Ännu en lämna eller inte-tråd. Försöker välja mellan pest och kolera. Jag har inte älskat min man på många år och jag gillar honom inte heller knappt. Jag står ut med honom. Ibland har vi intressanta samtal men annars har jag inga känslor kvar. Livet fungerar, vi har ett antal barn att ta hand om och vardagslogistik och sysslor är så krävande att vi båda är helt slut trots att vi hjälps åt. Båda tycker att vi delar lika på hemarbete och vi båda gör det mesta med barn, hem, tvätt, bil, ekonomi så att vi kan ta över från den andra när det behövs. Ekonomin är bra och ingen super, slåss, röker eller är otrogen.
Vi är båda överens om att äktenskapet är dött men det är extremt jobbigt praktiskt att skilja sig plus att man bara får träffa barnen halva tiden.
Det känns som ett långt arbetsläger som slutar med ålderdom och död.
Men vad är alternativet? Jag är en tråkig mamma som obönhörligt närmar mig 50. Vem vill ha en 50-årig kvinna? Ingen.
Det blir ännu ensammare än nu och det blir ett fruktansvärt jobb att ta hand om alla barn själv varannan vecka. När någon av oss föräldrar är sjuk eller borta på jobb så att den ena får ta allt så blir den friska föräldern helt slut. Det gäller oss båda.
Jag vill inte leva ensam. Visst kan man börja med någon aktivitet eller så men det finns verkligen inget jag längtar efter eller ens vill. Det enda jag vill är att vara ifred och vila.
Så jag vet inte. Vårt liv tillsammans är ett ensamt Sisyfosarbete med några ljusglimtar ibland men att skilja sig är garanterat ensamt och det kommer att krävas en vecka utan barn för att vila ut efter barnveckans monsterarbetsbörda.
Är det någon som skilt sig i 50-årsåldern och fått det bättre? Skulle det vara misshandel, otrohet eller ekonomiska problem förstår jag att man skiljer sig men för mig är det mest att jag är så slut och att allt är så tråkigt.