Ja då hamnade jag där, så som så många andra, ändå känner jag mig ensamast i världen just nu!
Jag och min man har levt i hop i 12 år, 3 vackra barn har vi lyckats med också. Men i detta otroligt tärande förhållande känner jag nu har kommit till ett totalt döläge- jag vill ut!
Varje dag brottas jag av tankarna, att detta kommer aldrig att fungera, och då kommer skuldkänslorna, varför är jag inte nöjd, det är troligvis fel på mig, det är jag som inte kan älska därför blir jag inte heller älskad som jag vill.
I alla år har det alltid varit jag som tar upp vårt förhållande och de dilemman jag ser och har sett, och möts alltid av samma respons - ja men det är du som inte är nöjd, så fixa det då.
Det är alltid jag som äger problemet och jag som ska lösa det.
Jag vet att orden jag vill lämna dig kommer att komma med en haglestorm av förvisningar om hur dålig jag är som människa och mamma till mina barn, att det är för evigt kommer vara jag som kommer få ta anvaret för att jag valde att lämna. Du kommer ångra dig, gräset är inte grönare på andra sidan osv…
Jag lämnade honom för ca 3 år sedan, i 4 månader innan han övetalade mig att komma tillbaka med en massa påmaningar på att han minsann ändrat sig - vilket jag nu år senare fortfarande får slängt i ansiktet lite titt som tät.
Då tog han på sig en del av ansvaret men det är sedan länge bortglömt.
Det är jag och åter jag…
Är rädd för att komma med bomben och sedan sakta bli manipulerad tillbaka, jag måste vara stark, men jag är inte stark! Har ingen anning om mitt eget värde i dettta förhållande, vet inte längre vad man kan förvänta sig av ett förhållande, det kanske är såhär i allas relationer! och man kanske bara ska acceptera och traggla på och vara glad att det höll.
Hej! Stackars dig - det låter jobbigt. Utan att känna dig så tycker jag du har gjort vad du kan göra. Jag har haft samma tankar förutom att han vägrade gå till någon för att prata, jag “vågade/orkade” inte gå utan stannade kvar - han lämnade mig senare efter ett par år genom att hitta någon annan - då kände jag att jag hade slösat bort flera år - jag skulle ha gått.
Se till att ha stöd runt om dig, nära vänner, släkt så att du orkar bryta om du väljer det.
Man har bara 1 liv - var rädd om ditt😊
Lycka till
En gång är ingen gång, två gånger är en gång för mycket (tre gånger är ett mönster).
Lyssna på vad din inre röst säger att du egentligen vill och våga agera utan att be om lov. Stå upp för dig själv. Det låter svårt så som du har det nu. Du är värd mer…
@Vasastan: Du behöver egentligen bara ställa dig en enda fråga: Vill du leva så här resten av livet?
Det innebär inte att du får svaret på separation eller ej, utan mer en fråga om förändring i ditt liv. Förändring utan någon form av kris är väldigt svårt. Du har redan din kris, men har din man sin kris?
Kan du tänka dig att fortsätta er relation om ni båda ändrar ert förhållningssätt till varandra? Jag är säker på att man kan göra både många och stora förändringar i sin egen personlighet om man förstår sig själv och dessutom vill förändras. Det kräver en del jobb och kommer göra ont, men det går.
Måste det bli en bomb? Kan du tala om för honom hur du vill leva? Kan du få honom att förstå? Ge honom lite tid att förstå, men kräv framsteg. Antingen att ni börja tala med varann på ett jämställt sätt eller att ni går till FR. Om han inte vill eller kan, så har du egentligen svaret redan.
Visst kan ni traggla på, hitta glädje i andra saker än din relation, tvinga dig själv till intimitet osv. Många relationer är sådana, många fler än du tror. Ditt liv, ditt beslut. Men hur kommer det påverka dina barn? Vilken bild av relationer kommer de bära med sig? Hur kommer de vara i sina egna relationer i framtiden?
Hur man vet? Tja, kan man verkligen nånsin veta? Det är ingen ekvation med plus och minus. Jag tror att det inte är ett beslut man kan ta baserat på fakta, utan en visshet som sakta smyger sig på och plötsligt bara finns där.
När vet man? Jag tror att om man är en reflekterande person, så kommer man inte bara ta ett beslut sådär snabbt. Det innebär att man alltid kommer ta beslut för sent. Man låter tiden gå tills man har passerat bäst före-datum, egentligen, och det man förmodligen ångrar är bara att man inte gjorde det tidigare,
/N
Tack för alla stöttning…
Jag är så otroligt orolig för hur han kommer hantera en separation, det här är ingen kille som kommer sätta barnen i första rummet och visa hänsyn och respekt även fast man blivit sårad, tyvärr! det här är en man som kommer göra hus i helevete och jag vet att alla barnen kommer komma i kläm.
Som jag nämde tidigare har jag lämnat en gång, och då fungerade de så länge han trodde att jag skulle komma tillbaka, men när jag visade på att så nog inte var fallet, kom många fula sidor fram som direkt gick ut över barnen.
Sedan är det så att jag känner mig så osäker på vad man ska förvänta sig av ett förhållande efter 12 år, är rädd för att jag senare ska ångra mig, samtidigt som svaret på frågan kan jag leva så här i 1 år till är = NEJ, då går jag av på mitten, detta är inte vad jag vill visa mina barn, detta är inget jämställt förhållande me ge och ta och kärlek, detta är två människor som bor under samma tak och lever sina liv, där inte ens respekt och allmän väluppfostran finns i långa perioder.
@Vasastan: du ställer dig en viktig fråga. Vad kan man förvänta sig av en 12-årig relation? Det är nog upp till var och en hur man vill ha det, eller egentligen om man vågar göra en förändring i sitt liv.
Jag tror att långvarig kärlek är ett val man gör, hur man förhåller sig till sin partner. Båda måste göra samma val, annars går det inte. Det är klart att det går att vara kamrater i ett rent vardags och logistikprojekt, utan att ha något mer egentligen.
Ja, era barn kommer hamna i kläm. Men de är i kläm redan idag. Det är naturligtvis en sund inställning att oroa sig för hur ens partner kommer ta en separation, men ska det hindra dig? Det du kan göra är att lindra effekterna för barnen. Hans familj och närstående behöver förstå varför och också vad du är orolig för. De kan säkert hjälpa till.
Det finns faktiskt en möjlighet att han denna gång faktiskt förstår allvaret. Utifrån det kan ni få en annan sorts samtal och kanske nå något annat än tidigare.
Ni har gått i samtalsterapi innan, var fokus på att fortsätta då?
Man kan ju även använda sig av det för att få en så bra skilsmässa och samarbete efter den som är möjligt. Så det kan vara värt att med den utgångspunkten faktiskt träffa någon. De kan även prata mycket om hur man ska göra med barnen.
Jag tror säkert att du kommer få höra allt du skrev i ditt ursprunginlägg från din man… och lite till. Många lämnade (iaf jag) säger det nog både en och två ggr skulle jag tro under de första faserna.
Tänk på att även om han själv någonstans inser att ni inte har det så bra, så ligger du före i tiden med beslut om skilsmässa. En process som du kanske startade redan för mer än 3 år sen inom dig.
Vad vill du förvänta dig efter 12 år tillsammans? Jag vill ha bla omtanke, beröring, respekt, skratt, kärlek, bli lyssnad på osv i min relation…
Skriv ned vad vill du ha och känn efter om du tror att ni tillsammans kan jobba dit, om du önskar. Men som Nisse säger så måste ni vara två om det. Din man måste också säga vad han vill ha och behöver. Det är svårt att inte hamna i gamla fotspår igen.
Visst kan man känna att man borde gått tidigare, men jag önskar att du ändå inte ångrar att du faktiskt försökte,
Du har gjort det du kunde och se att ni gett det den chansen, du har gett honom och er den en gång redan. Vill och orkar du gå igenom det igen?
Å vad jag känner med dig. Min situation är inte exakt som din men jag förstår dig. För mig gick det så långt att jag förälskade mig i en annan och det har lett till otroligt mycket lidande. Det gör att min man har ett moraliskt övertag som din man inte har. Men i övrigt så relaterar jag så till det du skriver om att inte veta om man klarar att driva igenom det, att han kan manipulera sig till att man ändrar sig. Min man har lovat ställa till med helvete om jag lämnar honom. Jag har försökt två gånger men backat, på grund av barnen och hur fruktansvärt ursinnig min man blivit. Hur kan jag ha mage att be om en civiliserad fungerande relation kring barnen, skriker han. Ja, hur kan en sån lort som jag ha mage att be honom göra något för sina barn?
Hur vet man? Det vet man, om man bara vågar se. Frågan är bara vad man gör med vetskapen? Jag vet något som innebär att antingen biter jag ihop, kör på fälgarna, stoppar huvudet i sanden, eller så utsätter jag mina barn för en separation med all den sorgen och smärtan det innebär. Två skitalternativ. Tyvärr har det lett till att jag fått ångest och har svårt att klara att leva, men jag klarar inte att ta mig ur det. Min man har svurit att aldrig skiljas så hur vi än har det kommer han aldrig att fatta beslutet.
Rädd för att ångra sig - ja. Livrädd för att sitta där ensam och gammal. Men som du säger - kan jag leva såhär? Nej.
Jag är rädd att jag inte kommer med något konkret som hjälper dig. Vill bara säga att jag förstår och känner med dig och att jag önskar att svaret och lösningen kommer till oss båda.
Bumpar tråden trots den är gammal.
Hur har det gått för dig Vasastan?
Är lite i samma sits. Men hon skulle lämna mig för några år sen för en annan men ångrade sig. Jag gav henne en chans till men det har aldrig blivit som förrut. Men vi har varit tillsammans i 21 år och har 2 barn ett har flyttat hemifrån och den andra 13år bor hemma.
Vet inte hur jag ska våga säga orden, hur ska man klara sig m.m.m
Har så jävla många frågor men inga svar.
Är så jävla rädd att såra alla inklusive våra barn att jag inte tänker alls på hur jag mår eller hur jag vill ha det.
Hej, en relation är man två i, det är oftast bådas “fel” även om den ena vill lämna. Det har säkert pågått massa saker under flera år som lett till att du mår såhär och det är relationen som inte funkar. Låt dig inte förtvinas, det finns ett liv där ute tänker jag.
Jag är också mitt i samma tankar, och vi pratar och oratar men mina känslor är borta. Är helt utmattad efter år av saker. Men det har jag kommit på nu. Så även om jag kanska lämnar så lägger jag skulden på oss båda.