Lämna någon man älskar

Snart har det gått tre månader sedan jag kom på min man att varit otrogen i ett halvår minst. Misstänker att de flörtat i ett år iallafall. Jag trodde aldrig att vi någonsin skulle gå skilda vägar. Jag ville att vi tillsammans skulle se våra barn växa upp, få barnbarn, resa. Vi har varit ett par i 26 år. Gifta i 6 år. Har tre barn. Han gör detta hemska mot mig. Med en 12 år yngre än honom. Utan barn. Utan problem eller krav. Hur kunde han? Mot mig? Mot våra barn. Jag fick inte vara med o bestämma hur mitt äktenskap skulle bli. Nu ingår HON i vår historia. Vill jag ha det så? Även om han säger att han avslutat. Kan man gå vidare. Kan man lita på honom? Acceptera att så här blev det för oss? Jag har drabbats av ångest. Går hos psykolog. Hoppas få hjälp med detta. Jag älskar honom. Hatar det han gjort. Kan man lämna någon man älskar? Kan tiden läka detta otroligt stora sår?

5 gillningar

Du känner dig själv bäst, så frågan är huruvida du kan läka ett sådant djupt sår eller lita på någon som har svikit dig och familjen?

Men just verkar det vara en oerhört tuff tid för dig, vilket är helt förståeligt! Men i en tid av ångest och oro kan det vara svårt att ta ett lugnt och sakligt beslut som är bäst i längden. Det är jättebra att du går till en psykolog, så ge det bara lite tid så kanske tankarna faller på plats av sig själv sedan.

Mitt svar är ja, det kan man. Det har jag själv gjort två gånger om, efter att mina ex orsakat mig smärta och sorg.
Jag kan till och med gå så långt att säga att kärlek i sig är fel anledning att stanna, för hur många har inte älskat en person som har behandlat dem illa? Och är det en bra idé att leva med en person som behandlar en illa?
Det krävs så mycket mer än kärlek för att leva med en annan människa. Det krävs ju också respekt, förtroende och ömsesidig omsorg. Och det krävs att den andra personen inte kränker ens egenvärde, tar en för given eller utnyttjar en på något sätt.

Om man istället känner att man faktiskt har blivit behandlad på ett sätt som gör en illa, vad är då kärleken värd?

7 gillningar

Jag är en av dem som tror på att det är inte TIDEN som läker sår utan det är vad man GÖR med tiden. Och när vi hamnar i kris eller i situationer vi själva inte valt, då har vi först inte kunskap om att veta vad vi vill göra.

Vi har alla våra gränser och när du frågar om man kan lämna någon man älskar så är mitt svar ja. Jag har lämnat två gånger och i båda fallen var det mycket svårt då det även handlar om att man lämnar ett helt liv, en hel familj, människor man lärt känna, platser man äger/åker till osv. Att lämna en människa betyder som sagt så mycket mer, det är att lämna ett helt liv man haft. Men det går om det är vad man vill göra. För min egen del har jag inte ångrat mina beslut. Inte någonsin. Tvärtom, funderat varför jag inte tog beslutet tidigare.

Ingen annan kan säga till dig vad du ska eller måste göra, låt dig landa i det som hänt och ta tid på dig att reflektera och känna efter.

Styrkekram!

7 gillningar

Det kan vara bra att läsa denna tråd, men en tuff resa väntar, oavsett beslut.

1 gillning

Jag känner igen hur du har det, att älska någon trots att det inte gick att lita på, att ha en familj tillsammans är ännu värre att svika.
Om det hänt en gång som i ditt fall och han slutat förhållandet med kvinnan kanske du ska ta det lite lungt ett tag, känna efter och prata mycket med din man, känna honompa pulsen men inte hasta. Låt det gå ett tag och om du har en väninna du litar på o snacka med. Det brukar hjälpa. Hoppas att det blir bra igen.
Men du ska vara på din vakt och visa din man att du lämnar honom vid minsta misstanke. Du får inte bli sårad hela livet.

2 gillningar

Vi hade varit tillsammans i 18 år, merparten av våra vuxna liv. Två barn tillsammans. De sista åren var inte bra. Jag funderade mycket på att lämna då jag inte heller mådde bra i relationen. Jag fantiserade om hur det skulle vara att leva varannan-vecka livet, ha egen bostad. Såg det som en möjlig och lockande tillvaro.

Själv ser jag en kraftig försämring i vår relation i samband med att han fick ett mer ansvarsfullt jobb, något han inte ville kännas vid. Det sista ett och ett halvt året, 2019/2020, var kantat av många stora förluster för oss och mig och efter sommaren 2020 var det dödläge i villan. Jag gick in i en bubbla och för första gången märkte jag att även han distanserade sig. Andra gånger det varit dåligt mellan oss kände jag ändå att han älskade mig, nu blev det annorlunda. Det blev permafrost. Obehagligt. Jobbigt.

Till slut mer eller mindre pressade jag fram att han gjorde slut. Jag gick med på det och fick ganska snart tag på en lägenhet. Då ångrade han sig. Eller jag tror snarare att han blev rädd. Jag stålsatte mig och drev på separationen. Jag visste - och det är jag säker på att även han visste - att vi inte skulle kunna rädda relationen genom att bara borsta av oss dammet och fortsätta. Det hade aldrig fungerat över tid tidigare.

Att separera och meddela barnen var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Men flytta gjorde jag i alla fall. Han bad om att jag skulle ändra mig men jag behövde tid. Distans. Jag visade nog också upp en fasad av att jag mådde bättre än vad jag gjorde och i början var jag så sysselsatt med att få i ordning i bostaden att jag knappt hade tid att reflektera. Det var nog också en sorts omedveten flykt-strategi från min sida.

Vi träffades en del med barnen i början, men det var oftast rätt så jobbigt. Jag såg att han mådde dåligt och jag vågade inte ge någon vink om att det kanske skulle bli vi, även om jag googlade på sökord som “bli tillsammans efter att man gjort slut” och liknande…

Nu knappt tre månader sedan är jag förkrossad. Jag kan knappt andas. Tryck över bröstet, tårar i tusental. Fick veta för någon dag sedan att han, för mig rätt så otippat, träffat någon annan. Han verkar kär, det är mer än ett ligg. Från att helt nyligen ha fiskat efter vad jag tänker om relationen, om det finns en chans, till att helt avvisa mig som potentiell framtida partner. Det gick så fort. Jag känner mig så kasserad. Så usel. Så totalt misslyckad. Jag vet ju att de sista åren inte var bra, att jag inte mådde bra - och ändå så känner jag så starkt för honom. Ändå vill jag allra helst att vi ska välja varandra igen. Skulle han knacka på dörren nu och fråga om vi inte kan försöka igen så skulle jag säga ja, ja, ja och kasta mig i hans armar. men det är ju så dags nu. Och jag vet ju att jag behövde distansen. Allt är så dubbelt, allt känns så jävligt.

Är det någon som känner igen sig?

2 gillningar