Lägger ni så mycket pengar på barnen (fråga till er med vv)? Är vi snåla?

Nu har vi vv, men jag räknade ut att barnbidrag + underhållsbidrag för våra tre barn skulle vara över 9.000 /mån om de skulle bo hos en av oss.

Jag tror aldrig vi lagt så mycket pengar på rena barngrejer, varken som sammanboende eller särboende föräldrar?

Gör ni andra det? Mat, kläder och fritidsintressen är inte i närheten av de summorna. Deras försäkring kostar ca 500/månad (för alla tre). Köper mycket begagnat, barnen ärver varandra, ”vanliga” fritidsintressen (sport, idrott, ca 1.200/termin). Storhandlar när det är billigt och fryser in. Busskorten ca 2.000 /termin (för alla tre).

Delar dina tankar till fullo,

Mina småttingar på 3 resp 1,5 år har aldrig kostat i närheten av de 8800;- i månaden som de anses kosta enligt “de lärda”,

Som det räknas ut så ska ju underhållet täcka hälften av barnets behov efter att man först tagit bort barnbidraget…

Glöm inte bort att räkna med större bostad i kalkylen. Utan barn. 2:a. Med barn, plus 1rum per barn.

Jag anser det knappast rimligt att kalkylera med att det ska vara ett krav att småbarn ska ha varsitt eget rum? Inte många som lever så, även när man lever ihop…

Själv bor jag i en rätt stor 2a, barnen delar på sovrummet o jag har min säng i ena hörnet av vardagsrummet. Det fungerar utmärkt, o jag räknar med att det kommer fortsätta fungera fram tills barnen blir runt 7-8år iaf. Nu har jag juförsig bara barnen 8 nätter i månaden, men jag ser inga som helst problem med detta även sen när jag förhoppningsvis får ha dom halva tiden heller

Att alla ska ha eget sovrum är enligt mig inte en nödvändighet, det får ses som lyx. Något man kan unna sig om man har möjligheten.

När barnen sen kommer upp lite i ålder så kommer ju ett helt annat behov av privatliv…

Det är lite det här jag känner att det ofta slår snett vid en separation, man har vant sig vid en viss standard i livet, o man förväntar sig att kunna kräva att fortsätta leva med samma standard.
Själv har jag gått ifrån ett nybyggt hus på 140kvm där vi alla hade egna rum o utöver det även ett gästrum, till en 2a på 65kvm, vilket jag finner fullt rimligt.

1 gillning

Inte för att jag vet eller har svaret.
Men här får man nog fundera lite på vad man egentligen tycker och menar.

När de är små är det blöjor och urväxta kläder mest hela tiden.
Lite större börjar lagsporter, skola, cykel, kickbike, studsmatta, mobbe, bräda, twintips, idrotter med utrustningar, cuper, dator, tv och bredband, modekläder?
Lite äldre träningsläger, träningsavgifter, moppe, körkort och what not.

Till det blir det väl den som har vårdnad som måste vabba etc?

Förutom extra rum i boendet, förutom att ex killar äter som vargar från ca 10 års ålder, många tjejer börjar använda hejhopp så mycket makeup etc.

SÅ inte vet jag men nog fasen blev de en enorm skillnad i disponibel inkomst efter att sista fixat körkort och står på nästan egna ben?

Men som sagt: jag vet inte och kan nog hålla med om fram till skolåldern är de inte jättedyra, men det tar igen sig snabbt från 9-årsåldern :slight_smile:

Min poäng:
Man får nog trots bitterhet inse att x, om den har ensam vårdnad, kommer att dra ett tungt ekonomiskt lass över tid.

6 gillningar

Jag är helt säker på att mitt ex har ansett att jag har varit snål och missunnsam! Det har heller inte varit någon idé att försöka förklara eller argumentera! Han har inte kunnat ta till sig!

Som nyseparerade var vår uppgörelse att barnbidrag/studiebidrag betalades ut till mig och att han skulle stå för större del av barnens kostnader. Detta för att mitt ex ville underlätta för mig så att jag kunde bli klar med mina halvtidsstudier utan att behöva flytta. Dessutom var skillnaden i lön rätt extrem! Det var så klart tacksamt och kanske det minsta han kunde göra med tanke på vad han satte mig i för skit. Tyckte han nog själv också…då. Dessvärre blev väl det ett av alla sätt att hålla kvar mig i nån slags osund relation. Skitjobbig tid som var superskönt när den var över.

Så kom jag aningen lite bättre på fötter så barnen kunde få sina studiebidrag mm själva, men med min ekonomiska situation så innebar inte det att det funkade att allt blev lekpengar, utan i mitt sammanhang fanns motkrav. Vissa småsaker fick man stå för själv.

Jag började också inse att vad man ansåg att man hade råd att låta sina barn få vara med på givetvis avgjordes av vilken ekonomi man hade. Jag kunde bara säga ja till att bidra till vissa saker. Hängde det på mig var jag tvungen att neka barnen vissa aktiviteter. Om deras pappa kände att han hade råd fick han gärna betala så klart, men givetvis inget jag kunde kräva. Hur och varför jag gjorde mina prioriteringar hade så klart inte min exman med att göra.

Detta gjorde honom vansinnig. Han hävde ur sig flera ogrundade anklagelser om vad jag lät pengar hamna istället. Så mycket skit man fick ta! Det hjälpte inte att förklara och jag insåg också att jag faktiskt inte måste förklara. Men det var skitjobbigt när hans ord var de sista som fick hänga kvar i luften som nån slags ”sanning”.

När yngsta gick i gymnasiet och flyttade på heltid till sin pappa (som bodde nära skolan) skulle vi göra upp om vad jag skulle betala i underhåll. Jag tog hjälp av försäkringskassans sida för en så rättvis uträkning som möjligt. Alla delar, boendekostnader, försäkringar, telefon, osv togs med. Trots att möjligheten givetvis fanns att göra upp om att ex skulle betala mer pga mycket högre inkomst ansåg jag att jag med nya omständigheter hade råd att betala för hälften rakt av.

Men på fullaste allvar så lyckades jag knappt få mitt ex att fatta att andra halvan måste han stå för. Ex tyckte att jag skulle betala dubbelt…plus att utöver det betala ytterligare själv där räkningar gick till mig. Han ansåg att eftersom han tog med vårt barn på resor och eftersom han ansåg att han la ett högre engagemang så borde jag visa tacksamhet och betala mer. Han kunde inte få in i sitt huvud att om jag ville unna mina barn mer så var det så klart tillsammans med mig. Hans resor hade sedan länge slutat att vara vår familjeangelägenhet… Och han hade ingen förståelse för att jag ville att vårt barn skulle börja ta lite mer eget ansvar för innehållet i sitt liv istället för att hela tiden ha en förälder som reservkompis som man åker omkring och får aktiviteter serverad av. För mig var det en viktig träning som av ex tolkades att jag sket i barnet och bara ägnade mig åt mig själv. Det funkade inte att förklara! Han hade bestämt sig för att så var det!

Det jobbigaste var att han dessutom regelbundet spydde galla om mig inför våra barn. Två tonåringar som givetvis inte riktigt på egen hand kunde sortera ut syftet med de val jag gjorde påverkades så klart av det! Säkert tror jag att de emellanåt tyckte pappa var jobbig när har snackade så mycket skit om mig och därför vägrade att lyssna, men samtidigt var de nog inte opåverkade.

Det jag betalat i underhåll TILL MITT EX är det som går till de faktiska vardagskostnaderna för barnen. Absolut inget annat. Skulle det vara så att mitt barn vill hålla på med en extra dyr aktivitet så har jag rätt att lägga in ett veto för den kostnaden. Har de velat göra något utöver eller liknande så har det inte varit några problem, men det har aldrig gått som bidrag via pappan. Jag har också tyckt att det har varit viktigt att mina tonårsbarn själva tar ansvar för viss kommunikation med oss båda om de har önskemål i en viss riktning. Jag gillar inte idén med att vi ska lösa allt över huvudet på barnen. Det bidrar till osjälvständighet och gör dem inte medvetna om det som rör dem själva.
Nu betalar jag inget i underhåll längre. Barnen får själva jobba och bidra om de bor hemma.

5 gillningar

Heja dig!
Du gör dina barn den största tjänsten.

2 gillningar

Det är oerhört skönt med denna respons!
För mig har det inte kommit naturligt att sätta alla dessa gränser. Jag…och mitt ex…och mina barn var vana vid att jag böjde mig, täckte upp, ”förstod” och offrade mig i typ alla sammanhang. Curlat både ex och barn! När jag äntligen såg och förstod det kände jag mig tvungen att hjälpa mina ungar på traven mot bättre och mer självständighet. Och för att överleva (bokstavligen) ex var det också nödvändigt!

Men man vinner inga popularitetstävlingar när man inte säger ja och amen till allt eller när man inte öser pengar över sina barn. Det har jag fått veta och känna! :pensive: Konsekvenserna av just det gör fortfarande ont! Det är nog den sista grejen kring skilsmässan jag brottas med! Och jag är fortfarande ledsen över att mitt ex förstod så lite och kränkte så mycket.

Fast mina ungar är allt annat än dumma. Båda har jag efteråt pratat med om detta. Båda ser och förstår idag! Kärlek och respekt börjar komma ikapp!

2 gillningar

Tänker på en gammal lärare från det gymnasium jag gick. Jag hade honom inte men mitt 4 år äldre syskon. Omdömet var enigt: han var hemsk. Fordrande. Ställde krav. Efteråt sa de flesta av hans elever att det var den bästa lärare de haft. Han lärde dem för livet. De kunskaper de tillägnade sig satt kvar och gjorde dem redo för det vuxenliv där det inte längre fanns någon som krattade manegen åt dem. Får se hur det låter om ex antal år när de själva är vuxna och står inför samma problem som du. Då kanske de säger att du var den bästa föräldern och att de inte förstår hur du kunde få ihop det.

4 gillningar

Tack @Rulle
Min familj säger samma sak! Jag försöker tänka och känna så!

Håller med om att det låter mkt, men få kanske kostnad för boendeyta, bil, vab etc får räknas in på ngt sätt.
Jag och x-maken har ett gemensamt konto för barnbidraget (4480kr) samt 1000kr var för de tre barnen. Därifrån drar vi kostnad för fritids, försäkringar, mobiler, kläder, födelsedagspresenter etc. Det brukar gå rätt jämt upp, men då har ett av barnen en dyr aktivitet ( ridning) som äter upp ansenlig del.
För övrigt tror jag det är bra att sätta gränser och vänja barnen vid att kunna leva med mindre budget. Jag har bra inkomst och skulle egentligen kunna säga ja till mycket mer men det gör jag inte. Enkel mat, ärvda kläder när det går, semester i Sverige, matlåda på jobbet. Nej till en massa onödig konsumtion.
Jag är också övertygad om att jag gör barnen en tjänst genom detta. Jag vill inte vänja dem vid en levnadsstandard de inte kan ha sedan. Och jag oroar mig faktiskt inte alls för att jag är häxan surtant i detta sammanhang. Deras pappa ( som har sämre ekonomi än jag) är notoriskt oekonomisk och säger ja till 20ggr så mycket som jag. Jag upplever inte att barnen uppskattar det utan snarare kan bli lite stressade och oroliga för hans ekonomi.
Jag inbillar mig att de uppskattar tydliga gränser med förklaring om varför de inte får ditten och datten samt tryggheten att veta att jag inte springer och köper ngt jag inte har råd med.
Är själv uppvuxen enkelt även när mina föräldrars ekonomi blev bättre. Blodpudding, hembakt bröd, arvegods etc och är glad över det, tycker det hjälpt mig genom studietid, föräldraledighet och skilsmässa.

2 gillningar

@kattis Vi har ett liknande upplägg. Halvstora barn, äldsta är tonåring. Vi har båda god ekonomi men jag vill lära barnen att man inte slösar med resurser.

Körkort är vi inte vid än. Men jag tänker att det är en sån sak som sommarjobb ska gå till. Om det nu går att få sommarjobb, förstås.

1 gillning