Jag är helt säker på att mitt ex har ansett att jag har varit snål och missunnsam! Det har heller inte varit någon idé att försöka förklara eller argumentera! Han har inte kunnat ta till sig!
Som nyseparerade var vår uppgörelse att barnbidrag/studiebidrag betalades ut till mig och att han skulle stå för större del av barnens kostnader. Detta för att mitt ex ville underlätta för mig så att jag kunde bli klar med mina halvtidsstudier utan att behöva flytta. Dessutom var skillnaden i lön rätt extrem! Det var så klart tacksamt och kanske det minsta han kunde göra med tanke på vad han satte mig i för skit. Tyckte han nog själv också…då. Dessvärre blev väl det ett av alla sätt att hålla kvar mig i nån slags osund relation. Skitjobbig tid som var superskönt när den var över.
Så kom jag aningen lite bättre på fötter så barnen kunde få sina studiebidrag mm själva, men med min ekonomiska situation så innebar inte det att det funkade att allt blev lekpengar, utan i mitt sammanhang fanns motkrav. Vissa småsaker fick man stå för själv.
Jag började också inse att vad man ansåg att man hade råd att låta sina barn få vara med på givetvis avgjordes av vilken ekonomi man hade. Jag kunde bara säga ja till att bidra till vissa saker. Hängde det på mig var jag tvungen att neka barnen vissa aktiviteter. Om deras pappa kände att han hade råd fick han gärna betala så klart, men givetvis inget jag kunde kräva. Hur och varför jag gjorde mina prioriteringar hade så klart inte min exman med att göra.
Detta gjorde honom vansinnig. Han hävde ur sig flera ogrundade anklagelser om vad jag lät pengar hamna istället. Så mycket skit man fick ta! Det hjälpte inte att förklara och jag insåg också att jag faktiskt inte måste förklara. Men det var skitjobbigt när hans ord var de sista som fick hänga kvar i luften som nån slags ”sanning”.
När yngsta gick i gymnasiet och flyttade på heltid till sin pappa (som bodde nära skolan) skulle vi göra upp om vad jag skulle betala i underhåll. Jag tog hjälp av försäkringskassans sida för en så rättvis uträkning som möjligt. Alla delar, boendekostnader, försäkringar, telefon, osv togs med. Trots att möjligheten givetvis fanns att göra upp om att ex skulle betala mer pga mycket högre inkomst ansåg jag att jag med nya omständigheter hade råd att betala för hälften rakt av.
Men på fullaste allvar så lyckades jag knappt få mitt ex att fatta att andra halvan måste han stå för. Ex tyckte att jag skulle betala dubbelt…plus att utöver det betala ytterligare själv där räkningar gick till mig. Han ansåg att eftersom han tog med vårt barn på resor och eftersom han ansåg att han la ett högre engagemang så borde jag visa tacksamhet och betala mer. Han kunde inte få in i sitt huvud att om jag ville unna mina barn mer så var det så klart tillsammans med mig. Hans resor hade sedan länge slutat att vara vår familjeangelägenhet… Och han hade ingen förståelse för att jag ville att vårt barn skulle börja ta lite mer eget ansvar för innehållet i sitt liv istället för att hela tiden ha en förälder som reservkompis som man åker omkring och får aktiviteter serverad av. För mig var det en viktig träning som av ex tolkades att jag sket i barnet och bara ägnade mig åt mig själv. Det funkade inte att förklara! Han hade bestämt sig för att så var det!
Det jobbigaste var att han dessutom regelbundet spydde galla om mig inför våra barn. Två tonåringar som givetvis inte riktigt på egen hand kunde sortera ut syftet med de val jag gjorde påverkades så klart av det! Säkert tror jag att de emellanåt tyckte pappa var jobbig när har snackade så mycket skit om mig och därför vägrade att lyssna, men samtidigt var de nog inte opåverkade.
Det jag betalat i underhåll TILL MITT EX är det som går till de faktiska vardagskostnaderna för barnen. Absolut inget annat. Skulle det vara så att mitt barn vill hålla på med en extra dyr aktivitet så har jag rätt att lägga in ett veto för den kostnaden. Har de velat göra något utöver eller liknande så har det inte varit några problem, men det har aldrig gått som bidrag via pappan. Jag har också tyckt att det har varit viktigt att mina tonårsbarn själva tar ansvar för viss kommunikation med oss båda om de har önskemål i en viss riktning. Jag gillar inte idén med att vi ska lösa allt över huvudet på barnen. Det bidrar till osjälvständighet och gör dem inte medvetna om det som rör dem själva.
Nu betalar jag inget i underhåll längre. Barnen får själva jobba och bidra om de bor hemma.