Tack för hejaropen, behöver dom!
Bra att du ställer lite klargörande frågor, jag känner mig hur rörig som helst just nu. Svårt att få ner allt på ett vettigt sätt…
Mannen har pratat konstant om dom han varit intresserad av utan att nämna sitt intresse. Han har alltså varit kär och dom kvinnorna har varit så stor del av hans tankevärld att han inte tänkt på att han pratat konstant om dom. Han har också på flera olika sätt visat mig vem av den kvinna han just nu är intresserad av och jag som är viktigast - alltid den andra kvinnan! Han har t ex alltid haft skägg så länge vi känt varandra. När han var kär i min unga vackra kollega så berättade jag en dag att hon sagt till mig att hon inte gillade skägg, men att jag sagt att jag tycker han är snyggast i skägg. Sa det nog mest för att jag var sur att han var kär i henne och för att säga till honom att hon inte tyckte han var snygg. Han frågade TRE (!) gånger om hon inte gillar skägg och jag svarade varje gång att JAG tycker han är snyggast i skägg. Han SPRANG in i badrummet och rakade av sig skägget!
Sa till en av mina närmaste vänner för flera år sedan att det enda skälet till att han aldrig haft en relation med dom andra kvinnorna är att han är så initiativsvag som person. Sa att om det någonsin dyker upp en kvinna som tar initiativet kommer han att skita i mig på tre röda. Och så blev det.
Något av det som gör mest ont just nu är tanken på att vi hade det otroligt bra i förhållandet just när han valde att “lämna” mig och springa in i hennes famn istället. Vi kelade i soffan varje kväll, passade på att ta i varandra så fort vi passerade varann, kramade om varandra bakifrån när vi lagade mat, mötte varandras blickar med ömhet eller ett sexigt leende. VARJE DAG i flera månader innan han plötsligt började behandla mig som en ebolasmittad könsvårta, vägra att vara nära mig och skälla ut mig (!) om jag kramade eller tog i honom. Även tidigare när han var kär i en annan stötte han bort mig och ville inte vara nära mig. Men henne vet jag att han inte hade ihop det med. Dom var förälskade i varandra, men hon jobbade på dagis och dom fick inte chansen att göra något av det. Också för att min man som sagt är väldigt initiativsvag.
Jag har insett nu efter mycket rannsakan kring vår relation att han helt enkelt valt fel kvinna att dela sitt liv med. En kvinna som han visserligen säkert älskar på något sätt och som han älskar på ett otroligt fint sätt i perioder, men som han inte är attraherad av eller kan/vill välja om och om igen, oavsett vad.
På ett sätt tycker jag synd om honom för det. Jag har älskat honom, varit attraherad av honom, uppvaktat honom och framför allt alltid VALT honom i alla situationer. Även när jag har haft längre perioder av tveksamhet. Har alltid tänkt att gräset inte är grönare och när jag inte känt att hans kärlek har räckt har jag tänkt att MIN kärlek räcker för oss båda.
Som du anar har jag redan bestämt mig. Det känns skönt, läskigt och illamåendeframkallande! Och det känns som det bästa jag kan göra nu.
I mina bittraste stunder tänkar jag att han bara valt att inte avsluta pga att han älskar sin musikstudio i källaren…
Lider med dig som också går igenom detta! Fy fasen alltså, vad fruktansvärt det är! Särksilt känslorna av förnedring och att det är en själv som är värdelös. Dom känslorna som kommer automatiskt även om jag logiskt förstår att jag är en värdefull person för många andra - men inte just min man. 
Hur länge sedan är det som du konfronterade henne?
