Vad gör man när någon är på väg att lämna dig efter 18 år tillsammans?
”Det har runnit för mycket vatten under våra broar. Allt jag har kvar i kroppen är en känsla av att jag inte kan vara nära dig. Jag kan inte ta emot din kramar eller din kärlek”.
Det är sammanfattningen i korta drag.
Allt började för ca 2 år sen när vi gick in i något form av vakuum. Två små barn som kommit tätt och en tuff renovering gjorde att ingen energi fanns över för att lyssna på varandra på riktigt längre. Han stängde av helt efter alldeles för många onödiga bråk och vi kunde inte prata utan att börja skrika åt varandra. Under dessa två år har beröring och närhet inte fungerat, förutom sex. Sexet har varit jättebra och det har alltid fungerat för oss.
Men jag har av honom uppfattats som kritisk, okänslig och som att jag inte lyssnat på vad som är viktigt för honom för att han ska må bra. Jag har i min tur upplevt honom likadan, och känt mig väldigt besviken, obekräftad och avvisad. En ”klassiker” i en lång relation känns det som.
Jag har under denna tid föreslagit att vi ska gå i parterapi. Men han har varit skeptisk. När vi sedan till slut gick avbröt vi efter två gånger, då han insåg att han mådde så dåligt i sig själv och behövde gå till egen terapeut först.
Vi hade precis återupptagit vår gemensamma parterapi med ny terapeut under hösten och haft ingången att vi ändå ville hitta lösningar. Men efter endast 3 gånger, och en jul och nyårsledighet däremellan, så meddelar han att han nu vill avsluta vårat äktenskap. Samtidigt som han också bryter med sin familj helt pga outredda saker från barndomen samt kämpar med mycket ångest. Han känner starkt att han behöver vara ifrån mig och tror inte att detta kommer att fungera. Men han känns också osäker på vad som är vad i den känslostorm han befinner sig i.
Han ”klär på mig” ganska mycket ilska både i form av att jag upplevts ”arg” under ett långt tag. Men också i form av förutfattade meningar, eller situationer där han varit rädd för att jag skulle bli arg. Slutresultatet = han agerar och justerar sitt beteende efter rädsla för att jag ska bli besviken eller arg. Och har svårt att skilja ut vem han själv är längre.
Hur mycket ska man kämpa? Det är ju en uppenbar livskris han går igenom och det är svårt att veta hur mycket som är kopplat till vårt förhållande. Såklart en hel del när man levt ihop så länge.
Vi behöver absolut tid ifrån varandra men jag vill inte bryta helt utan att ha diskuterat andra lösningar. Han vill leta ett alternativt boende till oss att växla med vårt hus nu, så vi kan komma igång med varannan vecka. Men utan att det påverkar barnens vardag (förutom att en förälder är helt borta 
)
Jag älskar honom fortfarande av hela mitt hjärta och känner att vi har så mycket att ge varandra bara vi hittar någon form av kanal/något sätt att börja pratat på. Vad nu det kan vara. Jag känner mig återigen utestängd, främst för att det känns som han bestämt sig utan att våga pratat med mig helt ärligt först. Och jag tar alltid initiativet till att påbörja samtalen.
Vågar man hoppas? Har någon här inne lyckats vända en sån här situation? I såna fall hur? Ska jag bara släppa? (Han har inte träffat någon annan. Det är jag till 99% säker på.)
Hjälp och input mottages gärna!
Gärna pepp om någon har något bra att ge.
Hon har senare försökt att bygga någon sorts vänskap, men jag känner henne inte längre och upplever det mest obehagligt. Jag hoppas också att hon ska “vakna upp”, men jag bir mer och mer övertygad om att det aldrig kommer att ske. Hon är och förblir någon annan. Jag blir tokig på att grubbla på vad som hände. Inget i hennes liv förefaller bättre heller. Det är som hon mest är glad över att ha blivit av med mig men kan ändå ibland hylla alla “mina fina egenskaper” och säger att hon vill vara en vän. Jag förstår inte ens vad kärlek är längre…
det sista som