Lämnad av pappan till mina barn efter 7 år tillsammans

För några veckor sen kom det som en bomb. Pappan till mina barn ville göra slut efter sju år tillsammans. Utan att prova ALLT. Jag har varit nere på botten och gråtit tills ögonen svullnat, bönat och bett att han ska ta mig tillbaka, men det vill han såklart inte. Vet inte vad jag ska ta mig till. Han är min stora kärlek och jag vill inte vill inte VILL INTE vara utan honom. Eller mina barn för den delen. Kan inte fatta att det är mitt liv detta händer i, det känns som en mardröm.

Vi har inte haft det bästa förhållandet sen vi fick barnen (två och fyra år), utan mest varit föräldrar bara, som de flesta verkar vara. Vi har irriterat oss på varandra och tagit varandra för givet, men kärleken har ändå alltid funnits där. Det gör så fruktansvärt ont i mig att han, min kärlek, inte vill vara med mig längre. Jag duger inte åt honom. Han vill hellre vara ensam, och senare träffa någon ny som ska ta min plats och ta hand om mina barn varannan vecka :’( hur kommer man över sin stora kärlek? Hur lär man sig att leva utan sina barn varannan vecka? Jag mår så dåligt och vill bara vakna ur denna mardröm :’(

1 gillning

Du är välkommen hit. Tyvärr , måste man väl säga. Jag är inte den som kan stötta dig bäst eftersom jag inte har småbarn mera. Men jag vet hur det känns i början. Det är oerhört tungt. Du skall nu igenom så mycket upp och ner känslor. Du har en tung tid framför dig. Men , skriv här, låt allting komma ut. Ingen bedömer dig här. Vi finns för dig och stöttar så bra vi kan. Läs våra trådar. Det blir bättre. Inte nu, men senare. Kram

5 gillningar

Tack för ditt svar. Det enda jag gör just nu är att läsa alla trådar ni fina människor skrivit om när ni blivit lämnade av personen ni älskat mest. Det gör så ont, samtidigt som det ger mig hopp om att en dag må bättre. Men det känns lååååångt dit :’( han är så nonchalant och visar inga känslor alls, lever på som vanligt och letar lägenhet. Samtidigt går jag här och går sönder, gråter och känner ångesten som en taggtrådsboll i magen. Det känns så orättvist :’(

En svår fråga men tror du han hittat någon annan? Av erfarenhet så är det ofta så. Behöver ju absolut inte vara det men… vad tror du?

1 gillning

Tanken har slagit mig också och jag har frågat honom, men han nekar… vet inte om han hade sagt sanningen om det faktiskt var så. Jag vill ju lita på honom, men på samma gång känns det så konstigt att han bara plötsligt vill göra slut när vi har två barn ihop och gått igenom så mycket tillsammans… Vet dock inte när han skulle haft tid att träffa någon annan. Han sitter inte mer än vanligt med telefonen heller, men man vet ju aldrig. Har läst att det varit så för många härinne :frowning:

Tråkigt nog verkar det inte krävas så värst mycket “tid över” för att hitta någon annan och odla en ny spirande relation. Det kan vara så att det “bara” finns något nytt intresse som väntar i kulisserna, det behöver inte ha “hänt nåt”. Men när det är bråttom iväg, och det inte finns något som helst intresse för att försöka lösa det som kanske behöver lösas i den befintliga relationen, då är det väldigt, väldigt vanligt att det redan finns en famn att landa i. Tyvärr! Förbered dig på att det kan vara så och på hur du ska hantera det. Agera istället för att bara reagera.

Livet blir bra igen, men det blir på ett annat sätt. Har du inte redan något professionellt samtalsstöd rekommenderar jag att du skaffar ett. Det är bra att få hjälp att sortera i sina tankar så att du orkar, du kommer behöva all din kraft för att ta dig genom separationen.

1 gillning

Ouch :frowning: mitt hjärta hade gått sönder en gång till om han träffat en annan. Gått bakom ryggen på mig & våra barn. Men jag vet inte om jag tror att han faktiskt gjort det… det är mer jag som har bråttom att komma ifrån varandra, han har sagt att han inte vill stressa detta. Men det är så jobbigt att leva tillsammans när tankarna mal i huvudet att detta inte är det han vill för han vill inte vara med mig längre. Han vill inte leva detta liv med mig. Och för att jag ska komma vidare måste jag gå ut honom ur lägenheten för att kunna börja samla ihop mina trasiga bitar av mig själv som han tagit sönder :frowning: vi har skämtat om Tinder lite och ifall vi kommer skaffa det osv, och han har sagt att han nog skulle kunna tänka sig det men inte nu i början. Hade man sagt så om man redan hade en annan? Jag vet inte… känns som vi inte känner varandra längre samtidigt som vi känner varandra bättre än någon annan, men jag vet varken ut eller in just nu…

4 gillningar

Håller med Caro. Det krävs inte så mycket tid för att hinna med något vid sidan av. Om ni har haft det tufft kan det ‘nya’ också te sig enklare och problemfritt. Jag går igenom samma som du. Vi var tillsammans i över 20 år. Han var inte heller villig att jobba på något utan flydde. Det fanns en annan med i bilden. Han är helt personlighetsförändrad och det är tragiskt att se hur han beter sig.

1 gillning

Jag blir så ledsen för din skull :frowning: är det precis färskt för er också? Tre veckor har gått sedan mitt numera ex släppte bomben. Vissa dagar är lättare att ta sig igenom än andra, men oftast kommer ångesten och tårarna på kvällarna när barnen somnat och jag sitter ensam. Tre dagar har jag under dessa tre veckor varit gråt-fri. Alltid något, men när börjar det kännas lättare?! Jag vill inte vara utan honom, han som jag trodde jag skulle tillbringa mitt liv med :frowning:

1 gillning

Idag flyttade han ut. Det har känts okej de senaste dagarna fram till nu, då allting plötsligt blev på riktigt. Detta händer verkligen. Jag är tacksam att jag har barnen i helgen.

2 gillningar

Jag har också blivit lämnad efter 20 år och fick stor chock. Aldrig bråkat. Han bar problem inom sig o känslorna svalnade. Ingen terapi .

Nu är det bara att kämpa sig framåt , dippar kommer emellanåt så man får ta en dag i taget.

:heart:

2 gillningar

Det verkar vara vanligt att de håller det jobbiga inom sig istället för att prata om det och försöka lösa problemen :frowning: var det nyligen ni gick isär? Det är så svårt vissa dagar, hur går man vidare när man fortfarande har så starka känslor för personen? :frowning:

1 gillning

Ikväll är det tufft :pensive: när slutar man sakna?

2 gillningar

Det beror alldeles på @mammatilltva. Jag tror tyvärr aldrig att jag kommer att sluta sakna kärnfamiljen och det som var “vi”. Den mannen jag en gång föll för, och den jag trodde att han var, kommer jag nog alltid att sakna litegrann. MEN jag har accepterat att den mannen inte längre finns. Det tog gott och väl ett år innan jag verkligen kände att jag accepterat att det som hänt mig har hänt, och att det inte finns någon väg tillbaka. Hade någon sagt det precis i början efter kraschen hade jag väl tänkt att så länge orkar jag inte vänta på att må bra igen men… livet blir inte alltid som vi tänker oss, och vi fortsätter ändå att leva det. Dag för dag.
Det blir bättre, jag lovar. Håll ut, kämpa på med de små glädjeämnen du kan hitta.

6 gillningar