Jag är gift och lever i bonusfamilj där vi båda har barn sedan innan plus att vi har ett gemensamt barn. Hans är stora och bor väldigt lite hos oss, min dotter däremot bor nästan uteslutande hos oss.
Min dotter och min man har ett rätt kass relation och nu på senare tid har jag insett att det lett till att min relation med dottern också blivit sämre. Mycket tror jag beror på att hon känner sig utanför då jag och min man har ett barn gemensamt och hon känner sig inte som en del av den enheten eftersom hennes relation med mannen är rätt obefintlig. Jag älskar verkligen min man och har länge blundat för dessa problem, levt i förnekelse. De senaste två åren har vi bråkat väldigt mycket om det här med hur vår familj fungear. Jag har sakta men säkert har jag öppnat ögonen och nu tillslut tagit beslutet att flytta ifrån min man, men det gör så ont. Jag älskar verkligen honom, han är underbar på alla sätt, utom i relation till min dotter. Hur orkar man igenom något sådant? Gör jag rätt? Om någon har egna erfarenheter eller kloka tankar mottages det tacksamt
Jag tycker att du gör helt rätt!
Det kanske betyder att det tar slut mellan dig och din man. Men det kan ju också betyda att ni väljer att leva som särbos under ett par år, tills barnen lämnat boet.
Som särbos behöver ni ju inte det vardagliga tjafset och du får mer tid till din dotter.
Tack för din input! Jag känner ju att jag gör rätt, men det är så svårt.
Jag har föreslagit särbo, men min man tror inte att han kommer att orka det. Han är verkligen en familjeman, att inte bo ihop är för honom otänkbart. Det är ca 10-12 år innan dottern skulle kunna tänkas lämna boet och det är för honom en alldels för lång tid. Han har uttryckt att om jag verkligen älskar honom så måste jag i så fall släppa honom fri så att han kan försöka läka.
Låter ju mer som han faktiskt inte är en familjeman. Om han inte kan ta till sig dina barn.
Lider med dig. Men jag hyser tro att du gör mer rätt om barnen blir prio än maken. Eftersom han är vuxen och kan göra val som gör att ni inte behöver separera. Men han väljer att avstå.
Mer kärlek än så har han tyvärr inte till dig.
Har han ingen förståelse för dina synpunkter kring hans relation med din dotter? Att det kan finnas något att jobba på där?
Under de två år vi tjafsat och bråkat om situationen har han inte sett att han skulle behöva ändra på något. Nu när jag inte orkar mer så säger han att han ska ändra på sig helt, att han inte förstått att han gjort fel. Jag föreslog parterapi förra våren, men han ville inte. Nu däremot vill han det.
Jag går gärna i terapi, men jag känner inte att jag kan “slösa” mer tid som sammanboende med risken för att tappa ännu mer gentemot min dotter. Hon är på väg in i puberteten, nog känslig ålder som det är. Hon vet om flytten och ser fram emot det, trots att det innebär att hon flyttar från området där alla kompisar bor. Ett rätt bra kvitto på att hon inte trivs som det är nu känner jag.
Tyvärr är det väl ofta så, att först när man verkligen visar att det går inte, jag ger upp. Då fattar de.
Är väl ett talesätt: Sent ska syndaren vakna.
Har du redan pratat och lovat dottern är det nog inte mycket han kan göra mer än att gå med på ett särbo-förhållande. Vill han ha dig så får ni bygga från det. Då kan han ju verkligen visa att han menar allvar att han tänker ändra sig.
Ja, du måste ju se till din dotter först. Hon har ingen annan än dig.
Men om han verkligen inser sitt problem så kan han jobba på det och ni kanske kan försöka igen senare.
Däremot tror jag att det är svårt att ändra på sig själv med stora saker, så du kanske inte ska sätta så mycket hopp till det.
Familjerådgivningen tar emot hela familjer också, inte bara par. Ofta är det omöjligt att hitta en väg framåt på egen hand, men med hjälp av konstruktiva samtal, med din dotter i centrum, skulle din man kunna hitta andra sätt att förhålla sig på gentemot din dotter. Och ni gentemot varandra, så att din dotter känner sig delaktig i familjen. Utöver att du och din man förlorar er kärlek, så förlorar också ert gemensamma barn sin familj om ni separerar.
Jag vet att vårt gemensamma barn på ett sätt kommer i kläm i detta läget. Det är även det min man trycker på hela tiden. Att min dotter inte mår bra i nuvarande situation är inte speciellt viktigt för honom.
Det finns även andra bitar som varit prolematiska. Ex. det att min man fattat alla beslut gällande barnen (sina egna, mitt och det gemensamma). All uppfostran har han tagit på sig och om jag tyckt att saker ska vara på ett annat sätt har det blivit bråk.
Att det varit så under en längre tid har gjort att jag mår dåligt och inte längre vågar fatta beslut kring barnen för att jag måste kolla vad han tycker först. Jag ser ingen annan utväg just nu, jag har kört fast. Om det inte fanns barn med i bilden skulle jag aldrig lämna min man, jag älskar honom. Men jag älskar verkligen inte vårt liv med barn och familj.
Jag tycker det låter som han är kontrollerande, självcentrerad och egoistisk.
Vad är det med det du älskar?
Det är inget att bygga en relation på.
Det ska vara på hans villkor, du får stå tillbaka och låta ditt äldre barn komma i kläm?
Vet du, det är henne du har förpliktelser emot i första hand i synnerhet när hon kommer i kläm.
Ledsen, men om han älskade dig skulle han också bry sig om och se till att kontakten med henne fungerade. Nu är det han han och han. Samt han.
Ska man behöva vara en egoistisk, självcentrerad tölp som bara bryr sig om sig och sitt för att ömsinta, omhändertagande brudar ska falla för en?
Lätt att tycka från oss utanför relationen men lite som Rulle är inne på… jag funderar på om det finns betydligt fler problem än det du nämner. Det blir bara extra tydligt/ohållbart just där. Problemet är att din man inte respekterar din åsikt… gäller det på andra områden också? Att ens ta sig rätten för din dotter (ej gemensamma) låter väldigt konstigt. Han kan ha en åsikt men ni måste ju ha en gemensam strategi. Kan du ge några konkreta exempel så kan det bli ännu tydligare.
Det är många olika saker som inte varit toppen. Exempelvis att han när vi hälsar på mina vänner, mina syskon med familjer eller mina föräldrar bara sitter med sin telefon och är ytterst lite involverad i samtalen. Han vill sällan eller aldrig hitta på nåt med barnen och om vi väl tar oss ut och gör något tillsammans är det mest pliktskyldigt och han är på väg hem direkt. Fredagsmys i hans värld är att barnen får chips och sen roa sig själv. Aldrig att han vill se ett familjeprogram på tv tillsammans, de intresserar inte honom.
När det gäller barn och uppfostran är han väldigt principfast och allt är svart eller vitt. Han tycker att man ska ha tydliga regler och framförallt många. När jag ifrågasätter så säger han direkt att vi kanske ska skita helt i regler, som att man antingen är stenhård på allt eller också inga regler alls. Om jag tar ett beslut som han inte tycker om blir han sur och går och lägger sig i vårat sovrum resten av kvällen. Något han förövrigt gör ofta den senaste tiden för att inte bråka med min dotter. Det är alltså hans lösning på problemet, att gå iväg för att inte bli sur. Inte att försöka acceptera henne som hon är och skapa relation.
Läs det du skriver.
Svara sedan på
a) är det så man beter sig mot någon man älskar)
b) är det så du vill ha det i en relation?
Det är trevligt för en man att ha en hushållerska, hjälpreda, sängvärmarare, tjänstehjon till nytta och nöje så länge han får köra sitt eget race.
Tror inte han älskar dig, han älskar det du gör för honom, att han får bekräftelse från sig men älskar man någon vill man göra saker tillsammans och försöka kompromissa.
Du är hans lyxpryl, hans statussymbol. För honom är du utbytbar mot någon som kan fylla samma funktion som du.
Jag tror att du gör helt rätt.
Men det är kanske inte bara bäst för din dotter, utan tänk om det även blir bäst för dig själv?
Ingen relation är perfekt, men några av de problem som du beskriver är problem som jag skulle ta på allvar. För kärlek eller ej - ibland är inte den vi älskar alltid den bästa partnern för oss. Ganska ofta är det tvärtom, skulle jag vilja säga. Det är vi många som har fått erfara.
Och det låter som om denna man medvetet eller omedvetet har hittat ett sätt att manipulera omgivningen för att alltid få sin vilja igen, även om det sker på bekostnad av dig och barnen. För hans sätt att kontrollera, sätta reglerna och sedan bli arg och tjurig om någon ifrågasätter honom är inte ett beteende som visar på ömsesidig respekt eller kärlek.
Även jag ställer mig frågan VAD det egentligen är som du älskar så mycket med honom, på dina beskrivningar så låter han inte så särskilt älskvärd?!
I din TS skriver du att han är “underbar på alla sätt”… så om man bortser från hans trista inställning till din dotter, dig själv och dina åsikter, familjelivet i stort, alla era barn inklusive hans egna och umgänget med dem, dina föräldrar, syskon, släkt och vänner… var och på vilka områden är det egentligen som han är “så underbar”?
Jag tror att det vore väldigt nyttigt och rent av terapeutiskt för dig själv att noga tänka igenom och svart på vitt lista upp alla de områden där han verkligen är så underbar som du, å ena sidan, beskriver honom… så att du får syn på hur lång listan egentligen blir 
Oj, oj, det var nog vad jag anade. Jag tror allt faktiskt kommer att kännas ok om några månader baserat på ditt beslut. Jag tycker du är värd någon som respekterar dig mer. Jag tror också att om du ser dessa sidor så kan du ta in att det är ett bra beslut för dig också.
Men nog sjutton är det svårt.
Du är modig som just nu väljer din dotter före mannen som är så värd att älska, @Fredriksson! Särskilt när ni också har ett gemensamt barn. Som alla har skrivit, kanske är det dags för din man att visa ordentligt att han respekterar dig och vill anstränga sig för din skull. Men oavsett hur det slutar så har du tagit ett modigt och bra steg för din dotters (och kanske också för din egen) skull.
Tack för alla kloka inspel. Jag har börjat inse att jag är väldigt osäker runt honom, hela tiden inkännande vilket humör han är på och vad han anser om min dotters beteende. Hon är en pratsam tjej och han stör sig på det ex. vid middagsbordet. Jag sitter som på helspänn och försöker styra upp så att det inte ska finnas något att bli sur över. Inser att det är rätt bra att få ner allt på pränt så att man själv fattar hur det faktiskt är.
Och ja, vad är det jag älskar med honom?! När det bara är han och jag är han underbar, omtänksam och kärleksfull. Man känner sig som en drottning i hans ögon. Jag vet att han älskar mig, men efter samtal igår och idag insåg jag att det han vill ha är någon som finns där till 100%. Så kan han inte få mig fullt ut, att bo ihop, så vill han att vi separerar så att han har chans att träffa någon ny. Fattar inte hur han ens kan fundera på någon eventuell ny partner. Med andra ord är jag tydligen rätt utbytbar.
Hej @Fredriksson Hur har det gått för dig? Snubblade in här och kände igen mig ganska mycket. Levde i ett äktenskap där vi tyvärr inte riktigt var kompatibla “familjmässigt” med både olika förväntningar/önskemål om vad vi ville göra som familj med också en del bråk och tjafs. Han ville heller sällan hitta på saker som familj och absolut inte fredagsmys, då satt han själv vid datorn och jag såg film och mös med barnen. Men länge höll jag mig kvar vi hoppet att vi hade det så bra “som par”. Men till slut tog det som inte fungerade överhanden och vi separerade i början av året.