Jag håller på o går sönder här vet inte vad jag ska göra. Ska berätta så kortfattat det går. Jag och min man har varit gifta i snart 5 år och har en dotter gemensamt som är 1 år gammal. Sedan från start har min man haft problem med ekonomin att hitta ett jobb som passar honom osv. Jag har haft tålamod hjälpt honom så mycket jag kan vi har haft gemensamt ekonomi från start så om inte jag hade bra lön skulle vi aldrig klarat oss. Hjälp hans familj med pengar allt har jag löst sedan dag 1. Hans pappersarbeten, läkar möte allt allt. Han kom till Sverige för 6 år sedan, nu har han svenskt medborgarskap sedan 1 år tillbaka men jag orkar inte mer och vill skilja mig. Min man är en jätte snäll människa, han har haft tålamod med mig med är ingen ängel rättare sagt. Sedan min dotter föddes har jag haft en känsla av att allt detta får räcka jag orkar inte mer och vill skiljas men har tänkt att det kommer gå över så jag väntar, men här är vi 1 år senare och jag håller på o går sönder. Mår så dåligt sa för 3 dagar sedan att jag vill skilja mig men han satte sig o grät stackaren har ingen annan här i Sverige som stöttade honom som jag gjorde, var bredvid honom som jag var, ingen har tagit hand om honom som jag gjorde och nu känner jag mig som den elakaste människan i hela världen. Han grät o grät o grät senare sa han att han inte ville skiljas. Jag vet att jag kan bara säga det är slut så är det bara men tycker så jävlas synd om honom och detta gör så att jag håller på i går sönder han har kämpat som in i helvete i 3 dagar jobbar sönder sig för ekonomin, kramat mig hela natten i 3 dagar i rad alltså känns som om han psykiskt misshandlar mig får såna ångest känslor varje dag nu klarar inte av de mer. Vad fan ska man Göra. Jag har ju kämpat i 1 helt år för att få det funka men det går bara inte. Behövde bara få ut allt sorry.
Stor kram till dig!
Jag är av den åsikten att det är bättre att ett liv spårar ur än två. Med andra ord, ditt ansvar är dig själv och ditt barn. Han får ta ansvar för sitt liv! Du kan inte förväntas bära honom och offra dig själva på kuppen.
Alla vuxna människor måste ta ansvar för sitt eget liv, men självklart ska man stötta varandra som par, men inte till vilket pris som helst.
Jag tänker att ni borde gå på familjerådgivning för att se om något kan redas ut eller åtminstone avsluta på ett så bra sätt som möjligt.
Han har gjort sig beroende av dig under dessa fem år som ni har varit gifta - på väldigt många sätt. Där har ni brustit båda två.
Du skriver att hans svenska inte är så bra. Varför har det blivit så? På vilket språk kommunicerar ni?
Ni kan gå till en familjerådgivare ändå. Det är hög tid att din man lär sig språket!
Jag är själv invandrare men har bott i Sverige över 30 år. Jag har en förälder som trots lika många år i Sverige inte kan så mycket svenska. Det anses att jag ska översätta brev från myndigheter, följa med till läkare osv. Något jag av olika skäl vägrar göra numera. Jag gissar att du har gjort samma “jobb” åt din man?
Nu sitter ni båda två i skiten. Han beroende av dig och du känner dig som en skurk för situationen ni är i. Vilken soppa!!
Även om jag anser att du har all rätt att prioritera dig själv så behöver ni två separera på ett schysst sätt. Han behöver hjälp med svenskan och en knuff in i det svenska samhället. Du behöver släppa taget och sluta lösa saker åt honom. Och du behöver nog acceptera att separationen kommer att ta lite längre tid än vad den hade gjort annars.
Hej igen,
Vi talar ett annat språk, han kan prata svenska helt okej så det går att kommunicera med honom liksom på de vardagliga språket men avancerad går det inte. Slutade göra hans jobb för några år sedan men kan fortfarande inte lita på att han gör sitt 100% eftersom det händer att han gör fel ibland och då sitter jag i skiten eftersom vi har allt gemensamt. Jag kanske borde inte ha gjort de från början men han var så ensam så jag ville hjälpa honom men tänkte aldrig på att det skulle ta så lång tid har alltid sagt till honom att han måste börja stå på sina egna fötter och göra allt ensam numera gör han ju de men jag har börjat må dåligt av allt som vi gått igenom och håller på o går igenom. Problemet är att jag har sagt till honom att jag vill separera på ett bra sätt, att vi har kontakt och försöker hjälpa varandra med allt möjligt eftersom vi ändå hade gemensam ekonomi osv men det enda han gör är att bli arg och gråta sönder sig,” jag kan inte vara vän med dig kommer inte klara av att se dig” säger han, men han måste oavsett se mig vi har ett barn gemensamt. Så Ja, jag sitter verkligen i skiten.
Så han har tagit för givet att du ska finnas där och lösa saker. Vilket du också har gjort när han har gjort fel.
Att han klarar språket till vardags är bra. Men du curlar när du säger att det inte är lönt att gå till familjerådgivning för att han inte kan språket tillräckligt väl. Oavsett vad så måste du ha en relation till honom pga att ni har barn tillsammans. Han måste klara av att ha kontakt med dig. Så boka tid till familjerådgivningen!
Och om hans språkkunskaper brister så får han ta sig i kragen och lära sig språket bättre.
Fem år är lång tid. Vid det här laget borde han kunnat språket väldigt väl och skaffat sig en utbildning.