Lämna eller inte praktiska problem

Ännu en lämna eller inte-tråd. Försöker välja mellan pest och kolera. Jag har inte älskat min man på många år och jag gillar honom inte heller knappt. Jag står ut med honom. Ibland har vi intressanta samtal men annars har jag inga känslor kvar. Livet fungerar, vi har ett antal barn att ta hand om och vardagslogistik och sysslor är så krävande att vi båda är helt slut trots att vi hjälps åt. Båda tycker att vi delar lika på hemarbete och vi båda gör det mesta med barn, hem, tvätt, bil, ekonomi så att vi kan ta över från den andra när det behövs. Ekonomin är bra och ingen super, slåss, röker eller är otrogen.

Vi är båda överens om att äktenskapet är dött men det är extremt jobbigt praktiskt att skilja sig plus att man bara får träffa barnen halva tiden.

Det känns som ett långt arbetsläger som slutar med ålderdom och död.

Men vad är alternativet? Jag är en tråkig mamma som obönhörligt närmar mig 50. Vem vill ha en 50-årig kvinna? Ingen.

Det blir ännu ensammare än nu och det blir ett fruktansvärt jobb att ta hand om alla barn själv varannan vecka. När någon av oss föräldrar är sjuk eller borta på jobb så att den ena får ta allt så blir den friska föräldern helt slut. Det gäller oss båda.

Jag vill inte leva ensam. Visst kan man börja med någon aktivitet eller så men det finns verkligen inget jag längtar efter eller ens vill. Det enda jag vill är att vara ifred och vila.

Så jag vet inte. Vårt liv tillsammans är ett ensamt Sisyfosarbete med några ljusglimtar ibland men att skilja sig är garanterat ensamt och det kommer att krävas en vecka utan barn för att vila ut efter barnveckans monsterarbetsbörda.

Är det någon som skilt sig i 50-årsåldern och fått det bättre? Skulle det vara misshandel, otrohet eller ekonomiska problem förstår jag att man skiljer sig men för mig är det mest att jag är så slut och att allt är så tråkigt.

2 gillningar

Det jag tänker på förutom själva frågan om skilsmässa är att du verkar helt slutkörd. Det låter ju inte som en hållbar situation även om ni skulle fortsätta i äktenskapet. Har du sökt hjälp för hur du mår och för er tuffa situation? Kan ni få avlastning i vardagen på något sätt? Att du inte ser några ljuspunkter och inte längtar eller vill något utom att vila är en enorm varningssignal för utbrändhet.

Jag höll själv på att bli utbränd i äktenskapet då vi har barn med diagnoser som kräver lite extra, plus att det tyvärr var jag som drev familjeprojektet. För min egen del har det bara blivit lättare efter skilsmässan. Den där känslan av att inte orka eller vilja något försvann gradvis och jag började känna livslust igen. Nu har jag en vecka när jag fullt fokuserar på barnen och släpper allt annat och det gör att det blir lättare, sen har jag en vecka där jag vilar och gör saker som gör mig glad och ger mig energi. Sen kan det komma tuffa perioder när det är slitigare att ha barnen, men jämför jag med när vi levde ihop så var det inte lättare när vi var två. Jag upplever inte livet som ensamt heller nu när jag har ork att träffa vänner och göra saker igen.

Kan också tillägga att det är stor skillnad på att ha en rutin med varannan vecka där barnvecka och återhämtningsvecka avlöser varandra än att som du beskriver ta allt själv en vecka när partnern är sjuk eller borta. För när den veckan sen är slut så får du inte en vecka att återhämta dig på utan det är in i vardagen igen. Och dessutom går du in ansvarsveckan utan att först ha fått vila upp dig lite.

För min egen del såg jag att det var andra saker som också spelade in i beslutet att skiljas, föräldraskapet hade visat oss hur olika vi egentligen var. Nej, ingen misshandel, otrohet eller problem med ekonomin men att vi såg på och ville olika saker i livet. I ditt fall tolkar jag dig som att ni egentligen är överens om att ni borde separera och att det inte är ett alternativ att hitta tillbaka till varandra? Eller tror du att det finns något att hitta tillbaka till om ni får hjälp att få en mer hållbar vardag? Oavsett tycker jag som sagt att du behöver ta tag i ditt mående, som du mår nu ska du inte behöva göra oavsett familjesituation.

2 gillningar

Alltså jag blir lite osäker på vad som är äpple och vad som är päron här.

För visst var småbarnsåren jobbiga, men dina beskrivningar låter faktiskt som helt extraordinära. Så antingen är du så slutkörd att du förlorat perspektivet, eller så har ni en helt extraordinär familjekonstellation/situation.

Så… hur många barn har ni egentligen och har de några komplicerade diagnoser, sjukdomar, funktionsnedsättningar etc. som innebär ett extremt merarbete?

Det är för sent att försöka få igång det igen. Vi är båda andra människor än när vi träffades för decennier sedan och vi har utvecklats ifrån varandra mer och mer och blivit mer olika.

Och det känns inte riktigt som om man kan vara kär i 50-årsåldern. Det är något man är när man är ung.

1 gillning

Tack för ett långt och omtänksamt svar. Du har rätt i att det inte blir någon vila efter att den andre varit sjuk utan att det ”bara” blir hälften av en enorm arbetsbörda. Kombinerat med skuldkänslor för att jag tycker att det är jobbigt att ta allt medan det är maken som är sjuk. Håller mig ifrån att klaga på att han är sjuk, så så lågt sjunker jag inte men jag har dåligt samvete för att ens tycka de4 är jobbigt.

Det vore kanske bra med en vecka att vila om man skiljer sig och kör varannan vecka men jag tror att jag skulle vara så ledsen att jag inte orkar göra något för att må bättre.

Vi har glidit ifrån varandra mycket pga föräldraskapet och syn på uppfostran och är dåliga på att kommunicera kring det så det finns inget att försöka reparera.

Du har rätt i att jag är helt slutkörd men det är svårt att göra något åt. Barnen ska till skolan, det ska handlas och lagas mat, skjutsas till aktiviteter och andra helt normala sysslor som är lika för alla. Vi har haft turen att få barn utan sjukdomar eller diagnos. Så det är bara jag som inte klarar av ett normalt familjeliv utan att bli knäckt. Det är inga konstigheter och jag har inget ansträngande jobb heller så jag känner mig dålig för att jag är så slut.

En vanlig vardagkväll går åt till att laga mat, städa, se till att barnen har rena kläder, att de gör läxor. Skjutsa 1-3 barn till och från fritidsaktiviteter. Åtgärda något litet i hemmet som är trasigt eller betala någon räkning, boka in något läkarbesök eller någon elektriker eller så.

Helgerna består av 3 olika regelbundna barnaktiviteter plus ofta matcher i någon eller några sporter som vi tittar på och skjutsar till och från. Ofta något barnkalas som också ska planeras in och köpa presenter och fixa kläder till.

Lång beskrivning men det är alltså helt normala saker som fyller hela kalendern. Jag vet inte hur man tar ledigt från föräldraskap och att fixa hemmet.

Vi har städhjälp men inte någon som plockar disk, lagar mat, plockar undan varje dag. Barnvakt kan vi inte få pga helt ointresserade eller inkapabla mor- och farföräldrar.

Mycket gnäll men det känns som om jag sitter fast i familjelivet och jag orkar inte ens med vardagen. Barnen kan ju sluta på aktiviteter men det känns inte rätt. Och då är de hemma och vill ha hjälp eller sysselsättning med något annat istället så vi vinner ingen tid på det.

Det hade varit bra om det hade funnits någon som kunde hjälpa men när man är vuxen finns det ingen sån.

3 gillningar

Okej, förstår bättre nu när du beskriver situationen lite mer utförligt. Barnåren ÄR jobbiga och du låter fullkomligt slutkörd… faktiskt om jag vågar mig på att skriva det så till den grad att du ter dig rent psykiskt låg och kanske till och med på gränsen till en depression.

Mitt tips är att du börjar direkt med att söka ett samtalsstöd för att försöka komma fram till vad som är höna och vad som är ägg i den personliga situation du nu befinner dig i. Och troligen även tar kontakt med din vc för ett läkarbesök.

För om jag förstår dig rätt så längtar och behöver du desperat och minst lika mycket, eller mer, en helt barn/hus/hem/ansvars-fri varannan vecka, än möjligen en skilsmässa i sig. En halvtidstillvaro där du egentligen inte eftersöker några fler eller andra intressen att utöva, utan bara önskar att få vara helt ifred och kunna vila och återhämta dig?

2 gillningar

Finns det möjlighet att investera barnvakt i en större skala? Någon som tar hand om barnen varje lördag tex? Så får du och din partner möjlighet att endast ta hand om varandra

Märkligt.
Vi har mer arbetsbesparande hjälpmedel än någonsin.
Ändå räcker inte tiden till som vi vill.
Igenkänningsfaktorn är hög.
Det finns saker som jag vill göra.
Det finns saker jag måste göra.
Försöker jag hinna med alla hinner jag inte med utan bränner ut mig.

Någonstans måste jag välja vad jag vill.
Jag slänger in tvätten i tvättmaskin.
Min mormor/ farmor fick gå ner till sjön att tvätta.
Jag värmer maten i mikrovågsungen.
Mina anmödrar fick göra upp eld i vedspisen för att värma mat och vatten.
Jag går in i duschen och sköljer av mig.
Mina anor fick bada i balja.
Jag skruvar på kranen och får vatten.
De fick hämta vatten i en brunn, källa eller vid ett vattendrag.

Vi försöker pressa in mer på kortare tid och vill ge så mycket.
Vad vill vi ge våra barn?
Det enda som vi inte kan ta igen, få tillbaka, är tiden.
Tiden när barnen är små.
De tar tid.
Är krävande.
Det krävs att investera känslor, engagemang, tid i dem.
Vi vill ge dem så mycket. Upplevelser. Låta dem få göra vad som är kul.
Ge dem så mycket.
Men kanske, kanske är det tid och gemenskap med dem som är det viktigaste.
Kanske skulle barnen må bättre av att begränsa deras aktiviteter.
Kanske är denna press att göra så mycket som möjligt, räcka till allt och vara allestädes närvarande och tillgänglig orsaken till så mångas psykiska ohälsa.

Det kanske inte är aktiviteterna utan tiden och det gemenskapsskapande som är det viktiga.
Om vi inte tar oss tid och bygger relationer och tillit - och sådant tar tid - med våra barn, varför ska de då bry sig om oss när vi blir äldre?

3 gillningar

Tänk inte så! Alla har sina olika förutsättningar och vi har heller inte insyn i andras liv utan ser bara det som de visar upp. Jag tänker också i det du beskriver att det kan vara saker du inte tänker på som läggs på och dränerar, t ex som du beskriver relationen till far- och morföräldrar och att du och din man verkar ha olika syn på uppfostran och som du beskriver är dåliga på att kommunicera. Sånt tar också energi. Och hur sover du? Lyckas du somna och sova en hel natt eller ligger du vaken och tänker på allt som behöver göras?

Jag förstår precis din känsla eftersom jag upplevt den själv. Det är otroligt svårt att tänka vad som kunde göras annorlunda när en är mitt uppe i det och vardagen snurrar på så snabbt att det går knappt att tänka en rak tanke. Just därför tänker jag att du behöver få hjälp att komma ur den onda spiralen och få hjälp utifrån. Börja med ett besök på VC där du beskriver hur du mår.

Sen kan det hända att du behöver lämna relationen, men gör det i så fall under rätt förutsättningar.

3 gillningar

Vet inte om du är behjälpt av konkreta förslag eller om det oavsett känns för övermäktigt. Tänker att jag skriver mina tankar kring saker att skala ner så kan du se om det är något som kan funka för er.

Kan ni turas om med andra föräldrar att skjutsa till aktiviteter? Finns garanterat andra som också skulle slippa att lägga så mycket tid på skjutsande. Plus kan också lyfta de miljöbra skälen med samåkning om det känns jobbigt att säga att det är tiden som är skälet.

Här hemma har vi presentlåda. Det funkar så att jag beställer typ 10 olika presentgrejer, små legoset, pysselböcker och sånt, och lägger in en låda. När det är dags för kalas plockar vi bara något ur lådan istället för att det ska åkas till en butik, väljas etc. När presenterna börjar ta slut köper jag en ny batch.

Det låter ändå som att ni har god ekonomi - kan ni köpa någon barnvaktstjänst? Finns det kanske någon på ditt jobb eller i bekantskapskretsen som har en tonåring som behöver extrajobb? Kanske både för en lördagskväll och om det är barn som ska hämtas på förskola/skola. Tänker i första hand inte för att dejta varandra utan för att få andrum. Kanske behöver du bara ligga i sängen och inte göra någonting den tiden.

Förstår men kan ni tänka till kring vilka och hur många aktiviteter varje barn har? Välja sådana som ni har enklare att få ihop logistiken kring och kanske stryka någon bara. I stället för att varje barn har tre aktiviteter kanske de kan ha två? Och sen kanske barnen också behöver komma in i lunken hemma. Är de vana att hela tiden bli sysselsatta genom aktiviteter etc kan det bli en stor omställning att bara vara hemma och inledningsvis kan det kännas som att de kräver mer av er men har de tråkigt tillräckligt länge så kommer ofta kreativiteten igång. Lättare sagt än gjort, jag vet, kan själv tycka att en lördag att bara vara hemma är supertuff till en början men håller jag ut börjar de till slut bygga med lego eller nåt och sen kan de inte sluta.

1 gillning

Det här tror jag är fullkomligt essentiellt för att få vardagspusslet att gå ihop med psyket i behåll som vuxen. Plus att det iaf enligt mina prioriteringar är jätteviktigt även för barnen.

Är vi vuxna trötta efter en hel dags arbete så är ju barnen nästintill lika trötta av långa och många gånger stökiga skoldagar, läxor och sedan olika aktiviteter var och varannan kväll/helg.

Jag tror att det är superviktigt att sätta en prioritetsordning inom familjen för att kunna fördela ork och energi som både vuxen och barn.

Skolan och läxor är prio ett. Tid för vila och återhämtning för barnen (och de vuxna) är prio två. Vanligt kompisumgänge och en eller max två aktiviteter i veckan är prio tre.

Därutöver, om det blir någon tid över så är det “tråk-tid” som jag kallade det med mina barn när det blev gnäll över att “-har tråkigt och inget att gööööra”… då var det bara att gå upp på rummet och ligga och titta i taket, läsa en bok eller what ever till dess de själva kom på något “att göra”. Plus att ligga/sitta och läsa böcker är en väldigt, väldigt bra och faktiskt viktig “att göra”-uppgift som de har igen stort, inte minst i skolarbetet :v: :+1:

Barn behöver träna(s) sig att sysselsätta och roa sig själva, inte vänjas vid att bli roade eller sysselsatta i planerad aktivitet alla dygnets vakna timmar. De behöver även lära sig att använda delar av sin (fri)tid självständigt, där vila och återhämtning inför nästa skoldag är minst lika viktigt som att stressa iväg på ytterligare en schemalagd aktivitet. Som sedan gör att kvällsrutinen blir sen och tiden det tar för att komma till ro gör att sömnen riskerar att bli för kort.

Alla dessa tight schemalagda aktiviteter som gör hela det vardagliga livet till en fullkomligt fulltecknad vakentids-kalender/ekorrhjul för både barn och vuxna och som många familjer tänker/känner att de bara måste ingå i för att vara duktiga och passa in i den idealiserade föräldra/familjemallen. Det tror jag är av ondo för alla, både för vuxna och barn :muscle: :v:

7 gillningar

Amen syster, amen!!!:pray::pray::pray:

1 gillning

Ja jag är helt slut och min man är också helt slut. Han säger ständigt att han är ledsen och inte orkar och är på väg att bli utbränd. Då kan jag inte också säga det. Jag vet inte om samtalsterapi skulle hjälpa. Är skeptisk till att sitta och prata med en främling som ju inte kan lösa situationen praktiskt. Kan ju vara skönt att prata av sig men det löser inte att räkningarna ska betalas och barnen ska till skolan.

Men riktig vila vore skönt. Jag har tänkt på att det finns flera lager av saker att göra. För någon dag sen kom jag på mig själv med att njuta av att hinna städa ostört i nästan en timme och hinna åtgärda en sak på att-göra-listan. Detta hann jag för att ingen just då behövde mat/skjuts/hjälp.

Det är väldigt sällan jag hinner klart det jag håller på med (städa/diska/tvätta) utan att bli avbruten 2-3 gånger under tiden och det skapar stress att försöka komma ihåg vad jag höll på med innan ett barn behövde något.

Jag vet som sagt inte hur en samtalsterapeut skulle kunna hjälpa till mot ett tvättberg som endast kan bearbetas i 5-10-minutersslottar.

Kanske men ett barn är tonåring och det är lite knepigt med barnvakt till en tonåring som behöver övervakning samtidigt med frihet.

Och det blir en del logistik att hålla reda på för barnvakten om den ska skjutsa till aktiviteter.

Kanske är bra att få en annan syn på det. Men just nu är jag så trött att jag inte ser någon ljusning. Det stämmer att relationerna tar energi utan att ge något. Då och då behöver vi tråffa släkten och då blir det några timmar av att hålla masken och försöka att ignorera pikar om allt vi borde göra med huset och trädgården och att jag borde köpa nya byxor eller ”oj vilka trasiga skor h*n har” när barnet, som fick nya skor för mindre än en månad sen, marinerat skorna i grus, vatten och avslutat med skrapning på berg.
Men säger vi nej till släkten kommer det pikar om det också.

Jag sover inte heller bra. Längtar efter egentid som börjar ca 23 när allt är klart för morgondagen. Har sen svårt att somna, vaknar flera gånger per natt och är arg och ledsen. Så det är inte bra.

Alltså jag är ingen terapeut och ändå så blir det helt uppenbart för mig, när jag läser dig, att du behöver hjälp och att den hjälpen med all sannolikhet inte består av någon som tvättar din tvätt, plockar ur din diskmaskin, eller skjutsar din tonåring till aktivitet… inte i första hand.

Du börjar känna dig slut som artist och DET är vad en samtalsterapeut och en läkarkontakt (på sina olika sätt) ska hjälpa dig med för att du ska kunna sätta din tvätt, disk, skjutsning osv. i ett rimligare perspektiv.

Du har skrivit att ni anlitar extern städning och det är bra. Du har oxå skrivit att du har ett barn som är tonåring. Vilket innebär att även du troligen inser att det barnet kan få som uppgift att plocka i och ur en diskmaskin. Det mindre barnet som kanske börjar närma sig tonåren kan få i uppgift att exempelvis plocka undan i något rum, sitt eget och kanske ytterligare ett. På det sättet lär du dina barn att de inte är gäster i sitt eget hem och att alla i en familj hjälps åt och det är en viktig lärdom för att de successivt ska klara ett eget vuxenliv som inte ligger allt för långt bort i tid.

Du är uppenbart i läget där vilka förslag du än får så ser du bara svårigheter med dem och de känns antagligen inte alls som den hjälp du behöver, vilket också är ett tecken så gott som något.

Mitt absoluta råd är att du asap tar ditt mående på fullast allvar och söker professionell hjälp, för enligt min lekmannatolkning så är du på väg, eller är redan inne, i en situation som närmast kan betecknas som en depression.

Släng all stolthet, allt ditt motstånd och alla dina instinktiva tvivel på vad det ens skulle kunna göra för dig och testa medan tid finns. Ge det tid, var uppriktig, skäms inte och säg precis som du känner inom dig… först då kan du få full hjälp. Ge det ett ordentligt försök och säg INTE instinktivt nej, nej, nej till något av den hjälp som föreslås. Prova, ge det tid och utvärdera sedan. Du har dessutom bra ekonomi som det låter och då är mitt definitiva tips att du kontaktar en välrenommerad privat samtalsterapeut, går extremt mycket fortare att få hjälp men kostar en slant… men det kan mycket väl visa sig bli ditt livs bäst investerade pengar :v:

Gör DET allra först, innan du gör något annat drastiskt som att “fly hemmet” (för det låter som att det är vad det handlar om i nuet för dig) för hägringen att bara få vara helt ensam, för dig själv i en lägenhet någonstans.

Överväg detta både allvarligt och noggrant innan du följer din spontana reflex och slår allt ifrån dig, lova mig det är du snäll :revolving_hearts:

2 gillningar

Tack igen! Ja, jag känner att jag inte är så trevlig här heller. Ni har gett förslag och tips och tankar och jag svarar bara ”det går inte” och ”jag orkar inte för att det är så mycket att göra”. Kanske kan vara värt att försöka prata med någon men det är också väldigt skamfyllt för mig att behöva ta psykiatrihjälp. Jag vill inte känna mig psykiskt rubbad också, även om det kanske är det jag är.

3 gillningar

DET kommer att vara ditt livs bästa beslut, det kan jag garantera dig. Att inse det egna behovet av hjälp och att agera på det behovet medan tid finns, i en tid där hjulet har snurrat alldeles för fort och alldeles för länge så att i princip alla egna marginaler är helt uttömda är inte att vara “rubbad” och det tror jag du förstår själv också.

Det enda som kan kallas “rubbat” är att konsekvent vägra all hjälp och fortsätta på samma bana och köra alltsammans, både dig själv och hela familjen, rakt in i bergväggen med öppna ögon. Det vore rubbat.

Ta tag i detta med ditt dåliga mående NU, för DET är det vuxna, mogna, modiga och förståndiga sättet att agera och därmed så är det också den raka motsatsen till att vara “rubbad” :muscle: :v:

4 gillningar

Jag vill poängtera att de praktiska förslag jag skrev tidigare i tråden var tänkta som ett komplement till att du behöver söka hjälp utifrån. Ni behöver dra ner på så mycket “måsten” som möjligt i vardagen för att underlätta för er här och nu, samtidigt som ni också tar hjälp för att må bättre och lösa situationen i långa loppet.

Du behöver se till att du får sova, för utan sömn fungerar vi inte. Jag tycker att du ska boka en tid på vårdcentralen så fort som möjligt. När jag mådde dåligt var sömnen det första de frågade om och erbjöd hjälp med. Ring direkt och förklara hur du mår och att du inte kan sova.

Jag tänker också att det här kan behöva vara något ni båda två gör, för som du beskriver verkar ni båda må ganska lika. Och att det kan vara extra tufft att ta sig upp om den andra fortsätter må dåligt och inte orkar något.

1 gillning

Jag var 45 när jag slutligen satte ner foten. Efter det har allt blivit bättre! Både jag och x:et har träffat nya som vi passar bättre ihop med. Tanken på det där arbetslägret du beskriver gav mig till slut panik. Han tyckte dock att det var en fin tanke. Vi har bara ett liv och att slösa bort det är oförlåtligt!

Hur gamla är barnen och varför är det så jobbigt att ta hand om dem? Ibland måste man ifrågasätta allt för att få rätsida på livet!

1 gillning