Tack! 
️
Ja, hur går det? Det känns så fruktansvärt tungt!
Vi är hemma efter semestern nu och min man är borta ett par dagar på tjänsteresa igen. Det känns skönt!
Hos min familj i opakas kom ämnet otrohet upp ytterligare en dag. Jag var så jävla arg och pratade om otrogna lögnare och deras svinerier, och hur dom skiter fullkomligt i sin fru - och ännu värre sina barn! Min ”stackars” man blev tvungen att gå undan.
Jag har också tänkt så mycket på den gången han faktiskt valde sitt svärmeri för en kvinna framför barnens välmående.
Vi har ett gemensamt intresse som vi tidigare utövade varsin vardag kväll. Och barnen också varsin vardag kväll. Så ett halvår hade vi pratat om att barnen skulle må bättre och få det lugnare om vi skulle lyckas frigöra en vardag kväll så familjen skulle vara samlade två kvällar. Min man flörtade med en person i sin grupp på aktiviteten även dom gånger jag var där med honom.
Plötsligt var det en som hoppade av aktiviteten i min grupp och jag bad min man först att byta grupp för att vårt förhållande skulle må bra av att göra något roligt tillsammans och få vara glada ihop. Just då var det kämpigt för äldsta barnet. Han var inte ett dugg intresserad av att byta grupp för vårt förhållandes skull så klart. Den andra kvinnan var mer intressant. Så då påminde jag om att vi pratat ett halvår om att barnen skulle må bättre om alla var hemma ytterligare en kväll. Han sa att han inte var beredd att släppa sin grupp för den sakens skull.
(Kan tillägga att han ofta sa att hans grupp var tråkigare än min, förutom kvinnan han svärmade för)
Första kvällen han hade varit i sin grupp kom han hem och sa att han tänkt på det där med barnen och att dom skulle må bättre om han bytte. När jag höjde ett frågande ögonbryn erkände han att anledngen till att han ville byta var att kvinnan hade slutat i hans grupp pga graviditet…
Efter det övervägde jag ett halvår att skilja mig dels för förnedringen att en kvinna som sket fullkomligt i honom var viktigare än vårt äktenskap. Men framför allt för att det var första gången han satte sin förälskelse (en timme i veckan 14 veckor) före sina barns välmående. Det kändes så jävla vidrigt och sunkigt!
Istället gick jag all in på att satsa på äktenskapet och kämpade hårt ett helt år för att slippa skilja mig från mannen jag älskade. (Det var då han förklarade hur het han var och hur mycket jag ville ha honom)
Jag grämer mig som fan att jag inte dumpade då!!! Jag vet att det inte hjälper att älta men det går runt så jävulskt i huvudet på mig nu
1 gillning
Han framstår som otroligt svag!
Ibland tänker jag att när vi blir kära så är den en själv som ger sin älskade hans egenskaper. Vi ser vad vi vill se, inte vad som verkligen finns där.
Javisst har jag sett det jag vill se. Jag har också förstärkt dom bra perioderna och negligerat dom dåliga. Det ät jju också så att vi haft långs fina perioder och han är otroligt snäll, omtänksam, kärleksfull och väldigt familjekär. Annars skulle jag ju lämnat för länge sen. Han är också smart och rolig. SAMTIDIGT som han har perioder av att visa mig att andra kvinnor betyder mer, ignorera mig när jag vill prata om något viktigt eller utesluta mig i familjesammanhang.
Men jag känner mig så orolig om han kommer ”glömma” barnens bästa för varje förälskelse han går in i efter skilsmässan. I bästa fall träffar han någon att leva med direkt. Vore lugnast så! Samtidigt litar jag ju på honom som pappa, han ör en jättefin pappa och vill ju verkligen vara familj med barnen. Men tänk om han får en knäpp igen när han blir kär/kåt/småförtjust igen!?
Det är så fruktansvärt tungt nu! Har fått tillbaka lite ångest, som när jag ”vaknade upp” ur min långa förnekelse. Jag känner mig handlingsförlamad så fort jag är hemma, oavsett om han är hemma eller bortrest. Orkar inte laga mat, diska, umgås normalt med barnen. Jag har inget att säga, utan sitter tyst och känner mig helt paralyserad i hjärnan.
När min man är bortrest känns det skönt. När han kommer hem blir jag glad och vi gör saker som familj. Sen säger han nåt fel och jag börjar fräsa och sura. Det känns som om jag inte har koll på mig själv och är en helt annan människa än mitt vanliga jag.
Känner sån sorg över det jag kommer att förlora när mitt äktenskap går i graven. Jag kommer att sakna min man, eller drömbilden av honom, så vansinnigt mycket. Allt vi gör som familj. Vi hittar på rätt mycket saker tillsammans och har så roligt.
Samtidigt längtar jag inte efter annat än att separera och slippa dela mitt liv med den som har utsatt mig för det smärtsammaste jag varit med om. Tänker oftare på min lilla tvåa och den börjar kännas riktigt trivsam i mina framtidstanksr.
Men tänk om jag fortsätter att vara handlingsförlamad efter skilsmässa och bara är sur och trött? Ligger på soffan och inte ens orkar resa mig för att äta mat? Låter ungarna roa sig bäst dom vill när dom behöver stöd att känna sig trygga i nya lägenheten?
Så många tankar som snurrar och så mycket gråt som bränner bakom ögonlocken!
Samtidigt kan jag verkligen uppskatta många saker i livet så fort jag kommer utanför dörren till vårt gemensamma hem. Det känns lite hoppfullt!
Jag tror att det kommer att gå bra. Man kan vara låg ett tag, det tar inte barnen skada av.
Jag har liknande tankar som du. Det här med att man kommer att sakna tillfällen när allt var bra och man var en familj. Känns tungt tanken på att förlora sin bästa vän.
Ja så tänkte jag också i början? Hur ska man klara att vara ifrån den som varit ens bästa vän och förtrogne i 20 år!! Kan hon inte bara komma tillbaka så fixar vi det så allt blir som förr!!
Men… Efter några veckor när chocken släppt och hjärnan började fungera igen så börjar man tänka lite klarare!! Vadå bästa vän? Är ens bästa vän en som hugger en i ryggen och som ser dig i ögonen och ljuger för dig verkligen en vän? Får en riktig vän en att leva med en oro i kroppen hela tiden? Är en vän någon som ger rädsla och misstro?
För att vara en riktig vän så krävs respekt! Utan tillit till någon så finns det per automatik inte heller nån respekt! Det faller ju på sin egen orimlighet!
För att komma vidare och över alla vidriga lögner så måste man acceptera! Man behöver inte förlåta något eller försöka försonas i nåt som ska vara vänskap eller bli “kompisar”.
Däremot så måste man acceptera läget och lära sig att släppa förtreten och gå vidare. Är det någon som du ska förlåta så är det dig själv! Det är inte det lättaste att göra när man är förgiftad av hat! Det är en kamp!!
1 gillning
Kanske är det rent av så att barnen också vill förstå att man är ledsen över att inte vara familj längre? Se att man inte är känslomässigt avstängd? Jag försöker hoppas det.
Otroligt tungt! Hela fina familjen borta i ett svep. 
Förstår inte hur någon kan göra så mot sin egen familj! Han kunde ju ha lämnat mig på ett ärligt hederligt sätt och träffat vilka kvinnor han ville sen!
Det bästa (eller är det kanske tragiskt) är att jag inte sett honom som min bästa vän. Det jag har kunnat prata väldigt förtroligt med honom om är barnen och våra familjer. Kommer sakna att kunna prata om barnen tillsammans på det sättet. Ovant att inte vara en del av varandras familjer sen också. Jättekonstigt!
Jag känner också så, att han kan inte räknas som någon sorts vän eller kompis alls nu. Jag är inte vän med personer som sviker mig, ljuger och gör mig så illa! Samtidigt som vi helt enkelt MÅSTE samarbeta kring barnen och djuren. Det känns som att det kan bli otroligt komplicerat! Går ju inte att sköta överlämningar utan att träffas då. Säkert måste vi diskutera massa kring djuren varje vecka. 
Ja varför kunde vi inte fått ett avslut utan att blivit bedragna. Kommer inte bli vi igen jag vet det fast kan inte fatta det. Ena stunden vill jag ha till baka honom. Nästa stund att han ska försvinna från jordens yta. Känner inte igen mig själv längre. Humöret åker bergodalbana.
Känner precis likadant! En riktigt illamående resa på bergochdalbanan. 
Känner mig så fast besluten att lämna samtidigt som en del av mig bara skriker ut i panik att jag borde ge det ett försök. Men nej, det ska jag absolut inte, men det gör så vansinnigt ont!
Styrke Kramar till oss!
Ja. ️
1 gillning
Usch, imorgon är det dags för det fruktade samtalet. Och jag känner mig som en skurk! Fattar inte hur jag ska överleva morgondagen.
Det kommer att bli bättre!
Vi är värda något bättre! Någon som visar oss respekt! Älskar man någon går msn inte bakom ryggen! Styrka till oss som blivit lämnade
1 gillning
Håller med dig så väl @Heartbroken71. Så tråkigt att det ibland är otrohet inblandat mm. Jag känner fortf stor sorg över att vi ej är en familj. Själva enheten. Stor kram till alla!!! Och trevlig helg!
1 gillning
Känner mig väldigt förvirrad efter vårt samtal förra helgen. Trodde att han typ skulle bryta ihop och erkänna, men han satt som ett frågetecken och förnekade otrohet.
Den faktiska lögn han dragit om att han ”glömt” koden till sin mobil körde han lögnarstrategierna att förminska betydelsen av lögnen, lite crazy making och att jag missuppfattat honom och han sagt helt andra saker. Dessutom försökte han komma med nån lam förklaring om varför jag inte skulle ha koden, men i det fallet hade sanningen varit mycket enklare än lögnen + hans plågade skuldtyngda ansiktsuttryck när han uttalade lögnen gång på gång i flera månader.
Skägghistorien trodde han knappt på och sa att det måste varit ett skämt. I så fall lär han ju ska ha berättat det när jag blev sur och kallade honom gubbe i flera månader.
En del av sakerna i samtalet kändes otroligt bra att prata om. Jag var inte beredd på min vilja att verkligen hålla ihop familjen och leva tillsammans.
Jag har gjort klart för honom att jag inte litar på honom och har krävt familjerådgivning. Men dom har stängt till hösten.
Han är såååå glad, lättad och kärleksfull nu. Om jag själv falskeligen blivit anklagad för otrohet hade jag blivit förbannad, pratat och pratat med min man och rett ut det. Känns som om han agerar som en tvättäkta lögnare av rang!
Nu är jag glad och kär när vi är tillsammans och arg och bitter när vi inte är det och jag tänker på hans lögner. Jag känner mig förrådd av min hjärna och mina känslor! Fattar ingenting!!! Jag var så säker på min skilsmässa.
Imorgon ska jag tack och lov till min kurator. Försöker pausa processen inom mig lite till familjerådgivningen men det är svårt. Som tur är drunknar jag i jobb och sysslor nu.
1 gillning