Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Lämna pga otrohet

Och barnen! Jag lider så jävulskt med barnen just nu. Tänker på deras framtid. Båda är väldigt sköra och särskilt 11-åringen har EXTREMT svårt med förändringar. Han klarar knappt av att slänga bort ett par trasiga strumpor! Hur ska han fixa det?

Blir arg på mig själv för jag tänker att jag kanske kan leva i förnedring i åtta år till för barnens skull, men nej, det går inte! Min relation med barnen tar stryk just nu, för jag är helt sänkt, ligger bara på soffan och glor på mobilen, och pappan är den bra vanliga glada pappan. Det är så jävla orättvist!

Och här sitter jag med en klump i magen och lägger på mig själv ansvaret för deras värsta livskris hittills i livet, eftersom JAG väljer att skiljas. Istället för att göra som hjärnan fattar och lägga ansvaret på honom. Blir så himla ledsen när jag tänker på barnen! Vilket sommarlov dom ska få. :frowning:

1 Like

Stopp!
Du har INTE gjort något fel. Otroheten är INTE ditt fel eller ansvar. Att ert förhållande eventuellt har varit dåligt må hända, men beslutet att vara otrogen är din makes.
(Det här säger jag trots att JAG är den som varit känslomässigt otrogen mot min make. På grund av andra problem i vårt förhållande har jag valt att skiljas, men jag vidhåller att han inte har något ansvar över att jag vände mig åt ett annat håll för att få bekräftelse.)

Det kommer blir bra. Jag tycker du gör rätt som bevisar för dig själv, dina barn och din make att man inte behandlar dig hur som helst. Du är värd något mycket bättre.

Kram!

2 Likes

Hej @RisingDragon

Det låter inte som nån vidare frisk relation ni har haft. Jag får inte riktigt ihop alla bitar i din historia, (kanske är jag lite trött i huvudet) men jag får det till att din make har haft, eller åtminstone pratat öppet med dig om att han varit tänd/kåt på andra kvinnor samtidigt som han tydligt visat att han inte ha med dig att göra? Men nu har han en ”riktig” relation vid sidan om ert äktenskap?
Har jag förstått det rätt så låter det inte bra alls!
Jag har full förståelse för din frustration.
Jag blev själv bedragen under en längre tid av min sambo, stora kärlek och mamma till våra två barn.
Känner igen förnedringen du nämner.
Känner igen ilskan.
Frågorna om hur många gånger hon gjort det tidigare, med vem och när…
Svinjobbigt.
Hon erkände oxå utan omsvep efter att jag konfronterat henne.
Det låter som om du redan har bestämt dig?
Låter inte som en dum ide om du frågar mig.
Du har en make som utnyttjar dig och sakta bryter ner dig.
Do it!!

1 Like

Tack för ditt svar!
Jag vet ju rent logiskt att du har rätt, men känslomässigt hänger jag inte med i det. Hur mycket jag än försöker att resonera med mig själv. Men jag har iallafall börjat att resonera med mig själv och har själv kommit fram till precis det du skriver. Det är alltid nåt!

Jag har i samband med otroheten gått in i en extremt stark förnekelse i nästan ett år innan jag vågade lyfta på locket och börja plocka fram känslorna som den förde med sig. Har rannsakat en stor del av vårt förhållande och har som tur är fått upp ögonen för det som han har gjort redan tidigare som har knäckt min självkänsla. Jag vet redan sedan länge vad jag själv har för del i det hela, eftersom jag har varit expert på självanklagelser och tyckt synd om honom, så det känns skönt på ett sätt att se hans del i det hela också.

Tack för dina fina ord!

Känner så igen mig i dina tankar är den kvinna som står i vägen för hans kärleks lycka med en ny kvinna efter 35 år med mig . Han har talat omför mig att jag är inte attraktiv för honom ,patetisk skaffa mig ett eget liv och en massa andra saker och hotelser .Han har inte gett mig en chans att vi skulle jobba på vårat äktenskap

Tack för hejaropen, behöver dom!

Bra att du ställer lite klargörande frågor, jag känner mig hur rörig som helst just nu. Svårt att få ner allt på ett vettigt sätt…

Mannen har pratat konstant om dom han varit intresserad av utan att nämna sitt intresse. Han har alltså varit kär och dom kvinnorna har varit så stor del av hans tankevärld att han inte tänkt på att han pratat konstant om dom. Han har också på flera olika sätt visat mig vem av den kvinna han just nu är intresserad av och jag som är viktigast - alltid den andra kvinnan! Han har t ex alltid haft skägg så länge vi känt varandra. När han var kär i min unga vackra kollega så berättade jag en dag att hon sagt till mig att hon inte gillade skägg, men att jag sagt att jag tycker han är snyggast i skägg. Sa det nog mest för att jag var sur att han var kär i henne och för att säga till honom att hon inte tyckte han var snygg. Han frågade TRE (!) gånger om hon inte gillar skägg och jag svarade varje gång att JAG tycker han är snyggast i skägg. Han SPRANG in i badrummet och rakade av sig skägget!

Sa till en av mina närmaste vänner för flera år sedan att det enda skälet till att han aldrig haft en relation med dom andra kvinnorna är att han är så initiativsvag som person. Sa att om det någonsin dyker upp en kvinna som tar initiativet kommer han att skita i mig på tre röda. Och så blev det.

Något av det som gör mest ont just nu är tanken på att vi hade det otroligt bra i förhållandet just när han valde att “lämna” mig och springa in i hennes famn istället. Vi kelade i soffan varje kväll, passade på att ta i varandra så fort vi passerade varann, kramade om varandra bakifrån när vi lagade mat, mötte varandras blickar med ömhet eller ett sexigt leende. VARJE DAG i flera månader innan han plötsligt började behandla mig som en ebolasmittad könsvårta, vägra att vara nära mig och skälla ut mig (!) om jag kramade eller tog i honom. Även tidigare när han var kär i en annan stötte han bort mig och ville inte vara nära mig. Men henne vet jag att han inte hade ihop det med. Dom var förälskade i varandra, men hon jobbade på dagis och dom fick inte chansen att göra något av det. Också för att min man som sagt är väldigt initiativsvag.

Jag har insett nu efter mycket rannsakan kring vår relation att han helt enkelt valt fel kvinna att dela sitt liv med. En kvinna som han visserligen säkert älskar på något sätt och som han älskar på ett otroligt fint sätt i perioder, men som han inte är attraherad av eller kan/vill välja om och om igen, oavsett vad.

På ett sätt tycker jag synd om honom för det. Jag har älskat honom, varit attraherad av honom, uppvaktat honom och framför allt alltid VALT honom i alla situationer. Även när jag har haft längre perioder av tveksamhet. Har alltid tänkt att gräset inte är grönare och när jag inte känt att hans kärlek har räckt har jag tänkt att MIN kärlek räcker för oss båda.

Som du anar har jag redan bestämt mig. Det känns skönt, läskigt och illamåendeframkallande! Och det känns som det bästa jag kan göra nu.

I mina bittraste stunder tänkar jag att han bara valt att inte avsluta pga att han älskar sin musikstudio i källaren…

Lider med dig som också går igenom detta! Fy fasen alltså, vad fruktansvärt det är! Särksilt känslorna av förnedring och att det är en själv som är värdelös. Dom känslorna som kommer automatiskt även om jag logiskt förstår att jag är en värdefull person för många andra - men inte just min man. :disappointed_relieved:

Hur länge sedan är det som du konfronterade henne?

1 Like

Lider med dig! :disappointed_relieved: Just det där att inte ens få en chans att göra saker bättre. Det svider! Att han hellre än att öppna munnen ljuger, sviker och bedrar mig. Att han medvetet förstör mitt liv. Hur ska jag någonsin kunna lita på eller våga älska någon igen? Och barnen lär ju tycka att jag är sur, deprimerad och hemsk!
Har ni barn tillsammans? Är dom vuxna? Hur har dom reagerat?
Har ni separerat än?

Hej!

Det var en rörigt situation, verkligen.
Förstår att du har svårt att få ihop ”bitarna”…med en man som verkar vara väldigt ambivalent, osäker.
Verkar nästan som han ”lever” först när andra påverkar honom.
Lite som ett dammkorn i vinden.
Än hit, än dit, utan riktning, utan egen vilja…
Är det du som har styrt å ställt hemma? Tagit beslut och hittat på saker? Du beskriver hans initiativlöshet återkommande och hör att den ”retar dig” lite nästan? Eller?
Så märkligt oxå att ni hade det som bäst precis när han gick in i förhållandet med din kollega!?
Skägg-historien är ju helt otrolig för övrigt!?
Lätt bland det mest patetiska jag läst på forumet!
Blir nästan komiskt när du beskriver det.
Och samtidigt såå tragiskt, ängsligt, barnsligt.
Vet du hur länge din ”vackra kollega” har varit intresserad av din man? Innan de verkligen fick ihop det så att säga?

Självförnekelse är ett gissel.
Men även något som måååånga av oss här har ägnat oss åt i olika grad och olika former.
Delvis för att man inte sitter med hela sanningen och för att ens partner gör allt för att gömma sanningen. Psyket vill ju liksom inte ”ge upp” allt det man satsat så mycket kärlek, energi och ömhet på.
Jag ser det som ett hälsotecken.
Om man älskar någon så gör man det!
Man ger inte upp!
Man kämpar, vill, orkar, drar, sliter, vänder å vrider.
Tills man nästan vänder ut å in på sig själv.
Det är nog därför som förnedringen känns så överjävligt.
Just när man kämpar som hårdast och är som mest sårbar så väljer ens partner att pissa på en istället.

Idag är det ca 10 månader sedan jag konfronterade mitt X med hennes otrohet så det har gått en tid.
Höll på att spy när jag gjorde det för jag ville inte höra att det var sant.
Hon hade då ljugit i månader för mig om det. Förmodligen hade hon även gjort det tidigare med andra män oxå…Du får läsa min tråd. Allt står där.

Jag mår bra nu men har noll respekt och tillit till henne. Konstig känsla eftersom hon är mamma till våra två gemensamma barn och jag MÅSTE lita på henne…att hon klarar av barnen alltså.
Och inte blir ihop med nåt riks-pucko som jag måste hantera framöver.
Fullt möjligt att det sker dock i hennes ”nya, äkta och kärlelsfulla” livstil…

Jag har tagit tjuren vid hornen och hittat ut till ett eget liv.
Ett bra liv.
Har börjat dejta en sjukt trevlig, snygg, sexig, vältränad, ärlig, mogen och uppriktig kvinna.

Det finns alltså ett liv efter uppbrottet.
Och det kan vara skitbra!
Det är det jag vill säga.
Allt är bättre än det du har idag.

Styrka till dig nu💪.
Vi finns här när du svajar.

2 Likes

jag vrålade av skratt när jag läste det här!! :rofl:

Låter ju helt sjukt! Nästan som en parodi!
Låter inte som en människa som respekterar dig det minsta.
Hur har du stått ut med det här så länge?
Slit dig fri från det här sk äktenskapet så fort du bara kan!

3 Likes

Men eller hur :roll_eyes: :joy:

Mannen måste ju vara en komplett idiot :see_no_evil:

@RisingDragon, lämna honom asap.

2 Likes

Grymt gjort @ortega !!

Vilken resa du gjort!! kommer ihåg förra sommaren när du skrev och din satkärring vägrade lämna ditt hus!!

1 Like

Hej!

Ja, fy fanken vilken tid det var!
Ibland ska man ha lite flyt oxå.
Snacka om bergådalbana de senaste året…:flushed:
Hoppas du har det vettigt! :pray:

2 Likes

Som tur är var skägghistorien med min kollega för 8-9 år sen. Den han hade en relation med var hans gamla kollega. Jämnårig, gift kvinna med barn. Antar att hon dumpade min man för att välja familjen.

Ja, jag har varit irriterad över hans dåliga initiativförmåga, men särskilt nu. Jag är inte oresonlig, så han kunde ha pratat med mig.

Jag har inte styrt och ställt så mycket, men fått ta initiativ och ansvar för vår relation hela t iden. Eller så känner jag det iallafall. Det innebär iallafall att jag slipper avvisa några inviter till sex nu i väntan på samtalet. Alltid nåt! :laughing:

Gissar att anledningen till att han valde den andra när vi hade det riktigt bra var att jag redan var ”hans” och att hon förde en helt ny bekräftelse och egoboost med sig. Och spännande och ny så klart.

Han är rätt självständig, har många intressen och klarar sig bra själv. Men han var mobbad i skolan. Så om anledningen till hans ständiga behov av bekräftelse från andra kvinnor inte beror på att han valt att leva med fel kvinna (mig) så kanske det har med dålig självkänsla att göra, ett behov av egoboost.

Fattar inte heller hur det ska gå att lita på honom framöver. Det är ju inte som att han prioriterat barnen nu. Hoppas dom slipper träffa nån ny tills dom landat i separationen.

Fint att höra att du byggt upp ett bra liv för dig själv nu och är på väg framåt mot en spännande framtid!

1 Like

Jag kan faktiskt också skratta lite åt det nu när jag har börjar acceptera den fula verkligheten så som den ser ut. Så jäkla sjukt!

Det värsta är att jag inte vet om han gör det för att medvetet trycka ner mig eller om det bara slår slint i skallen på honom. Han känns inte som den elaka typen, men kanske att han undermedvetet vill ”straffa” mig för att han känner sig fast i en dålig relation. Eftersom han inte kan ta initiativ och ansvar för att förändra situationen och finna sin egen lycka.

Väldigt tragisk utgång för minst tre av fyra i familjen nu framöver bara. :cry:

Jag har stått ut för att det har varit så himla fint och bra när det har varit bra. Så fort jag lärde känna honom visste jag att han var mannen jag ville dela mitt liv med. I dom fina perioderna har han varit omtänksam, kärleksfull, jättefin. Vi har en fin familj och har gemensamma intressen i djuren. Och båda två är väl familjekära.
Så i dom bra perioderna har all min kärlek växt sig ännu starkare.

Det svåra så här i efterhand är ju att tänka på mina försök att kommunicera. När han inte haft lust att prata om ett svårt ämne har han bara stirrat på mig och lämnat rummet. På så vis har han styrt vad som varit godkänt att prata om och jag har blivit en annorlunda och väldigt tyst person som undvikit svåra samtal. Har känt mig så himla avvisad när han ignorerat mig.

Visst är det galet?! Tack för hejaropen!

Det här är en man du borde lämnat för längesedan.

Han älskar inte dig. Det är dött och finns inget att hämta från han. Har nog aldrig funnits heller. Och ta inget personligt heller. För han skulle förmodligen bete sig likadant mot nästa partner och nästa och nästa. Beror inte på dig beror på han själv.

Du är grym, dumpa skiten:)

Tack!

Det bästa nu är att jag kan börja se hans del i allt det här och inte ta allt personligt. Lägga det på honom istället.

Håller med om att jag borde lämnat för länge sen. Särskilt för 5-6 år sen när jag verkligen på allvar tänkte på skilsmässa just för att jag inte kände mig älskad, bekräftad eller viktig för honom. Kände hela tiden att hans familj var han och barnen. Jag fanns liksom inte med där. Min syrra skilde sig då och var ledsen över att lämna sin bästa vän. Jag blev avundsjuk då, eftersom jag inte ens kände att jag och min man var vänner överhuvdtaget.

Det grämer mig nu att jag istället för att skiljs mig gjorde en jättesatsning på vår relation. I ett helt år överöste jag honom dagligen med kärlek, bekräftelse och var förförisk. Det jag fick ut av det hela var mer sex (yay!) och att han - kors i taket! - ibland tog initiativ själv till sex. Då sa han alltid ”du vill ha mig så mycket, jag är så het” och aldrig ett ord som bekräftade mig. Jag blev skitlåg efter det året och orkade på en lång tid inte bry mig om vår relation längre.

Om jag hade skilt mig då hade jag sluppit den ultimata förnedringen och dom faktiska lögnerna. Jag hade sluppit känna att jag måste leva ensam för evigt för att jag aldrig kommer att lita på eller våga älska någon igen.

Det viktigaste är att du ska skilja dig från honom. Att du inte tillåter det här mer och väljer att sätta stopp för det.

Jag hade också kunnat avsluta min relation till mitt ex långt innan men gjorde aldrig det. Det var han som valde att avsluta det. Jag hade förmodligen fortsatt leva så och bli behandlad som skit. När man är inne i det så blir man för bekväm och accepterar för mycket elände. Därför tycker jag att du är otroligt stark och modig som väljer att faktiskt ta ett avslut på dina initiativ.

Klandra inte dig själv, lyft upp dig istället för ditt mod. Och du förtjänar mycket bättre. Även om du så skulle leva ensam så är det bättre alternativ än att leva med en människa som inte älskar och respekterar dig samt inte ser ditt värde

Ja vem har inte tänkt så?
Tänk om man stått upp för sig själv istället för att ge förtroende till en självisk skitstövel!
Dom där tankarna är jobbiga och det är något man får jobba dagligen med att acceptera för att inte bli bitter!
Man kan ju försöka vrida på det och tänka lite annorlunda också. Du försökte satsa på ditt förhållande för att du är en bra människa! Du försökte hålla ihop familjen! Du ville tro! Det är stort det också!
Nu vet du iallafall på riktigt vart du står och kan göra ett avslut! Framförallt för din egen skull! Det är hans förlust! Han kommer aldrig att förändra sig medans du stolt kan gå vidare med rak rygg och vetskapen att du förmodligen gjort allt du kunnat och lite till!
Gläds istället att du nu har kommit fram till ett beslut som du står bakom! Du kommer nog att må mycket bättre snart och det snabbare än du tror!

1 Like

Tack snälla för dins fina och kloka ord!

Håller med om att jag nog skulle kunna bygga upp mig själv bättre om jag lever ensam. Det svåra är att lämna dom fina perioderna bakom sig, då när jag känt att han lyft mig, ställt upp till hundra och varit omtänksam och rolig att leva med. Men den andra sidan kostar för mycket och krossar min självkänsla. Då känner jag mig så otroligt ensam i relationen också. Föredrar att vara själv i min ensamhet än att vara ensam i relationen.

1 Like