Lämnad av mitt livs kärlek och pappan till mina 3 små barn

:heart_eyes: detsamma :kissing_heart:

1 gillning

@Rulle

Nu skriver jag väldigt låååångt efter.
Men första gången jag o mitt ex separerade, skilsmässa. Så var det en lycklig sådan. Vi visste att vi var tvungna att göra detta för om vi överhuvudtaget skulle hitta tillbaka till varandra. Sonen som skulle börja förskolan mådde jättebra då vi gjorde detta i rättas tid.
Vi var 2 fantastiska föräldrar för vår son. Både han o jag behövde hitta oss själva o det kunde vi inte göra under samma tak.
Vi sålde våra ringar. O när skilsmässan gick igenom så gick vi ut o åt tillsammans o provade massa olika drinkar. Vi tyckte det var ett fint slut. Samt lägga det gamla bakom oss om vi ev skulle ha en chans att återförenas igen.

1 gillning

Åh blää. Familjerådgivningstid. Fick då bekräftat att mitt exs nya är en tjej på jobbet, som han nekat till tidigare men som jag fattat att så var fallet och nu fick bekräftat. :nauseated_face: Han har redan har börjat umgås med henne och hennes barn. Rådgivaren bad honom ta det lugnt med intro av henne inför våra barn, du vet ju inte om det här kommer hålla menade hon. Men han är så säker, de har ju känt varandra länge naturligtvis (min känsla att allt förändrades i min och mitt ex relation efter han började nytt jobb för ett år sedan stämde alltså. Men det var inte den feta lönen som ändrades, det var att han blev kär i en kollega som separerat från sin man. Därav alla input från hur fantastiskt det kan vara att separera). Jag kräks på dessa pusselbitar. Kan han sluta ha betydelse för mitt jävla liv och mående. Han jag älskade finns inte mer.

Jag var så mogen och tog en glass med honom och barnen igår, hjälptes åt så yngsta dottern kunde ha med en förälder som det står att man ska, på henned nya dansaktivitet. Fixade att prata med honom trevligt, ses. Var med en stund sedan kramade jag barnen och gick hem till mig.

Och så mötet idag. Rev upp en massa. Jag blev arg, frustrerad, sårad. All skit på nytt. Men inte lika intensivt. Och vi bokade ännu ett möte, om en månad. Jag gör det för barnens skull, det är rätt sak. Och jag kan inte avvika från min väg. Jag SKA VIDARE. Höll på att börja gråta men hade ett möte just efter på jobbet, så tog mig samman.

Vem är den första jag möter då jag kommer innanför dörrarna…? Jobbkillen. Ops, pirrade lite i magen, skön vändning. Var 2 veckor sedan jag träffade honom sist och nu skulle vi visst på samma möte “nu får du skynda dig” sa han med glimten i ögat… Tror det är jättebra att han är så chill, men ändå finns här ibland. Behöver drömma lite om honom, hoppas lite på framtida dejtande :wink: men förstår ju också att eftersom jag är sårad trots att jag inte längre vill ha tillbaka mitt ex (dock är han så taskigt snygg, usch vad jobbigt det är med utseendet fortfarande) - så är jag nog inte redo för en ny relation. Men dejta långsamt skulle jag vilja med jobbkillen…

Kanske en dag… :wink::grin::face_with_hand_over_mouth:

Senare:


Nu gymmet igen. Känner mig så stark och cool när jag lyfter vikter och lyssnar på hiphop och metal. Lunchade just med jobbkillen, vi råkade hamna ensamma pga kollegorna åt snabbt (nästan så de ville underlätta :sweat_smile:). Jättemysigt. Detta blir en bra dag trots allt :muscle:t3::v:t3::slight_smile:

6 gillningar

Tycker du är väldigt stark som pallar att umgås med honom, alltså äckelgubben, ditt ex. Att du blir påverkad av vad du får veta om hans nya och deras relation är ju verkligen inte konstigt alls. Men du reser dig snabbt. Går och tränar. Tänker framåt. Imponerande. Kram!

1 gillning

Är glad att du skrev det här @Angst78 för jag känner att det ligger en väldigt viktig lärdom i det… Jag har ju min “jobbkille” som jag drömmer lite lagom (och ibland lite väl mkt) om. Liksom din tidiga flirt/relation så känner inte jag heller jobbkillen så väldigt bra. Vi jobbar oftast i olika städer, ibland nu och då en dag här och där på samma kontor. Känner att jag blir så glad och pirrig av att det finns något där. Gillar verkligen det jag ser i honom, både inuti och det yttre. Men bara som igår… då vi sågs, lunchade, hade en trevlig och glad stund ihop - mådde jag jättebra av det. Sedan skrev jag några rader lite roligt/småflirtigt via Skype och han svarade lite artigt/trevligt men på det jag skrev tillbaka efter det svarade han inget alls. Och var plötsligt bara offline. Kände hur jag blev orimligt dyster i sinnet. Kände mig faktiskt lite… som att jag “varit för på” och han avvisade mig. Tror väl att jag kanske tolkade det hela lite väl dramatiskt, han hade nog bara bråttom till sitt tåg. Men… det är tydligt att det finns ett intresse men minst lika tydligt att det finns en broms indragen från hans håll. Han har inte bråttom. Och om jag har det tror jag att jag riskerar mer än jag kanske vill förstå. Egentligen är jag väldigt, VÄLDIGT less och inte alls sugen på att försöka övertyga någon annan om mitt värde. Vill inte behöva jaga, försöka få någon (som i relationen med mitt ex) att se mig, medan denne bara ser någon annan. Eller som i jobbkillefallet, han kanske ser mig, men om han inte självmant fattar att han borde ta chansen då han har den - så är rätt väg inte att JAG ska försöka få honom att inse det. Om han skulle avvisa mig efter jag blir ännu mer förtjust tror jag det vore ganska tufft. Som du skrev att det var för dig… Så det här med att han vill ta det väldigt lugnt, om alls vill säga, det borde passa ypperligt. Synd att det är så svårt att ha tålamod bara… Men kanske hellre det egentligen, än att lägga fram ett knappt ihopläkt hjärta i händerna på någon ny och riskera att han hanterar det ovarsamt och att det rivs upp en massa sår på nytt…

De här orden gav mig en extra skjuts framåt!!! tack :kissing_heart:

Jag tänker att din reaktion inte var orimlig på något sätt. Där du befinner dig just nu känslomässigt är det bara så du reagerar. Inte orimligt men jobbigt.

[quote=“Skinny, post:405, topic:8174”]
Om han skulle avvisa mig efter jag blir ännu mer förtjust tror jag det vore ganska tufft. Som du skrev att det var för dig… Så det här med att han vill ta det väldigt lugnt, om alls vill säga, det borde passa ypperligt. Synd att det är så svårt att ha tålamod bara…
[/quote

Kan fullständigt relatera till din otålighet. Jag har trots flera bakslag fortsatt dejta, mot mina vänners och t.o.m. min psykologs rekommendation. Han menar att det blir destruktivt för mig. Han ifrågasätter brådskan. När jag svarade att jag känner att jag ju inte direkt blir hetare på marknaden ju längre tiden går (är 40 nu) så undrade han om jag trodde att det jag eventuellt skulle tappa i attraktionskraft genom att vara ett eller några år äldre skulle kunna kompenseras med att jag har byggt upp mig själv lite, är mer trygg i mig själv och vet vad jag vill ha. Floskler, men det är klart det ligger någon sanning i det, att man nog framstår som mer attraktiv om man har lite mer självkänsla och är iaf någorlunda ”grundad”. Jag har dessutom insett att mina möjligheter att i nuläget träffa nån som det verkligen kan bli något bestående med är ganska små, allt med hänsyn till att jag med största sannolikhet skulle ha behov av att min ”nya kärlek” levererade mer trygghet än vad som är möjligt i början av en relation. Men som sagt, jag dejtar en kille nu. Han hör av sig lagom mkt, eller iaf precis tillräckligt för att jag ska känna att han inte kommer avsluta allt imorrn. Jag känner mig inte kär men jag gillar att hänga med honom, vi har kul ihop. Frågan är vem som ska finnas där om jag kraschar igen om/när ”relationen” tar slut. Mina vänner tycker som sagt att jag inte borde dejta och min psykolog menar att han inte kan hjälpa mig om jag fortsätter på den destruktiva banan (alkohol, cigg, dejtande osv). Känner att jag inte ens vågar berätta för honom att jag har fortsatt dejta av rädsla för att han ska ”lämna mig”. Och vem som helst fattar ju att terapin är värdelös om man inte ens vågar vara ärlig mot terapeuten.

Hur som helst, jag tänker inte slå på mig själv alltför mkt för att jag träffar den här killen. Livet är ofta väldigt ensamt när barnen inte är hemma. Alla mina vänner lever familjeliv och har inte lika mkt tid över som jag. I det läget är det faktiskt rätt trevligt att ha någon att hänga med och dessutom få lite närhet. Jag får jobba på att hantera avvisanden bara… :grimacing:

5 gillningar

Booom!!! :bomb: Den här veckan kom verkligheten som ensamstående 3barnsmamma ikapp. Smällde ner med full kraft. Hämtade barnen i fredags. Frid och fröjd den kvällen. Dagen efter tänker jag att det är dags för 2,5åringen att sluta med napp. Hon är peppad. Vi skickar alla till tomten. Vilan på dagen, då ångrar hon sig. Vilar inte. Med en övertrött dotter fortsätter dagen. 7åringen ska på kalas. Vi promenerar dit, inte så långt. På em upptäcker jag löss på minstingen, på de andra två, PÅ MIG SJÄLV. Men bläää löss faan överallt. 2,5åringen går med på att kammas, ha medel i håret. Men då det ska sköljas ur är det totalvägran. INTE duscha, INTE klä av sig. Jag lirkar, mutar, hotar… desperat mamma som inte hittar ngn lösning. Till sist får jag duscha av henne mot hennes vilja, börjar med kläderna på så motivationen att klä av sig kommer iaf efter det… Men Jag fick veta att “nu är jag arg på dig mamma” “var är nappiiiiiis” osv. Helt usel tajming att ha postat alla nappar. En månad då jag har så knappt om pengar att det vore bättre att lägga pengarna som finns på mat än på nya nappar om man säger så :slightly_frowning_face: Kvällen är katastrof utan napp och strider hela dagen. Hittar en napp längst in i ett hörn. Hon får ta den och jag känner att jag får övertala mig om att det är ok att i detta läge misslyckas med det jag tog mig för tidigare under dagen… Hon hostar hela natten och ingen av oss sover vare sig mycket eller bra…

Måndag kommer. 2 aktiviteter. Minstingen ska dansa, MED förälder. Exet är i annan stad och kan inte hjälpa såsom jag gjorde på hans vecka. De andra två lyckas jag till sist lösa att de kan vara hos en av mina kompisar som bor hyfsat nära danslokalen. Men hon är den enda som kan/vill ställa upp och hon är hemma från jobbet, förkyld. Chansade ang. fler baciller trots presentationer på jobbet 2 dagar den här veckan och vore inte kanon med vab. Minstingens dans drar över, jag hamnar i halvpanik att hinna hämta de andra två till mellandotterns dansklass. Springer med minstingen i sulky (har ingen bil än), totalt uppstressad väl framme hos min kompis. Skynda… för mycket stress förmedlas till barnen, härjar i mig själv. Tagit flera Treo + koppar kaffe mot huvudvärken som inte viker ner sig. Skjutsar båda döttrarna i sulkyn, svetten rinner. Blir sen till dansen. Efteråt tar jag en "genväg " hem som visar sig bli en omväg och klockan är redan 1,5 timme efter minstingens läggtid. HITTAR INTE DEN SABLA NAPPEN, DEN ÄR. PUTS FUCKING VÄCK. tänker i panik, hur löser jag detta??? Vi kan INTE gå och handla nu och bli helt galet sent isäng, kan inte lämna dem och handla själv. Men då bara löser detta sig. Hon kan sova utan säger hon, men vill ha imorrn, en rosa napp. Jag lovar väl som inget, allt går bra. Istället bryter min 7åring ihop, han gillar inte sin säng hos mig, han vill inte dela rum, han saknar pappa. Känner mig otillräcklig, vill bara gråta själv, försöker hålla mig ganska lugn utåt och inte visa att det är jobbigt att höra. Men är ganska less och hård samtidigt. "Nu är läget såhär " osv. Han somnar 21:30 till sist och mamman kan då börja laga middag till sig själv (de andra fick rester som bara räckte till dem innan aktiviteterna).

Tisdag. Stress igen. Direkt från jobb till att hämta barn, nu är det att hinna få i dem mat innan fotbollsträning. Dit vi ska gå förstås, bussen blir bara strulig att ta och det är bara 1,5 km. Kan dock ta tid med trotsiga och trötta barn. Tar 30 min. Träningen är 1,5 h och så är det 30 min tillbaka. Detta går bra. Men ännu ingen napp hemma - på riktigt inte haft ens 5 minuter över på hela dagen där jag kunnat tänka tanken hur jag ska lösa att skaffa en, och så har vi faan TAPPAT minstingens snuttefilt som bara inte kan ersättas, under vägen. Den hittar vi dock upphängd under vägen hem som tur är… puh.

Kvällen blir tuff. Bättre för äldsta som nu trivs i sitt rum igen. Men mellandottern lyssnar dåligt när det är dags att sluta leka och hoppa upp i sängen. Minstingen skriker (har lagt henne, detta går i vanliga fall så enkelt så man kör kvällsrutin och kramas och pussas god natt och så somnar hon själv uran protest) i bakgrunden “mammaaaa mammaaaa nappiiiiiiiis” osv. Båda döttrarna börjar gråta. De är så trötta… Men när de väl accepterar att det är dags att sova somnar alla på typ sekunder.

Imorse, får min 7åring näsblod spontant då han stiger upp… förhoppningsvis torra slemhinnor beroende på förkylning… såg otäckt ut, blödde rätt mkt ur ena näsborren. Men slutade ganska fort ändå när vi höll för med papper… Samtidigt som vi fixar med näsblodet ser jag att han har en läxa vi missat att det är sista inlämningsdag idag. Alltså den här veckan… :persevere: Läxan var att rita sin familj , och skriva lite om oss. Han tog tag i att rita och skriva utan protest, blev jättefint. Extra glad i hjärtat över att alla var glada, och jag hade en sol på min tröja och solen sken uppe på himlen. Min mammas tre hundar ville han också rita dit, jättefin teckning. Så det var ju grymt skönt att den grejen ordnade sig…

Min syster ringde igår kväll, just när barnen somnat, och vi hade ett jättefint samtal där hon kom in lite på att min familj har varit ganska neutrala i att ta ställning angående hur mitt ex har behandlat mig under separationen och på många sätt i relationen. Att hon ifrågsätter lite om det blev så bra. Exet har verkligen varit, och försöker till 110 % fortfarande, vara en del av familjen… bara putta ut mig som partner, in med sin nya, strunt samma om jag hunnit fatta vad som hänt, hunnit flytta ut innan de blir ett par, men samtidigt utan att ens fundera, försöka behålla min familj nästan som sin familj. Vill träffa dem, käkamiddag med dem, erbjuder boende till ett av mina syskon som ska studera… jag fattar grejen. Han tycker verkligen om dem, han var som en del i familjen. Han värdesätter relationen med dem. Deras relation är inte sabbad, MEN… när han gör mot mig som han har gjort, har det känts ensamt ibland att stå och diska (pga gick undan) i mammas stuga med tårar rinnandes medan han är och skojar och skämtar och hänger med de andra i min familj utanför. För att då han är nöjd åka hem till sin nya tjej och fortsätta ha kul där istället.

Det var mycket värt för mig att få höra från min mamma “nä fy faan vad dåligt skött. Nä vad besviken jag blir, jag trodde verkligen han var ärlig med att det inte fanns någon ny” efter hon fick höra om den nya och hur snabbt allt gick. Och från pappa “han har bränt alla broar hos mig i alla fall”. Även om familjen tycker om honom på många sätt, tycker han är en bra pappa, hjälpsam, trevlig, generös osv, och ingen ser nyttan med att gå in i konflikt med honom (håller ,med) - är det SKÖNT att höra dem ta någon slags ställning för mig. Även om det inte varit jättetydligt… Förstår också att det inte varit/är lätt för dem att veta hur de ska bete sig, när han är så framåt och glad och tar initiativ att hänga med dem. Men nog måste det bli krångligt att ha kvar hela kakan samtidigt som han äter den. Blir ju inte som att han kan ta med sin nya och hänga md min familj utan mig, som att inga restriktioner finns… Syrran kollade med mig igår, om det känns ok att han hälsar på dem som han vill göra, när han är i staden de bor i. Jag sa helt ok, men vad fint att du kollar med mig, det var mycket värt. Hon sa också att hon är väldigt besviken på hur han skött allting, att hon inte riktigt ser hur deras umgänge kommer kunna fungera bra framöver. Men just nu känns det också konstigt att bara klippa rakt av.

Sista tuff grej. Faktiskt riktigt trist. Nytt avvisande, om än i mycket mindre kraftigt format. :expressionless: Kollade igår kväll av läget med jobbkillen via messenger. Han bekräftade det jag misstänkt, att han inte är beredd att dejta mig som läget är nu. Hade de yttre omständigheterna varit annorlunda, hade det varit en helt annan sak skrev han. Plus ganska mycket till. Fint att han tog sig att förklara, och kommunicera. Bara en sådan grej som att det faktiskt finns kommunikation, inte några få ord eller en tumme upp som jag är van från mitt ex i många fall, gör mig lite glad… att han faktiskt satte ord på det jag bad honom utveckla lite. Men han är alltså inte nog intresserad av mig för att vilja lösa bekymret att vi jobbar ihop. Tråkigt. Även om jag känner mig sedd och uppvaktad från rätt många håll just nu, så blev det ändå en dyster morgon. Den jag spanat in, och trodde jag skulle kunna charma lite extra efter vår kaffedejt, lyckades jag inte alls charma på det sätt jag faktiskt trott… aoch för självkänslan. Men jag ska inte ha någon som jag ska behöva jaga, eller försöka övertyga om att jag är fin, speciell, värd att kämpa för. Jag ska ha någon som kan älska mig precis som jag är. Punkt.

I em ska jag hämta barnen i ok tid. Innan ha köpt ngn god middag, typ pizza att värma i ugnen. Göra varm choklad till kvällsfikat… Vi behöver en kväll utan aktiviteter, där vi bara myser, umgås och lägger oss i god tid tror jag… ta hand om mig och barnen. Ni som orkat läsa ända hit inser nog att känts ungefär som det gått två veckor sedan i fredags, inte en knapp vecka… och har lämnat mig med grav sömnbrist, kantstött i att jag läste av situationen med jobbkillen fel… mycket konflikter med barnen. Har pressat dem för att hinna gå till massa grejer och komma dit i tid… Tappra har de varit. :purple_heart: Och banne mig jag med.

4 gillningar

Vi har alla varit där. Det blir bättre!

Mitt råd, släpp kraven på dig själv och barnen. Det är ett nytt liv ni ska forma. Inte fortsätta med det som var. Hitta nya vägar, strunt i alla måsten. Vad gör det på riktigt om man missar en träning? Eller om äter glass kl 19 en måndag? Mutor är tillåtna :wink:

Andas, andas och andas. DU formar din tid och vardag med barnen.

6 gillningar

@Skinny, Skinny!

Du har hört men inte lyssnat, skulle jag säga på varken din familj eller råden som finns både i din tråd och andras här inne.

Nu kommer jag med råd som man egentligen inte kommer med.

Du kan strunta helt i dem om du vill. Eller ta till dig det du tycker är lämpligt.

  1. Var smart, prioritera barnens aktiviteter. En 2,5 åring BEHÖVER inte gå på dans. Eller sluta med tutte för den delen.

  2. Skala av allt runtomkring, barn upp till förskoleklass behöver inte ha regelbunden kvällsaktivitet om de bor med ensamstående förälder och VV.

  3. Min övertygelse är att barn under lågstadiet med långa dagar på förskola behöver den stund av avkoppling och närhet som kvällen ger tillfälle till.

  4. Tävla inte med X och framförallt inte med dig själv om att hitta in i en ny relation.
    Du är enligt egen utsago och som vi alla här inne kan läsa ut en tjej med driv och som ser bra ut.

Det löser sig för dig.
Manjana woman!
Låt nu några månader med VV sätta sig för dig och barnen.

  1. Slamma upp en likviditet innan du börjar köpa bil. Konsten i att bli tillfreds är att kunna vara i nuet och inte alltid vara på väg till ett mål i fjärran.

  2. Tänk som jänkarna både avseende dig och barnen:
    The cream will ALWAYS rise to the top.

Skall lilltösen bli en dansare och har anlag för det kommer hon ikapp på nolltid.
Fotbollen för 7 åringen är inte heller på liv och död. Hoppas bara att den har tränare som begriper det också. Två av tre räcker i närvaro, det är ju bara lek.

  1. Har du ont om stålars till barnens utrustning, be X köpa som är stadd vid kassa. Inget nerköp i prestige där. ÄR han hälften så bra som du beskriver honom kommer han aldrig heller att hålla det mot dig. För då är han en skithög!

  2. Sista och viktigaste, men jobbigaste:

Din familj backar dig INTE dig såsom en familj borde.

Klart som fan att han inte skall hälsa på din syrra etc. Bara dumheter från deras sida.
Lite djävla balls kan man kräva av sin släkt.

-Tyvärr Olle jag har alltid gillat dig, men eftersom du tog din Mats ur vår dotters skola så har vi inte längre någon anledning att umgås annat än möjligen när våra barnbarn fyller år.
Tack och hej leverpastej liksom!

Syrran din kan gott nöja sig med att se kräket när dina barn fyller år.

Till kusinerna på din sida kan de åka med dig. HAN kan stanna under sin sten eller i sin fina borg!

Fundera på om inte din familj är bländade av hans status?
Kanske tycker jag mig kunna läsa i dina texter att du själv är ganska statusfixerad?
Någonstans har det kommit från?

Passa på att andas och reflektera över dig och dina personliga mål.
Vad som är viktigt och vad som kan sättas på väntelistan?

En person som är trygg och älskar sig själv lagom mycket är lätt att tycka om.
För alla!

10 gillningar

@Skipper, så himla sant… jag kan inte på något sätt säga det bättre själv då du faktiskt skrev exakt detsamma som jag tänkte medan jag läste Skinnys veckobrev.

Ska det promeneras i mörkret på kvällstid efter fulla arbets/skol/dagis-pass med tre barn till alla dessa aktiviteter när höst/vinter och eventuell snöslask anländer så skulle jag kräva att xet fick låna ut den där sabla BMW’n dessa dagar :face_with_raised_eyebrow:
Alternativt så går barnen kanske bara på alla de där aktiviteterna den vecka de är hos pappan med flådiga bilen. För att istället ägna sig åt vila, återhämtning, mys, göra läxor och gammeldags “tråkiga” aktiviteter som läsa böcker, sagor, spela spel osv. under mamma-veckan.

Tvååringens aktiviteter skulle jag personligen avboka totalt oavsett boende och skjuta på framtiden ett år… minst.

Sätt ner foten @Skinny och värna dina barnveckor så att de inte slutar som ändlöst plågsamma varannan-veckas-maratonlopp för er alla fyra :muscle: :desert_island: :ice_cream: :sleeping_bed: :books: :candle:

4 gillningar

Hahaha yes, den här ska jag ta till mig! No worries liksom, jag tror ju på min attityd, mina värderingar och att jag och barnen är fantastiskt fina och kompetenta på alla sätt. Klart det kommer ordna sig.

Men @Skipper och @Noomi jag tror återigen att jag misstolkas lite för ett offer. Detta stämmer inte. Mitt ex vill låna ut bilen, men jag vill inte låna den. Jag klarar mig själv. Däremot behöver vi varandra eftersom minstingens dans kräver en förälder med. Vi hjälps åt då båda kan, men denna vecka blev det helt solo för min del då han är bortrest. Allt är ju så nytt, därav lite sämre rutiner och koll på hur lång tid jag behöver på mig för att ro iland allt på ett fungerande sätt. En aktivitet var känns rimligt tycker jag… fast nu ska ju iof 7åringen börja innebandy också. Men det är söndagar, och känns inte som en stress utan mest kul för han är peppad, och jag vill uppmuntra lagsport och att träffa kompisar.

Minstingen har tjatat på oss sedan hon såg storasysters dansuppvisning, hon älskar att dansa. Det är inget alternativ att ta ifrån henne det, det vill och kan vi ge henne. Men det ÄR jobbigt att det gör mig beroende av hjälp, från exet eller någon annan. Det är dock tillfälligt, för nästa termin kan hon dansa utan att förälder är med och då kan jag bara hänga med de stora barnen utanför lokalen och roa oss med ngt där medan dansen pågår.

Exet tar barnen till fotbollen både sin och min vecka, då han är hemma. Han är tränare och han tycker att vi ska hjälpas åt.

Han betalar mer saker till barnen, det tycker vi båda är rimligt.

Men det är skönt att läsa era ord om att man inte måste vara en superförälder, utan att det räcker långt att bara fixa med vardagen, ha tid för läxor och återhämtning. Jag ska lägga mindre press på mig, ska tillåta mig att inte lyckas fixa varje gång så de kan gå på allt - om det blir praktiskt nästan omöjligt. Att ta sig till danslokalen är nära, typ 7 minuters promenad. Fotbollen är ju inte utomhus på vintern så det löser sig själv. Jag fixar det som nu är utan bil, barnen med. Denna vecka blev extrem i att allt är nytt, massa annat har hänt som dränerat vår energi, det blev stressigt för jag slutade inte nog tidigt från jobbet.

Jag gillar att de lär sig det jag lärde mig när jag växte upp… man kan cykla, gå, ta sig till väldigt mycket med lite pannben. Inte ska jag begära att mina små barn ska stressa - men att vara mer fysiskt aktiv nu då vi inte har bil, det kommer mycker med det som jag gillar. Lite kämparanda…

Men såhär kan det inte fortsätta så är det bara. Sådana här veckor som känns som det är fredag när det bara är tisdag kväll… nej, det funkar inte. Ska spara ihop till en bil, men jag ser faktiskt hur det kan funka ganska bra med planering, acceptera att inte kunna göra allt varje gång osv… utan…

Status är 0 viktigt för mina föräldrar… men det är ju det för mig av någon anledning… vill gärna bestämma, ha inflytande, en hög lön, intressant, avancerat jobb… klär mig gärna i kvalitet men shoppar otroligt sällan. Och ofta på rea så priset är billigt just då men har varit dyrt = bra kvalitet oftast… använder kläder tills de går sönder i princip. Mycket miljötänk. Och jag är trots statusdriften väldigt jordnära också, och värderar det mer än att vara ansedd som ngn med status omkring mig. Är hellre tjejen med stort hjärta, bra lyssnare, rolig person - än en respekterad och aktad chefsfigur om jag ska välja liksom… men min BMW, den bara måste jag få ha en dag… det är en grej jag värdesätter, min bil intresserar mig helt enkelt. Att den ska kännas som en del av mig nästan, jag har alltid varit extra frälst just gällande det märket, och det är säkert i mångt och mycket en fix idé. Men ens grejer säger ngt om den man är. BMW är för mig körglädje och kvalitet… statusjakten handlar mest om att tjäna bra. Vi hade aldrig råd med grejer då jag var liten. Inte alls synd om mig, men det är ju en så underbar känsla att ha råd att göra det man vill, uppleva, vara generös, slippa räkna kronorna på kontot… det är en frihet. Och jobbet är roligt om det kräver lite av en - om det är saker man tycker är kul såklart. Krävande jobb = mer yrkesstolthet tänker jag…

Du har rätt… även här måste jag träna på good enough (som på andra områden i livet när man har en dragning mot att försöka göra allt perfekt hela tiden). Träna på att klappa sig på axeln ofta, tänka “jag är grym även om jag inte är 100 % hela tiden. Jag gör mycket, jag gör mitt bästa. Jag ÄR en bra mamma”.

Det måste fungera för oss… måste bli ett drägligt liv, inte en kamp att fixa varje dag. Då blir veckorna hos mig inte speciellt roliga… och jag vill att vi ska ha en fin stämning, kärlek i grund och botten… veckan utan barnen kan inte bli en oas och veckan med dem ett maratonlopp som @Noomi skrev… Det förstår jag ju…

Du är tvivelsutan en bra mamma. Ingen ifrågasätter det :slight_smile:

Men tillåt dig att släppa allt. Städning, matlagning (hämtmat ÄR ok när man är slutkörd), andra krav. För även om barnen gillar sina aktiviteter så blir tiden med dig viktigare. Speciellt i början.

Och en liten sak till, dina prylar (bil, kläder osv) säger INGET om vem du är. Det säger en del om vad du vill att andra ska se men inte mer än så. :wink:

Jag klär mig också i kläder av dyrare snitt, åker ny bil, fint hus osv men det är för att jag har råd. Inte för att de sakerna definierar mig som person eller för att jag vill visa upp mig för andra.

Håller med vad föregående skrivare har sagt om att inte ställa för höga krav på sig själv. Dock fattar jag helt det där med tvååringens dans, det är svårt att neka när de ser storasyskonen göra roliga grejer. Mär det gäller bilen tycker jag att du ska skaffa en asap! Det underlättar ju så oerhört mkt. Men kanske måste det inte vara en BMW just nu? Kanske kan du köpa en billigare bil och köpa en BMW när du är lite mer stadd i kassa? Själv kör jag en Citroën C4 som jag älskar. :slight_smile:

1 gillning

Tjo!

Nä inte offer i den bemärkelsen.

Man kan däremot absolut bli ett offer, slav, under sina egna föreställningar, förhoppningar, förväntningar och höga krav.
Där ligger du, som jag uppfattar det, nog i riskzonen?

MEN du har medvetet reflekterat över det vilket minskar risken att bli fast i mönster man inte mår bra i.

Innebandy är en rackarns bra sport den med. :slight_smile:

1 gillning

Det är en jobbig punkt… men jag håller nog faktiskt med… Jag hade behövt få veta att de var mer på min sida. Särskilt mamma i början, när hon började hylla exet liksom, att “han är ju ett riktigt kap, annat går ju inte att säga” osv. Men jag hade det från vänner, som verkligen gav uttryck för vilket svin han varit mot mig på många sätt. Men att familjen fortfarande hördes med honom, skrattade och skojade… det gjorde ganska ont i mig. Men jag tror det kommer fasas ut, jag menar… det blir ju inte samma grej längre. Han är inte familj på samma vis som han kändes när vi två var ett par. Hans liv är till minst 50 % tillsammans med en ny. Ska han prata om sin kärlekssemester, att han är så kär och glad osv, med mina syskon liksom… hmm… så smaklös kan han väl fan inte vara. Och _där _ måste de väl dra gränsen för vad som är ok att snacka med honom om också, min familj. Det är jag rätt säker på. Att han ska kunna komma till min mammas stuga med sin nya och hälsa på, det vet jag hon sa att han kan glömma i alla fall (inte till honom men sa det till mig).

Men han är å andra sidan mina barns pappa, så på sätt och vis tror jag det är bra att alla håller sig så vänner som möjligt. Vore sjukt jobbigt för både barnen och mig att ha en stor konflikt pyrande mellan min familj och honom. Bättre att vara på min sida men undvika konfrontation om det inte är nödvändigt. Tror jag de tänker…

Men ändå väldigt uppfriskande med ditt “balls”-exempel :smiley: Man kan faktiskt konstatera läget ungefär som du skrev, lite hårt och konstaterande för det är ju faktiskt inte konstigt alls om det är kontentan. Min familj är inte bländade av hans status, däremot sjukt bländade av att han hjälper till, tar initiaitv, diskar och lagar nästan all mat när han hälsar på. Lägger barnen minst lika ofta som jag, skojar, skrattar, är generös osv. Visar hur mkt han uppskattar dem (i vanlig ordning, samma som med grannarna, kollegorna). Han beter sig som att han inte har gjort något fel alls, han har teroiretiskt lämnat mig tp 5 min innan han låg med den nya = han har inget att skämmas för. Hans perfekthet är intakt (i hans värld) = därför kan han “behålla min familj” utan att fundera… Blir helt störd när han hört att ngn tycker han betett sig svinigt med att skaffa ny så tidig innan jag hunnit flytta ut, kanske innan osv. Sjukt att han verkar lägga en massa energi på att störa sig på att ngn tycker han inte betett sig exemplariskt. Ibland undrar jag vilken värld han egentligen lever i och hur det gick att kombinera våra världar så länge…

Tips för familjepusslet - kolla om det finns nån annan förälder som kan tänka sig att ta med ett barn till på tex fotbollen. Vi är flera föräldrar som turas om att köra till aktiviteter, gjorde så även innan separationen. Nån kanske kör dit, en annan hämtar. Lr så delar man upp tillfällena mellan varann. För min del är det också så att några frågat mig om de kan hjälpa till på nåt sätt, och gör så gm att hjälpa till med barnens aktiviteter.

Sen gissar jag att din familj kommer sluta umgås med ditt ex ganska omgående nu när han har en annan… Allt annat hade ju varit extremt konstigt!

Till sist, sänk ambitionerna ett hack, nu till en början!

Kram

Precis så gör jag och några andra föräldrar också. Funkar fint :slight_smile:

1 gillning

Låter skönt att släppa kraven, ok med hämtmat ibland osv… ska ta till mig det rådet på riktigt.

Däremot har jag en annan åsikt om hur man presenterar sig. Säger inte att ju dyrare grejer = desto bättre, absolut inte! Men den stil man valt, hur man valt att inreda, stil, vad man prioriterar, bil, om man har en telefon man kan ringa med eller senaste smartphone mm mm, det säger saker om intressen, prio, vad man gillar. Jag känner mig sjukt stolt inför mig själv att jag fått till mitt hem så himla trivsamt och precis i min stil och smak. Känner mig extra rakryggad när jag har på mig kläder jag verkligen är bekväm i för att jag gillar färgen, formen, kanske den marina stilen (älskar det vilda havet). Vet jag såg på ngt program… inte vilket… inte när… men typ nyhetsmorgon där de pratade om att alla beslut du tar om vad du omger dig med säger ngt om den du är. Så jag tror nog ändå det kan ligga ngt i det. Men bara för att jag inte kör bmw just nu eller har råd att bo i ett hus vid havet så är jag absolut inte mindre värd. Om du hänger med på hur jag resonerar… Men jag kan ändå vara jag med den budget jag har nu, får prioritera på ett annat sätt och vara lite kreativ så det ändå känns som jag gillar det jag köper osv

Ok @Skipper där fick du mig :joy::see_no_evil: Orden träffade rakt i bröstet, jag är nog lite slav under mina egna värderingar, krav, nivån på hur saker och ting ska vara… Bra det på sätt och vis, då det ligger helt i mina händer att revidera om nödvändigt :wink: Och det är det ju! Jag vill leva ett mer avslappnat liv, och jag har makten över att kunna göra det.

Som du skriver är jag ändå rätt medveten om det, även om jag som nu kan behöva påminnas… tror jag steg för steg börjar röja upp mina beteenden och se till att leva som jag egentligen någonstans vet blir ett mer njutbart liv.

1 gillning