörigt.

Träffade mitt ex som 18 åring. Jag tycker jag varit öppen och ärlig om att jag ville ha barn innan jag fyllde 30, men det var liksom aldrig rätt läge. Men så förra sommaren så bestämde vi oss att börja försöka. Jag blev gravid rätt fort, men fick ett tidigt missfall i slutet på november. Där borde jag fattat men jag var så inne i att vi äntligen skulle bilda familj så blev ledsen att han inte visade så mycket känslor utan mer frågade om jag verkligen varit gravid? Tänkte att det är en typiskt killgrej att fråga och att det såklart inte blir lika verkligt när en inte har morgonillamående, känner att det händer grejer i kroppen och så vidare.

Men han säger att det är bara att vi försöker igen, men månaderna går och jag märker att han är inte speciellt intresserad av sex helt plötsligt. Han säger att han mår dåligt, att jobba hemifrån har gjort honom deprimerad och jag tror på honom. Men så tidigt i Mars klämmer han ur sig att han inte är kär längre. Jag blir helt förvirrad frågar hur länge han känt så och han klämmer ur sig sen i December kanske…

Jag frågar om vi ska gå i terapi, om han vill göra slut, om vi ska bo isär ett tag men får nej på allt. Han vill inte göra slut utan försöka vända på det hela. Jag försöker med allt jag kan komma på, men hans engagemang är inte där. Men han säger hela tiden att han inte vill göra slut. Så kommer Juni och jag fyller 30 år, bådas familjer har planerat en hel helg för mig. Hela helgen gråter han på hotellrummet eller håller avskedstal till mig om hur fint förhållande vi haft. När vi kommer hem säger han att han vill ha en paus. Misstänker att han inte ville sabba min födelsedag men kan säga att det gjorde han ändå den helgen var hemsk. Han säger även att han bokat en tid hos psykolog nästa dag.

Dagen efter kommer han hem och säger att han vill göra slut istället. Kan ju säga att jag undrar vad psykologen sa eller vad han sa till psykologen. Han packar en väska och går. Mindre än 2 veckor senare har han kontaktat en mäklare för att sälja vår lgh. Jag har panik att hitta nytt boende. Men löser det ändå ganska snabbt. Han hör inte av sig och ignorerar mig
Ger ingen mer förklaring än att han inte är kär och att det är jobbigt för honom. Jag önskade där och då att han bara skulle ångra sig och komma tillbaka. Jag är helt förtvivlad för mitt i allt så trodde jag att vi var påväg att starta en familj, när jag nämner det säger han bara att han kommit på att han inte vill ha barn med mig.

Upptäcker av en tillfällighet att han börjat gilla en tjej från hans gym bilder på Instagram. Vet att han inte känner denna tjej då vi båda umgåtts med hans vänner från gymmet. Jag börjar titta hur långt tillbaka han har gillat hennes bilder och det visar sig sen i december. Är det en tillfällighet att han började gilla denna tjej samtidigt som känslorna försvann för mig? Upptäcker också att han blivit vän med henne på FB och han lägger aldrig till någon som vän på FB. Jag frågar om det men han blir bara arg på mig.

Känner mig så sviken. Mitt i min barnlängtan står jag nu helt plötsligt singel. Med vetskapen om att för bara ett år sen var jag gravid. Det gör så ont att se alla vänner skaffa barn. Jag har inga vänner som är singlar och känner mig så otroligt ensam. Jag känner mig så lurad när jag i 12 år varit ärlig och öppen om hur mycket jag vill ha barn och familj. Alla försöker trösta mig med att det inte är försent och att det kan gå snabbt, men jag vill inte att det ska gå snabbt. Men samtidigt känner jag att jag börjar vara gammal och jag ville ju vara ung och mamma. Jag ville ju ha en stor familj, men hur ska jag hinna skaffa en stor familj när jag inte ens har någon att dela livet med och jag vill inte skaffa barn efter 35 pga risker och det är ju inte ens en garanti att en kan få barn när en är över 30. Och jag vill absolut inte ha någon annans barn så att dejta ngn med barn går bort. Jag känner klockan ticka ifrån mig. Jag känner att mitt liv är kört. För jag kommer aldrig våga lita på någon igen. Ibland önskar jag att jag inte hade fått missfall då hade jag iaf haft ett barn. Men samtidigt så önskar jag inte att ha barn med honom längre. Jag känner mig så misslyckad och ratad. Och som jag mår nu är jag absolut inte redo att träffa någon…

Han verkar inte fatta alls att han sårat mig. Han ringer ibland och berättar om sitt liv och hur jobbigt det varit att flytta och om hur han festat. Han insisterar ibland på att vi måste fixa grejer i lgh som vi fått sålt men inte lämnat över ännu. Han hämtar upp mig och pratar om fester, jobb och vad mycket utgifter han fått i och med flytten, vilka han hänger med och samtidigt står han och skickar hjärtemojis till ngn tjej han dejtar. Jag har oftast bara suttit tyst och svarat kort på hans frågor om vad jag gjort, min familj gör.

Sist blev jag så arg på honom så skrev efteråt att jag inte vill vara hans kompis. Det slutade i ett bråk där han blev arg på mig och nu hatar jag honom. Eller hatar att han får mig att må dåligt och allt han gjort samtidigt som han lever livet och verkar helt oförstående i att jag fortfarande är ledsen. Hur kan en person som varit ens bästa vän och stora kärlek bara bli någon annan? Det är som att jag inte ens känner honom. Han har börjat löpträna, jag önskade i flera år att vi skulle springa tillsammans men gav upp det då han inte var intresserad…

Han har helt lämnat mig ute från hans känslor och tankar. Jag fick förklaringen - hela du skulle behöva förändras, och det ska du inte behöva göra för min skull - efter sommaren när jag frågade om han hade några svar på varför. Låter ju fint men vad har dessa 12 år då varit när hela jag är fel för honom. Har han någonsin älskat mig? Jag fattar ingenting och får inga svar. Och hatar mig själv för att jag känner så mycket ilska och hat. Vill inte men känner bara bottenlöshet av sorg. Känner ingen framtidstro eller mening med något. Varför ska en ens ha relationer när den ena bara kan slänga och stänga ut en ur den. Jag trodde vi hade en öppen och ärlig relation, men jag måste varit blind. Känner mig så korkad som inte förstod. Och vad hände med honom är det en 30 års kris?

Det jobbiga är att allt som jag sett i framtiden drogs bort framför mig. Alla framtidsdrömmar blev plötsligt som en svart duk. Hus, familj, resor allt blev bara tomt. Plötsligt har jag inget att se fram emot allt är bara mörker av ensamhet.

5 gillningar
2

Det sjukaste citatet någonsin. Som samtidigt sammanfattar mycket av det som många andra här på forumet oxå varit med om att försöka tolka - då orden inte blivit kastade i ansiktet såhär rakt ut och helt ocensurerat. För det mesta brukar partnern ändå försöka dölja, gömma, omformulera, förmildra, ljuga… Vet inte vad som är värre.

(I övrigt är jag glad för din skull att ert förhållande tog slut just nu. Du är ung. Du hinner än. Och när barnen börjar komma ändrar allt. Att skiljas från en man du inte har barn med är en riktigt lycklig början.)

7 gillningar
3

Ojoj vilken sorg och hopplöshet du beskriver, @Erre! Det är lätt att sätta sig in i din besvikelse.

Det har inte gått så lång tid än, bara några månader. Du är mitt uppe i det värsta. Då är framtidstron väldigt frånvarande. Kom ihåg att det är helt normalt. Liksom funderingarna om vem han egentligen var, om du har blivit lurad, om du varit “blind” osv.

Försök att inte uppehålla dig vid tankar om exet. Man får ändå aldrig alla de där svaren som man letar. Lägg den energin på dig själv. Se till göra sånt som du mår bra av och som stärker dig.

Jag tror att du skulle behöva en samtalskontakt, nån som hjälper dig att bringa ordning i alla dina tankar och känslor. Du har varit med om så mycket på kort tid! Kolla med din hälsocentral, eller hör med kyrkan. Du har hamnat i en livskris och sånt är kyrkans personal bra på att hantera.

För oss som läser detta känns du ung. Du har massor av tid att hinna få barn! Men samtidigt förstår jag mer än väl din stress också. Du vill ju hinna lära känna någon och kanske ha ett vuxenliv några år innan ni tar nästa steg - samtidigt som du har satt upp gränsen 35 år för dig själv. Men livet går ju sällan att planera på det sätt vi vill. Det är sådana här funderingar som jag tror skulle vara väldigt befriande för dig att få prata med någon utomstående om.

Och fortsätt skriva här. Att ha en egen tråd här som får löpa under en längre tid är en otroligt bra självterapi och bearbetning! Respons och pepp får man på köpet!

6 gillningar
4

Det här är du inte ensam om att brottas med. Jag tror att många, många får liknande tankar när den de älskade och litade på plötsligt byter personlighet.

Mitt ex gick också igenom någon slags kris när han skulle fylla trettio. Plötsligt ändrades hans beteende, personlighet, intressen och attityd gentemot mig. Allt i hans gamla liv var plötsligt fel, och ingenting var längre bra. Ändå visste han inte vad han ville ha istället, och var bara allmänt trött och sur på allt.
Ena sekunden kunde han ned tårar i ögonen säga att jag var det bästa som hänt honom, och bara veckor senare kunde han säga att han tappat intresset för mig och vår relation. Och ena sekunden kunde han säga att han blev förälskad i mig all over again, för att sedan säga att han aldrig varit kär i mig alls.

Men vi får komma ihåg att det inte är vi som ändrats, utan de. Och därför kan det inte rimligen vara oss det är fel på, även om det är så de försöker få oss att känna hellre än att ta på sig ansvaret själva.

Sen vet jag hur lätt det är att börja ifrågasätta precis allt i efterhand, och känna sig grundlurad. Det känns ju som om man levt i en lögn i alla år, och plötsligt är det lätt att sitta och granska varenda ord och gest i förhållandet för att se om det ens fanns någon sanning i något alls. För när man inte får några svar från den andra så blir det ju lätt att man måste försöka söka svaren själv.

Men idag har jag landat i att det inte finns några svar, och att det är helt okej. För inga svar i världen kan ändå ändra det som skett. Ofta plågar vi oss bara om vi försöker hitta mening i det meningslösa. Saker och ting händer ibland, och det fanns troligen ingenting du kunde ha gjort annorlunda.

Jag reagerar också på er par saker i din berättelse. Hans attityd i samband med ditt missfall är ganska talande. Så beter sig inte en normalfuntad person i ett sådant sammanhang, utan hans brist på empati och förståelse för situation är förbluffande, i min mening. Likaså är det märkligt av honom att bli så arg när du markerar att du inte vill sitta och leka bästisar och lyssna på allt i hans liv när du precis går igenom ett svårt uppbrott
Båda dessa episoder tycker jag talar för att han har svårt med empati och svårt att kunna sätta sig in i någon annans perspektiv? Skulle du i efterhand säga att du har sett sådana sidor av honom förut?

3 gillningar
5

T o m jag inte får alla svar från mitt x.

Du är inte ensam om det här. Du har gänget här att prata med.

Det är bara att ta sig framåt o ta det lugnt och hitta sitt rätta jag innan man hittar nån ny.

Ta kontakt på med någon psykolog , nån i kyrkan, vänta inte för länge med det. Ju tidigare desto bättre. Jag gick till psykolog - det kändes bra o han frågade så mkt så man fick tänka… och vända på tankarna.

:heart:

6

Tack för ditt svar. Har tänkt att jag ska försöka hitta en tid hos kurator via vårdcentralen. Känner ju själv att jag inte vill känna så här men samtidigt så svårt.

Försöker att fokusera på mitt, tränar, umgås med vänner och leva på. Men tror att eftersom det är ett år sen jag var gravid så blossar allt upp igen lite extra, mådde liiite bättre ett tag i höstas. Gjorde en reflektion här om veckan att jag alltid mår sämre på tisdagar och insåg sen att det var en tisdag han lämnade. Så jag verkar undermedvetet påminnas om vissa saker, men det kanske är vanligt.

Känns som det gått en evighet, men det är väl kanske för att det hänt så mkt, flytt, uppbrott, nya rutiner och så vidare. Får kämpa på med att försöka få tiden att gå.

1 gillning
8

Vad tråkigt att du också upplevde liknande med personlighetsförändring. Känns skönt att inte vara ensam, men tråkigt att andra vara med om liknande. Så förvirrande att vara den som helt plötsligt inte är den rätta. Måste varit väldigt jobbigt när han skiftade så i vad han kände för dig fram och tillbaka. Vilken osäkerhet och förvirring det måste varit för dig.

Ja ifrågasättandet är svårt. Vissa dagar tycker jag allt är hans fel. Vissa dagar är jag martyr och tänker att det är jag som gjort allt fel. Det är väl en process att låta det landa, men så trött på att inte komma vidare. Men det har varit skönt att få svar här att jag inte är ensam om mina tankar.

Angående hans reaktioner så är det helt nytt för mig. Han har alltid varit en väldigt varm person och väldigt förstående och stöttande. Därav har jag funderat på om han är deprimerad, livskris eller liknande för han har gått från väldigt klok och förstående till att bara se sig själv. Lite tunnelseende och sista året bli väldigt stressad av små saker som egentligen inte är så stora problem men han byggt upp som gigantiska utmaningar. När jag tittar tillbaka så känns det som att sista året blev han någon annan, stegvis.

1 gillning
10

Du vill inte ha pepp… då ska du inte få nåt sånt heller.

Men du ska få en :athletic_shoe: i arslet som förhoppningsvis får dig att vakna och inte vara så jävla fördomsfull och trångsynt som du uttrycker dig om din omgivning.

Du har livet framför dig, oavsett om du ser det så eller inte, men ska du låta/vara/bete dig som du låter här så kan livet lika gärna vara över, innan det börjat… du väljer själv.

Kan du inte komma överens med den här inställningen du har på egen hand så sök professionell hjälp, innan du sitter där bland de “åldersstigna fyrtioåringarna” :v:

5 gillningar
12

Du får lov att skilja på äpplen och päron. Jag sa inte att du tycker och känner “fel”. Jag sa att du som 30-åring per definition och statistiskt sett har majoriteten av ditt liv framför dig, oavsett vad du själv än känner om det faktumet.

Om du sedan känner att du är för gammal eller att allt är för sent, så är det din fulla rätt att känna så… även om det rent krasst inte är liktydigt med att det är så.

Du har ett sätt att uttrycka dig på som gör det lättförståeligt om din omgivning tappar sugen de också. Men förmodligen och förhoppningsvis så är det här inte vad som vanligtvis karaktäriserar dig, utan mer symptom på psykiskt illamående. Du är inte den enda som blir självcentrerad i stunder av psykiskt illamående.

Sök utökad hjälp för ditt mående som inkluderar mer än kuratorssamtal, jag tror att du skulle må väl av att etablera en läkarkontakt. Lycka till :v:

3 gillningar
13

@Erre , hur går det för dig?

Jag hoppas att du har kunnat få lite hjälp och stöd. Det är tufft att gå igenom livskriser och uppbrott utan hjälp utifrån.

14

Tänker du ens innan du skriver?

Det är väl ganska tydligt att jag är deprimerad. Jag är mitt i en depression och du skriver att det är förståeligt om min omgivning tröttnar på mig utifrån hur jag uttrycker mig. Du behöver inte läsa eller kommentera i min tråd för dina ord får mig inte att må ett dugg bättre.

2 gillningar
15

Det är mestadels djupa dalar. Är i en depression, försöker hitta mening i livet men det går inte så bra. Sörjer det liv jag hade och det liv jag inte fick som min terapeut beskrev det och precis så är det. Två stora sorger att hantera samtidigt är inte lätt. Speciellt inte när alla ens vänner är i relationer, har familj eller håller på att bilda. Att då plötsligt bli enda singeln är så sjukt tufft. Alla andra har ju det liv jag önskade. Det liv jag älskade och hade men tydligen älskade inte han det vi hade.

Hade detta skett för 2-3 år sen hade det nog varit lättare för även mina vänners liv var i en annan fas då. Nu påminns jag hela tiden om det jag inte har. Är inte heller någon i min närhet som varit med om liknande eller ens att bli lämnad så ingen som förstår. Känslan är att dom tycker att jag borde kommit över det nu. Det har ju gått ett halvår. Och jag förstår dom, för jag förstod inte heller hur ont det gör. Hur mycket känslor och tankar det väcker att bli lämnad. Jag har varit sämst stöd när någon nämnt att dom blivit lämnad och är glad att ingen av mina närmsta vänner blivit det, för jag hade varit sämsta tänkbara stödet med noll förståelse.

Känns som mina känslor kom ifatt när allt praktiskt lagt sig. Första månaderna hoppades jag ju att han skulle ångra sig. Sen var det mycket med flytta, fixa i nya lägenheten, vänja sig vid att bo själv och hitta rutiner i det. Sen känns det som att alla känslor kom ifatt. Som att jag först då förstod vad som faktiskt hänt och då hamnade jag här på botten med känslan att jag slösat bort mitt liv och att jag har ett jäkligt värdelöst liv egentligen…

4 gillningar
16

I en depression och under ett sorgearbete är det nästan omöjligt att hitta en mening. Och det är alltid svårt att säga hur lång tid det kan ta, för det beror helt på omständigheterna och även på hur rustad man är att hantera den typen av chock och smärta.

Naturligtvis är det svårare ifall man känner sig ensam om sin upplevelse. Stöd och förståelse från vänner och familj underlättar ju onekligen.
Men jag har lärt mig att livet ofta går i vågor. De förälskade par man ser på stan just nu kan mycket väl vara där vi befinner oss om några år. Och då kanske istället vi hittar någon ny som de nyblivna singlarna sneglar avundsjukt på.
Ingenting är alltså givet, och med all säkerhet kommer flera av dina vänner om några år gå igenom det du går igenom just nu.

Mitt i en depression är nästan allting omöjligt och nattsvart. Det ligger i sakens natur. Men ofta, utan att man själv märker det, går man ändå långsamt framåt. Och den dag kommer komma när livet blir bra igen. Kanske bättre än någonsin. Och då är man dessutom lite klokare och flera erfarenheter rikare.

Fortsätt sörja, älta, och vara arg och ledsen, om det är vad du behöver. Det är helt okej, och ingen annan kan veta hur lång eller kort tid just du behöver i just din situation.
Men det kommer inte att kännas så för evigt!

4 gillningar
17

Jag är i en helt annan ålder, men känner igen mig i hopplösheten du känner. Fyller 50 år nästa år, kroppen börjar förfalla. Är singel, men har ett barn, mitt kära barn som jag älskar så mycket. Jag fick henne när jag var 39. Har noll förhoppningar om att “hitta någon”.
Jag tror att du kanske är perfektionist. Känner igen de tankegångarna. Man vill att livet ska vara på ett visst sätt. Och så blir det inte som man tänkt sig. Och då blir man knäckt. Men som någon klok här skrev: alla de du ser i din omgivning, de har säkert sina problem och bekymmer.
Tänker mer och mer så när jag ser par eller hör folk klaga. Jag är ensam, men så har jag ingen man som trycker ner mig, någon kravmaskin eller egoist som skall styra mig. Ibland är det bra att tänka så och inte jämföra sig med de mest perfekta människorna.

6 gillningar
18

En vår för länge sedan hade jag det tufft,

-min tidigare sambo, som jag då levde särboliv med, med dryga 20 mil mellan oss, ville efter många år separera.

-Jag bodde i en andrahandslägenhet i Stockholm då, men fick inte lov att bo kvar.

-”On top of” så blev min pappa sjuk, hamnade på IVA och låg nedsövd i några veckor och sedan dog han. Jag var första veckan på sjukhuset, men familjen bodde många timmar bort och visste inte hur länge och vad som skulle hända. Sedan kom samtalet att, dör han inte idag, så dör han imorgon. Jag hann inte fram.

Jag var då 32 år. Det var också året som de flesta av mina nära vänner gifte sig, vilket rör upp många känslor.

Jag låg på en madrass hemma hos en kompis och grät. Jag mådde otroligt dåligt.

En detalj jag minns är min pappas dödsannons, när min bror frågar vad det ska stå, och jag insåg att mitt namn skulle stå själv på en rad, utan min fd sambo/särbo. Jag storgrät.

Jag valde att dränka mig i arbete, för att gå till jobbet gjorde att jag måste skärpa mig och hålla hop, inte gå ”all in” i min sorg och ledsenhet. Jobba för att inte behöva tänka. Många varnade för bakslag, att jag ändå behöver processa allt och nog ältade jag en del med väninnor osv. Men jag överlevde, man gör ju det på något sätt.

Barn ja, det funderade jag på. Jag började fundera på att om jag inte träffar en bra man så kan man ju åka till Danmark och bli förälder på egen hand genom insemination. Inga seriösa planer, men faktiskt var jag ok med tanken.

Min mamma var en äldre mamma och det ville inte jag bli. Men man kan inte alltid styra sitt liv och det blir inte alltid som man tänkt sig.

Senare träffade jag min man, vi fick tre barn, jag var dryga 36 när jag fick mitt första barn, nästan 41 när jag fick nummer 3. Tiderna har förändrats sedan vår föräldrageneration och man är inte äldre än man gör sig.

Det finns hopp och du kommer att komma igenom. Du är inte ensam.

Jag tror jag läste för några år sedan att snittåldern för förstgångsmammor på Östermalm är 39 år. Nu bor jag inte i Stockholm längre, men åldern när man får ev barn spelar ju faktiskt ingen roll. Man får ju vara glad att man kan få barn. Livet är inte perfekt även om man planerat det med den måttstocken.
Det blir oftast bra, även om det inte blir som man tänkt. Men ibland är det verkligen ett helvete… men det måste man igenom.

Om detta klassas som pepp vet jag inte, men alla som skriver här gör det med goda intentioner.

När man är i sitt djupa hål så ser man inte klart. Man går totalt in i sina känslor och sorg. Man får bryta ihop, man får tycka synd om sig själv. Men det är inte konstruktivt, och man måste hitta sin väg ut ur mörkret. Det handlar nog både om acceptans, ”det är som det är och det blev som det blev”, och att ”hitta ut”. För mig funkade inte logik, dvs att tänka fram en konstruktiv väg framåt, jag fastnade i hur synd det var om mig. För mig var distraktion vägen framåt i det läget. Jobba, jobba, gå upp på morgonen, göra sig i ordning, ut bland folk, skärpa sig på jobbet, tiden går. Ligga och gråta på madrassen hos min väninna, visst behövs det också, men att hålla sig sysselsatt hjälpte mig. Jobb, träning och tvinga sig att umgås med andra. Tiden går. Man måste processa det som hänt, men när man mår som sämst så tror inte jag är ett bra tillfälle för då hittar man inte styrkan inom sig och den finns där.

Jag är själv inte perfektionist, men väl en ”duktig flicka” som är bra på det jag tar mig för och har höga krav på min prestation. Då är det väldigt jobbigt när livet tar sig andra vägar än de man tänkt.

6 gillningar
19

Så bra sagt och sammanfattat och vilken historia!
Tack, den ska jag ta till mig. Jag börjar med idag och att hantera den långa, långa helgen som breder ut sig framför mig - fram för Att göra-lista! :- :smiley:

1 gillning
20

Konstigt hur vissa får flera sorger samtidigt. Hur livet ter sig. Skönt att höra att du tog dig igenom det och att det blev bra även om det inte blev som du tänkt dig.

En stor del är att hantera att livet inte blev som jag tänkt mig. När en varit med någon i så många år och jag var så säker på att det alltid skulle vara vi, så hinner en ju drömma flera år framåt och det är väl det som är det svåra att acceptera att inget av det kommer hända. Att alla framtidsplaner bara försvann. Det har också gjort att jag ifrågasätter allt i mitt liv. Jag vet inte längre vad jag vill jobba med eller var jag vill bo. Allt känns så oklart och jag har alltid älskat mitt jobb men nu vet jag varken ut eller in, inga andra jobb känns heller lockande. Inget känns roligt eller upplyftande. Jag har alltid varit en person med mål och drömmar, sen har jag ändrat mål och drömmar under livets gång, men aldrig haft problem med att hitta saker att jobba mot. Men nu känns allt bara meningslöst och omotiverande. Det är skrämmande och deprimerande.

Det är inte så att jag romantiserar bilden av alla jag ser. Jag hör tjafs mellan par och ser stressade föräldrar. Men jag tjafsar hellre med någon jag älskar än sitter ensam och äter min middag. Sen har jag så svårt att se att någon som jag finner attraktiv någonsin kommer falla för mig igen. Det är väl också det som gör att allt känns hopplöst.

1 gillning
21

Jag förstår dig! Hela livet ställs på ända när en viktig pelare i ens liv faller samman, då gungar liksom allt och man ifrågasätter allt. Dessutom den pelare som är förutsättningen för familj….

Jag tror dock att du behöver tid att landa detta. Hitta tillbaks lite till dig själv. Du behöver givetvis hitta svaret på alla andra frågor du ställer om jobb och boendeort osv men kanske inte exakt just nu, då de är andra viktiga pelare i ens tillvaro. Det kanske inte är det bästa att slå undan dem just nu. Jag skulle råda dig att sitta still i båten just nu på dessa områden om du inte verkligen känner att du har orken att genomföra förändringar just nu och verkligen ”börja om helt” och att den tanken ger energi.

Sedan ska du välja detta för att du i så fall vill TILL något annat, inte för att du vill FRÅN/BORT.

Många romantiserar ju sina minnen fr t ex där man växte upp, för man minns bara det som var bra. Det fanns ju dock en anledning till att man lämnade, vänner har flyttat på sig osv osv.

Ge dig tid är mitt bästa tips just nu.

2 gillningar
22

En klen tröst kanske, men jag känner så väl igen mig i din beskrivning. Det är en del av bearbetningsprocessen. Något gick sönder, det går inte att limma ihop. Det gick upp i rök och kommer aldrig mer. Så sakta kommer du börja se dig omkring för att finna nytt att knyta an till. Men det tar sin tid. Du har ju varit fullt upptagen av livet i era bubblor. Huvudet måste ställa om, det du är van vid lämnar efter sig tomma hål. Det är en slags abstinens efter ett tidigare liv. Tillåt dig att läka och sörja. Så småningom kommer du upptäcka ditt nyfikna, glada jag igen. Och ge det plats. Det kan tänkas avlägset och onåbart när meningslösheten sköljer över dig, men med tiden så finner du att du är på väg bort från det som var. Transformationssträckan kan vara lång, mörk och krokig. Vårda digsjälv ömt nu.

2 gillningar
23

@Erre hur går det för dig?

1 gillning