Jag blir nu lämnad av min fru, hon berättade för mig i slutet av November att hon ville separera, eftersom hon inte haft sådana känslor för mig på ett år.
Bakgrund.
Vi har varit tillsammans sedan 2012 och gifte oss 2014. Jag hade en son sedan tidigare, hon hade inga barn. Vi har haft ett underbart äktenskap, passion, attraktion gemensamma mål och aktiviteter tillsammans.
Vårt första barn föddes 2016 och sedan nästa 2018. Små barns åren har såklart varit tuffa, men vi har alltid pratat och försökt ta hand om varandra ändå.
I början av 2019 så förändrades allt, hon hittade ett brev där det framkom att jag tagit stora lån under 3 års tid. Vår värld vändes upp och ner. Jag med skammen och hon med besvikelsen. Under dessa 2 åren så har vi inte rört varandra, hon tog övet ekonomin och skötte den, mest för att hon inte litade på mig. Jag började gå till en psykolog, för att jag insåg att jag hade ett problem. Psykologen hjälpte verkligen. Anledningen till att jag tog lån och spelade på hästar var för att jag blev psykiskt misshandlad i mitt tidigare förhållande, mitt X strypte min ekonomi, tog över bankdosan och köpte hästar, hundar osv, jag fick stå för kostnaderna, mitt X tjänade knappt egna pengar. Mitt X skällde ständigt ut mig om jag så bara köpte en lunch, eller en cola för 20 kr. Jag var alltid värdelös enligt henne. Jag oroade mig ständigt över ekonomin i det förhållandet.
Detta uppvaknande om det jag varit med om och hur det påverkade mig nu fick jag hjälp av Psykologen att förstå. Jag kände mig läkt tillslut. Min fru däremot, hon vägrade att prata med mig om det, om vad som hänt och vad jag kommit fram till med hjälp av Psykologen. Jag frågade henne till och med om hon kunde följa med, så jag med hjälp av Psykologen kunde få förklara för henne, men hon vägrade.
Under dessa två åren så fortsatte livet ändå, vi är goda vänner och samarbetar bra med barnen. Men romantiken var död. Jag bestämde mig för att vänta in henne, när hon var redo så skulle vi ta tag i detta tillsammans, men hon blev aldrig redo.
Skulderna löste sig så att jag betalar av några tusen i månaden, det blev rätt bra ändå, men klart bättre om jag inte hade några lån.
Nutid November 2020.
Hon säger till mig att hon inte haft känslor på 1 år för mig, att hon vill separera och antagligen skilja sig också. Jag blir såklart förkrossad. Hon säger att hon inte litar på mig längre, med ekonomin. Och att hon slutat lita på mig med andra saker också.
Jag försöker få henne att förstå att hon inte bara kan göra såhär utan att ge oss en chans. Vi har ju inte ens pratat om det som hänt eller försökt bearbetat det tillsammans. Men hon har bestämt sig, det förstod jag snabbt. Hon är envis min fru, det ska gudarna veta. Hon blir ledsen och inser att hon kommer sakna vår familj, som hon älskar. Insåg hon det nu? Hon var också tydlig med att hon ville att vi skulle bo nära varandra och att vi fortfarande skulle fira födelsedagar med varandra.
Jag frågade också om hon träffat någon ny, hon svarade lugnt nej på det.
Dagen efter så har hon tänkt på det jag sa, att ge det en chans till, hon säger att hon kan tänka sig att hon och jag börjar dejta varandra om ett tag, utan barnen. Som en sista chans, och att vi kan vänta med skillsmässan. Jag blev såklart glad. Hon passar också på att förklara lite om hur hon känt. Hon sa att först var hon arg, sedan blev hon deprimerad, och tillslut började hon känna sig gladare, och att hon då förväntade sig att känslorna för mig skulle komma tillbaka, men de gjorde inte det, sa hon.
Jag började sova lite hos mina föräldrar, för att komma bort. Jag blev bara ledsen när jag såg henne hemma, mitt livs kärlek, som inte vill vara med mig mer.
På 2 veckor hittade jag ett litet tillfälligt boende, jag behövde komma bort. Berättade för frun när allt var klart, hon såg ställd ut, men godtog det. Dagen efter försökte hon övertala mig med att vänta med att flytta. Hur ska barnen få plats osv, är det inte bättre att vi turas om med att sova borta, så barnen får lugn? Men jag stod på mig, förklarade för henne att jag mår dåligt av att bo här, och se dig hela tiden. Då bröt hon ihop, hon insåg att vi skulle behöva dela upp umgänget med barnen. Jag sa till henne att efter jul flyttar jag ut.
Hon ville att jag och barnen skulle komma hem och fira nyår tillsammans, jag sa ja, gjorde det för barnen. Då ser jag att hon tagit av sig ringarna. Jag blev så ledsen, jag hade inte ens bott borta i mer än 4 dagar. När barnen somnat så sa jag, jag ser att du tagit av ringarna. Hon svarade, ja, det kändes konstigt att ha de på. Mitt hjärta gick sönder ännu mer. Vem tar av ringarna så fort, det kändes väldigt respektlöst.
Sedan dess har vi haft sporadisk kontakt gällande barnen. Vi är inte ovänner på något sätt.
Jag har en sådan extrem ångest. Saknar henne så det gör ont fysiskt.
Jag behöver råd. Jag vill inget annat än att hon vill ha mig tillbaka. Men jag förstår också att äktenskapet är dött, det måste bli ett nytt förhållande.
Jag skapade distans genom att flytta ut snabbt, annars hade det blivit ohållbart.
Jag tränar, är med barnen och är på jobbet. Försöker gå vidare och bygga upp mig själv igen, min självkänsla har varit noll dessa 2 åren, jag har varit en toffel och gjort allt för att hon skulle se att jag inte har det problemet längre, Psykologen hjälpte mig och jag blev färdig behandlad. Men hon har inte sett det, inte velat se det.
Jag har börjat skriva ett brev till henne, där jag förklarar min sida av varför jag fick skulder, kanske hon läser, kanske inte. Värt ett försök, vill ändå att vi ska få ett värdigt avslut, hur det än blir.
Jag älskar henne så fruktansvärt mycket, hon är mitt livs kärlek.
Vad ska jag göra? Ska jag fortsätta med det jag gör? Visa mig självständig och lyckad?
Eller ska jag visa mig mer? Försöka pressa henne?
Jag är så rädd att det ska rinna ut i sanden annars.
På sista tiden har jag börjat tänka tankar om att hon faktiskt har träffat någon annan, men har inga bevis, och hon verkar uppriktig i det hon säger.
Usch, denna smärtan är outhärdlig.
Tack för att ni orkat läsa ända hit.
