Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Kryper i hela kroppen! På väg att bli lämnad - våga hoppas eller inte?

Vad gör man när någon är på väg att lämna dig efter 18 år tillsammans?
”Det har runnit för mycket vatten under våra broar. Allt jag har kvar i kroppen är en känsla av att jag inte kan vara nära dig. Jag kan inte ta emot din kramar eller din kärlek”.
Det är sammanfattningen i korta drag.

Allt började för ca 2 år sen när vi gick in i något form av vakuum. Två små barn som kommit tätt och en tuff renovering gjorde att ingen energi fanns över för att lyssna på varandra på riktigt längre. Han stängde av helt efter alldeles för många onödiga bråk och vi kunde inte prata utan att börja skrika åt varandra. Under dessa två år har beröring och närhet inte fungerat, förutom sex. Sexet har varit jättebra och det har alltid fungerat för oss.

Men jag har av honom uppfattats som kritisk, okänslig och som att jag inte lyssnat på vad som är viktigt för honom för att han ska må bra. Jag har i min tur upplevt honom likadan, och känt mig väldigt besviken, obekräftad och avvisad. En ”klassiker” i en lång relation känns det som.

Jag har under denna tid föreslagit att vi ska gå i parterapi. Men han har varit skeptisk. När vi sedan till slut gick avbröt vi efter två gånger, då han insåg att han mådde så dåligt i sig själv och behövde gå till egen terapeut först.

Vi hade precis återupptagit vår gemensamma parterapi med ny terapeut under hösten och haft ingången att vi ändå ville hitta lösningar. Men efter endast 3 gånger, och en jul och nyårsledighet däremellan, så meddelar han att han nu vill avsluta vårat äktenskap. Samtidigt som han också bryter med sin familj helt pga outredda saker från barndomen samt kämpar med mycket ångest. Han känner starkt att han behöver vara ifrån mig och tror inte att detta kommer att fungera. Men han känns också osäker på vad som är vad i den känslostorm han befinner sig i.

Han ”klär på mig” ganska mycket ilska både i form av att jag upplevts ”arg” under ett långt tag. Men också i form av förutfattade meningar, eller situationer där han varit rädd för att jag skulle bli arg. Slutresultatet = han agerar och justerar sitt beteende efter rädsla för att jag ska bli besviken eller arg. Och har svårt att skilja ut vem han själv är längre.

Hur mycket ska man kämpa? Det är ju en uppenbar livskris han går igenom och det är svårt att veta hur mycket som är kopplat till vårt förhållande. Såklart en hel del när man levt ihop så länge.

Vi behöver absolut tid ifrån varandra men jag vill inte bryta helt utan att ha diskuterat andra lösningar. Han vill leta ett alternativt boende till oss att växla med vårt hus nu, så vi kan komma igång med varannan vecka. Men utan att det påverkar barnens vardag (förutom att en förälder är helt borta :frowning: )

Jag älskar honom fortfarande av hela mitt hjärta och känner att vi har så mycket att ge varandra bara vi hittar någon form av kanal/något sätt att börja pratat på. Vad nu det kan vara. Jag känner mig återigen utestängd, främst för att det känns som han bestämt sig utan att våga pratat med mig helt ärligt först. Och jag tar alltid initiativet till att påbörja samtalen.

Vågar man hoppas? Har någon här inne lyckats vända en sån här situation? I såna fall hur? Ska jag bara släppa? (Han har inte träffat någon annan. Det är jag till 99% säker på.)

Hjälp och input mottages gärna!
Gärna pepp om någon har något bra att ge.

4 gillningar

Sitter i samma sits mer eller mindre. Kommunikation är det bästa tror jag, men inte lätt när den ene är helt avstängd. Tror min också har någon kris.
Får nog försöka att ta det lugnt, ge varandra space och avvakta.

Inte det lättaste, jag vet. Gäller nog att ha is i magen.

1 gillning

Det är såå svårt! Vi ska på terapi session imorgon. Sen är hans förslag att vi ska börja växla boenden så snart vi hittar något, så att barnen hela tiden bor i huset med någon av oss. Som ett första steg.
Jag bara väntar på att han ska vakna upp. Men det kommer inte hända nu. Möjligtvis längre fram. Men det känns mer och mer osannolikt. Min stora stora sorg är barnen som man inte kommer träffa varje dag😭

2 gillningar

Min säger att han inte vill längre, har ledsnat på både mig och hus. Känns jättekul efter våra 24 år ihop. :sob:

Tror till 100 % han har medelålderskris, vill slippa ansvar och ta igen festande.

Försök att inte pressa honom, det har tyvärr jag gjort för det är så svårt att ta. Gör ont och man förstår inte.

Det är bra att din vill följa med på samtal, kanske är lättare att få fram vad man menar, vi missförstår varandra mycket tror jag. Ta det lugnt och kämpa på. Gör så ont när man fortfarande älskar dom och bara vill att det ska bli bra.

Hoppas det ordnar sig för er❤️

3 gillningar

Åh vad tråkigt att höra❤️
Det är jättesvårt när man själv känner så starkt fortfarande. Jag älskar min man ovillkorligt! Kan helt plötsligt inte se något negativt.
Jag ska försöka att inte pressa så mkt just nu! Hoppas på samtalet imorgon. Men befarar som sagt att det enda han kommer säga där är återigen att han redan bestämt sig😭 Han får en känsla av obehag när jag tar i honom, och han har svårt att bara vara med mig.

2 gillningar

Min säger likadant. Eller att han mår bra på jobbet och med andra men inte med mig. Inte velat ha närhet eller värme. Vi har alltid gett varann det innan. Han kryper ur skinnet som han säger när jag försöker nå honom med konversation, det är som vi inte kan prata med varandra längre.

Jag ser också fortfarande bara bra och varma saker, han verkar knappt se något sånt längre.

Vad tror du om depression eller medelålderskris på din? Men försök att ge honom lite andrum och att inte vara för på, varken med prat eller närhet om han nu inte vill ha det förstås.

1 gillning

Får jag fråga hur det kommer sig att ni kan vara sårbara, lyhörda och utlämnade åt varandra i bra sex, men i andra situationer vara kritiska och inte se varandra? Är ni trötta? Ser ni inte varandras insatser i det ni bygger upp? Har ni prestationskrav gentemot varandra? Har ni testat parterapi med ett gemensamt mål att ge det en chans på lång sikt?

1 gillning

@TabulaRasa En väldigt bra fråga! Vet inte helt säkert men på något konstigt sätt har det varit en ventil i allt. Ett sätt för oss att mötas helt ”okomplicerat”. Känslomässigt har allt varit kaos, och då har sex varit enkelt i jämförelse med det. Kanske konstigt?

Vi har testat parterapi och egentligen precis hunnit påbörja det. Men då kastar han in handduken nu för att han kommer att ”gå sönder annars”. Vi har haft väldigt höga krav på varandra och verkligen inte gjort det lätt i vardagen. Fastnat i att vara kritiska mot varandra istället. Vi får se om om han vidhåller att han inte vill mer eller kan tänka sig att ge det en chans. Jag måste ju respektera vad han än väljer tyvärr.

@Benita jag tror absolut att min man har en kris i kombination med en depression. Han är så olik sig på många plan.
Samma grej här med att ”må bra på jobbet” men ”hemsk känsla” hemma😭

Är det lika svårt att vara trevlig mot varandra efter det att ni haft sex? Du kan ju hjälpa digsjälv på traven här och arbeta med det vi vet om hjärnan och våra hormoner… Du verkar ju kunna resonera om äktenskapet på ett sunt sätt, och vill kanske inte i första taget kasta bort det liv ni ändå byggt upp (och som nu ter sig höljt i dimma). Så:

  1. Sluta klaga och ge varandra slack. Och ”uppåtpuffar” som de säger i skolvärlden. Typ tacka när ni ger varandra kaffe, gör enkla saker för varandra och uppmärksamma detta (utan att slå på trumman teatraliskt/ironiskt), mena det. Partnern kommer antagligen bli chockad och undra om du har en baktanke. Poängen är väl att du ska bryta ett mönster helt enkelt, genom att ovanpå det befintliga negativa mönstret införa något trevligt beteende. Så att det dåliga mönstret/beteendet till slut inte får utrymme…

  2. Och ge digsjälv tid att ladda om med positivitet på annat håll. Drejkurs, plantering, yoga, musik, regelbunden promenad med vän.

  3. Och ge terapin och er själva TID för andrum och reflektion!!! Han måste väl någon stans logiskt fatta att hans problem inte försvinner om han kastar in handsken… snarare får ni nya att ta tag i (vilket också kräver kraft)…?

  4. Läs på om vad som händer vid ångest och stresspåslag, hur lång tid det tar att klinga av och hur det går att jobba för att bli mer observant på och inte agera på sina känslor, växelvis leva ut i dem med tillit till sigsjälv och andra nära…

Med vänlig hälsning, en som (troligtvis pga missriktad envishet) inte fixade att rädda förhållandet (mao egentligen en mkt dålig röst att lyssna på)

Tack @TabulaRasa för konkreta tips! Bra förslag att läsa på om ångest!! Pjuh terapi om en stund! Håller tummar och för ett bra samtal…

2 gillningar

Hej!
Hur har det gått för dig?

1 gillning

Jag tappade min partner också genom vad jag upplever som en drastisk personlighetsförändring då hennes kärnvärden föreföll förändras. Hon fick ett starkt ökat bekräftelsebehov och började opponera mot allt möjligt jag sa och likt @Dumpadvid40 så klädde hon mig i ilska och klagade på mitt humör. När hon slutligen lämnade hade hon i hemlighet inrett en lägenhet utan att prata om det.

Själva uppbrottet kom plötsligt. På morgonen innan hon lämnade mig kysstes vi fyra gånger. På eftermiddagen gick vi ut med hunden och småpratade. I slutet på promenaden sa hon att “vi behöver prata om förhållandet. Jag har skaffat en lägenhet.” Sedan var det hejdå. Hon ville inte umgås alls. 19 år under vilka hon varit min bästa vän.

Jag lutar också mot en sorts 40-årskris triggad av jobbsituation, studier och pandemi. Tror dock att krisen var fundamentalt förändrande för henne. Hon är någon annan nu. En främling för mig.

Plötsligt insåg hon att hon “inte var kär” längre och hon ville känna fjärilar i magen igen. Hon säger å andra sidan att hon inte vill ha några nya förhållanden. :face_with_raised_eyebrow: Hon har senare försökt att bygga någon sorts vänskap, men jag känner henne inte längre och upplever det mest obehagligt. Jag hoppas också att hon ska “vakna upp”, men jag bir mer och mer övertygad om att det aldrig kommer att ske. Hon är och förblir någon annan. Jag blir tokig på att grubbla på vad som hände. Inget i hennes liv förefaller bättre heller. Det är som hon mest är glad över att ha blivit av med mig men kan ändå ibland hylla alla “mina fina egenskaper” och säger att hon vill vara en vän. Jag förstår inte ens vad kärlek är längre…

6 gillningar

Åh jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Här efter ett 7 år långt förhållande men med tvisten att han inte ville vara nära någon så är han nu ute på tinder :pensive::broken_heart: det sista som
Överger en är hoppet men känns så hopplöst. Har valt att klippa kontakten och endast ha kontakt kring barnen för att se om det kan väcka någon känsla. Sen fjärilar i magen efter så många år ihop ? Det tror jag få har man utvecklar en annans sorts kärlek.

1 gillning

@Benita Det är ganska oförändrat! Han lugnade sig under terapin och drog tillbaka den mest aggressiva tidsplanen med direkt inskick av papper om skilsmässa. Men nu har han hyrt en lägenhet vi ska växelbo i. Sjukt meckigt, men jag får väl försöka hitta någon form av egentid i det. Men jag vet helt ärligt inte om jag heller orkar med detta. Jag pendlar mellan total ilska, tårar och att delvis känna medlidande med den här vilsna främmande mannen som står framför mig. En främling. Precis som @ikaros beskriver. En total personlighetsförändring som i vårt fall mer smugit sig in. ”Du får acceptera att det är den här jag är nu” konstaterade han.
Jaha…ok!

4 gillningar

@Sarah Ja man hoppas ju att respekten finns att avvakta med Tinder tills man kommit en liten bit ut ur förhållandet🙄

4 gillningar

@ikaros Vilket snabbt förlopp det låter som! Visst är det läskigt när någon kan byta skepnad och helt plötsligt så är allt man delar i form av ”connection” bara borta.
Jag känner mig totalt förvirrad och helt förtvivlad i vår situation. Han har ändå gått med på 3 månader med växelvis boende i separat lght. Men det känns mer som ett väldigt utdraget förlopp mot samma slut, Skilsmässa. Får se om jag pallar!:cold_sweat:

5 gillningar

En främling - det är vad min X är. Och jag hoppas att din är bättre på att ta respekten och vänta med Tinder och att det löser sig på ett bra sätt för er med tanke på barnen.

Sannolikt har min sambo levt under en press en längre tid skapad av jobb, studier och insikt om att man blir äldre. Hon är inte typen som lever ut sina känslor så jag misstänkte att hon byggde upp ett inre tryck och sedan gav något efter. Jag tror inte det någonsin låg under min kontroll att påverka det som skedde utan min roll är förmodligen försumbar. Hon säger att jag är fantastiskt på allt om jag frågar henne. Några “sticking points” behåller hon som att jag har ett dåligt humör och att jag inte är attraktiv.

Det dåliga humöret verkar mest hängas upp på ett specifikt bråk som gick snett snarare än en bråkig relation och att jag inte är attraktiv… Tja. Attraktionen försvann på mindre än ett år, så jag kan ju med säkerhet säga att jag inte förändrats radikalt fysiskt även om jag börjat träna rejält mycket mer efter att hon lämnade mig (jag kan se prydlig ut och är smal).

I början erbjöd jag guld och gröna skogar och visade villighet att totalt förändra mig. Inget påverkade henne, vilket också stärker min tro i att hennes förändring främst drevs av hennes egna problem och behov och hade väldigt lite med mig att göra.

2 gillningar

Ja man hade önskat det. Då funderar man på om det varit över länge för honom och han redan gått vidare ? Utan att säga till mig vad han känner. Att det ska vara så svårt för människor att ta ansvar för sitt agerande.