Lämna eller stå ut

[AndersK]

Jag önskar era synpunkter.

Jag har ett “handikapp” sen en fallolycka en 10 år sen. Min axel gick ur led en massa gånger efter det och fick följas upp med operation. Mycket rehabilitering men det som kvarstår är smärta och mindre rörlighet. Den är i princip bra nu men måste hela tiden tänka på hur jag belastar den.

Innan skada, skaffades en hund. Stor en, men go. Efter min skada drar hunden min axel ur led flera gånger vid promenader. Efter operationen har vi flyttat till större lägenhet och det skaffades en till hund. Lika stor denna med. Egentligen sa jag nej till båda men blev övertygad och gick med på dem.
Sen kom ett barn. Nu önskas det fler barn, då gav jag ett ultimatum, gör våra liv enklare och ta bort husdjuren. Då de skapar smärta och merproblem för mig, samt så vi skulle ha marginal tills våra kroppar går sönder på “allvar”. Hon har även hon sina problem, med rygg och knän.
Hon vägrar lämna bort djuren, får mig att känna press och dåligt samvete för att jag inte ställer upp. Jag mår dåligt och tycker de e dags att lämna, jag är säker att jag inte klarar av två småbarn och stora hundar. Hennes klocka tickar med. Hon kräver att jag offrar mig för familjens skull.

Jag velar mellan att stanna och separera. Under de senaste åren minskade vår kärlek till varandra kraftig dessutom. Vi gör inte mycket tillsammans längre.

Är jag för självisk? Kan jag kräva bort med husdjuren?

[Noomi]

Då tycker jag att du gör slag i saken snabbt som ögat, innan ytterligare ett barn oförhappandes anmäler sin ankomst. Skaffa lägenhet så att det blir en odiskutabel realitet att förhålla sig till och förbered flytt. Gå på inga villkor med på “delad vårdnad” om hundarna (och gör du det så får du krasst sagt stå ditt kast) och planera för ditt barn på 50%. Hundarna behöver bli kvar med henne på 100% så att hon inser verkligheten.

Är hon dessutom inte särskilt flink fysiskt, då lär det med all sannolikhet inte dröja speciellt länge innan det blir för jobbigt… men så länge någon sopar banan åt henne så går det ju bra att fortsätta att leva med huvudet bland molnen

[ikaros]

Kanske inte anfalla med fullt artilleri med en gång utan kanske använda sig av familjeterapi eller liknande först? Det känns som en sak som det går att resonera sig till utan att man går till ett ultimatum direkt tänker jag?

[Stark1]

Jösses, ni skaffade två stora hundar som kräver en hel del fysik från sina ägare utan att båda två är fit for fight?
Er kommunikation var inte bra redan då!!

Jag håller med att anfalla med fullt artilleri inte är den bästa starten och jag håller med om familjeterapi. Man är inte en person i ett förhållande. Man måste ta hänsyn till sin partner.

[AndersK]

Tackar för svar,
För att klargöra så har det förekommit parterapi och samtal om kärlek medans vi gradvis blev mindre kära. Det brukar framkomma av min fru jag inte ställer upp eller är självisk.

Jag har å andra sidan gradvis påpekat mer och mer att jag bör inte ha hund eller att vi borde förenkla vårat boende med hänsyn till våran fysik. Jag har misslyckats att förmedla min synvinkel. Jag fick inga kompromisser till min fördel alls.

Anledningen till jag funderar på att lämna är att jag tror vi inte kommer vare lyckas laga detta eller lösa de knutar som blir av det.

Lösa knutarna är ju viktigt redan nu oavsett vad som händer tycker jag

[Nimue]

Tycker det låter som en rimlig anledning att tappa känslorna, din fru verkar ju inte bry sig om hur du mår, att du blir skadad och får skador som kan påverka din livskvalitet allvarligt framöver. Ganska destruktivt att älska en person som inte tar hänsyn till sådant

[ensamistan]

Jag är nyfiken på vad som skulle hända om du helt sonika slutade rasta hundarna. Och när hon frågar varför du inte gjort det säga att du inte kan pga din axel. Skulle hon bli arg då? Vad skulle konsekvenserna bli om du började säga “Nej”?

[pappa73]

För att börja med dina konkreta frågor. Av det du beskriver.

Nej, det framstår inte som att du tänker själviskt. Snarare så verkar du tänka på er som vuxna (med era respektive krämpor) och er familj (ert barn).

Kräva bort husdjuren? Tja, visst kan man ”kräva” saker i en relation, men frågan kvarstår ju om det är en rimlig väg framåt? Att kräva? Att ”göra sig av med husdjur” kan vara en oerhört stor fråga och framkalla en mängd känslor givetvis.

Frågan kan ju vändas till hur ser ert gemensamma engagemang ut kring era hundar? Det framgår av din text att du rastar/promenerar med hunden/arna men att det många gånger medför att du får problem med din axelskada. Men vad gör din hustru? Det framgår också att ”skaffa hund” kanske främst var på din hustrus initiativ… Så frågan är återigen hur ser din hustru på detta? Då menar jag inte bara att du ”ska ställa upp”, för det verkar du ha gjort och gör, efter förmåga. Men nu börjar din kropp säga ifrån.

Den första hunden tolkar jag som att den börjar få några år på nacken. Den införskaffades innan din axel-skada, som var för 10 år sedan. Att den nu framkallar problem vid promenad; tja, för mig så säger det att ni kanske inte har engagerat er tillräckligt i er hund från början, och en stund senare så skaffar ni ytterligare en (!) hund.

Även en stor hund kan, och bör (!), och ska (!) man få så pass mycket ”pli på” att den går fint i koppel. För mig så är det helt sund och vanlig vardagslydnad när det gäller hundar. Men det finns många hundägare som struntar i det, eller inte orkar, eller ger upp. Det verkar ni, och främst du få sota för nu.

Sen skriver du att din hustru verkar pressa dig, att hon tycker att du skall offra dig, att du inte ställer upp och att du är självisk.

Du går dessutom runt och bär på tankar om huruvida du vill stanna kvar i relationen.

All respekt men det känns inte som att ni har en sund relation eller kommunikation vare sig kring hanteringen av era husdjur eller framtida familjebildning.

Det är nog hög tid att ta ett seriöst och tufft (!) samtal om er framtida relation, oaktat hundar eller ytterligare barntillskott.

Att skaffa husdjur och fler barn för att rädda en risig relation, eller att ha som ”snuttefiltar” att falla tillbaka på, är sällan så lyckat.

[AndersK]

@pappa73

Hundarna är insakaffade på min frus initiativ, hon är en bra hundmänniska. Första hunden var jag mer intresserad av och vill vara med å hjälpa till med.

Vardagslydnadskurser har genomförts med båda hundarna men de klarar ej av att inte dra mot vilt och mot personer de känner. Utöver detta så blir de mer städning med.

Vi har haft problem med kommunikationen tidigare men inte löst det bra. Nu står vi här och har olika önskemål om framtiden.

Jag har länge försökt prata om detta. Donera bort ena hunden eller köpa in hemhjälp så vi( jag) kulle orka med barn nr 2. Vi försökte donera bort äldre hunden men de klarar hon ej av.

Nu när jag äntligen bestämt mig på denna punkt( utan kompromiss) så får hon ett utbrott.
Hon ska sina hundar kvar och ett barn till.

Trots att hon anser att dåliga djurägare skall fråntas djur så är de ok för oss att offra oss med krämpor till den punkt att vi eller jag mår dåligt som djurägare. Det påverkar husdjuren utöver familjen. Detta har jag pratat med henne om. Hon accepterar inte min åsikt.

Iom att jag får problem med skadorna så drar de ner mig. När jag blev i princip deppig och likgiltig så blev de psykolog, ca 1 år sen. Jag inser att kärleken är låg emellan oss, kanske obefintlig. Hon vill numera laga mig ( gå hos psykolog) men jag kommer inte bli lagad till den jag var inser jag.

Jag skaffar inte barn på annan anledning än kärlek. Det mesta tyder på skilsmässa med ev behov av samtalsterapi för fortsatt god kommunikation.

@ensamistan
Om jag säger nej till sysslor eller hund så accepterar hon det. Hon går med hundarna men låter själv bli de andra sysslor av diverse anledningar. Då tar jag över när dammråttorna biter tillbaka eller toan är brun…

[AndersK]

Hej,

Två veckor sedan jag berättade att jag ville skiljas. Först var de kaos en dag sen dess är det ingemansland här i hemmet.
Jag gick med på att prata ut med hjälp av en parterapeut, det är på onsdag. Vill lämna det här på ett smidigt sätt.

Jag kände att jag var osed, ohörd och orörd senaste året. Fick panik över livet skulle fortsätta.
Jag har nu lyft bort en stor stress, och kan vara mer ärlig i mina tankar.

Hon försöker fortfarande att sätta press och krav på mig men jag är inte mottaglig för det längre. Jag svarar sakligt och kortfattat på frågor samt hävdar att vi kan prata ut med terapeuten. Jag var väldigt känslokall innan skilsmässa beslutet och fortsätter vara det. Det känns dock som om det är min ärliga känsla här hemma numera. Tror att hon börjar inse att detta inte är lagningsbart längre.

Ville bara skriva av mig lite…

[AndersK]

Vi har nu gått på ett samtal tillsammans med nya terapeuten.

Kan hända att vi båda är i affekt, men de var pajkastning som jag kallar det. Jag säger hon sa och hon svarar med, det stämmer inte för så här var det…

Men när terapeuten fick pli på oss, så kommer det fram mycket nyttigt där.

I princip har vi skilda tankar om allt som vi båda upplevt negativt.
Båda hävdar att det var den andres fel i alla känsloladdade punkter…

Jag är bered på att ta på oss båda skulden delat oss emellan för att det gick snett men hon hävdar att det jag som är bakom alltihopa. Hon har inte gjort fel säger hon.

Dock verkar hon inse att detta inte är lagningsbart längre.

Dagen bokar hon familjeenheten på samtal utöver nästa bokade parsamtal.

Parsamtalen behöver vi för att kunna kommunicera oavsett verkar det som…

[AndersK]

Ett tag sen jag skrev något här. Skilsmässan är påbörjad och bodelning kommer ske snart.

Ett par fyra parsamtal fick bägaren att rinna över, och hon insåg att hon ville med skiljas.

Känns ok under omständigheterna. Bara att lösa bostadsfrågan då.

[Noomi]

Det låter som att ni kommit till ett ömsesidigt tillfredställande beslut