Kram

Vill bara skicka en stor kram till alla där ute :two_hearts: här går det upp och ner… Vissa dagar gråter jag och andra känns ganska okej. Jobbigast för mig är att personen inte är den man trodde. Att han kunde ändra sitt beteende på en dag. Från att kärlekshylla en till att bli totalt iskall. Vad var jobbigast för er?

11 gillningar

Åh! Sitter här med precis samma känsla och tårarna rinner. Jag saknar den mannen jag trodde jag kände. Han som var mitt allt. Han som var min bästa vän och trygghet.
Vart tog han vägen? Varför vände han mig ryggen och ignorerar mig från en dag till en annan? Vad har jag gjort för fel för att han ska behandla mig så här fruktansvärt iskallt?

Kram

1 gillning

Ja det är så sjukt… Kanske måste dom stänga av annars skulle det bli för jobbigt för dom? Men i min värld så förstår jag inte :frowning:

1 gillning

Kram tillbaka till dig. Jobbigast för mig är att allt känns som att det hänt i onödan, bara för att den jag älskade (och som älskade mig) inte hade vett att förstå att om man inte mår bra som det har blivit i förhållandet eller där man är i livet i stort så behöver man ta upp det, inte begrava det inom sig och bli bitter. Det är det som känns värst, att det inte hade behövt bli så här.

4 gillningar

Känner som @Neily, att det värsta är att han gav upp utan att kommunicera i tid att han inte mådde bra i relationen. Plötsligt en dag var det bara för sent.

Förstår inte hur jag ska ta mig vidare från det här. Känns så hopplöst och grått med allting. Livet blev inte som jag trodde och hade önskat. Allt vi byggt upp har raserats. Och nu måste jag börja om från 0. Själv.

Kram på er alla som kämpar.

5 gillningar

Det jobbigaste är nog att den man levt med och litat på i vått och torrt ljuger och nästan över en natt blivit en annan människa. En man inte känner.

Kram
Ike

3 gillningar

Hej
Vad många vi är i samma sits. Just detta att ge upp innan man försökt tillsammans, Kan bli riktigt bitter på det MEN jag måste gå vidare! Men fan vad ont det gör. Stor Kram tll er alla därute. Vi är inte ensamma❤️

2 gillningar

Ja… Allt man vill är o höra av sig och lösa allt :frowning:

Åh, vilket underbart inlägg :heart:

Det.jobbigaste var nog ungefär samma för mig: att exet ändrade personlighet och blev kall.

Att fortfarande älska någon som inte längre älskar mig
Som inte bryr sig om mig
Som inte ser eller uppskattar något jag försöker göra
Som mest verkade tycka att jag var jobbig om jag försökte interagera alls

Att jag ändå försökte så länge med att ge kärlek och omtanke tillbaka, för att jag trodde att det kanske var en tillfällig svacka som vi kunde jobba oss ur

Att jag svek mig själv och bet ihop om mitt mående alltför länge.

Kram till dig

3 gillningar

Ja fy så ont det gör. Man har gjort allt man kan och lite till ändå räckte inte det. Den som har älskat mig för bara några veckor sedan bryr sig inte längre om mig alls.
Jag älskar honom och bryr mig fortfarande men jag kan inte ringa och höra hur han mår längre. Han vill inte. Vad hände? Jag mår så illa av att jag inte fått nåt avslut medans han redan har raderat mig ur minnesbanken.

Jag är förbannad och bitter över att han inte gav mig en chans att få veta vad som var på gång. Helvete så fegt!

4 gillningar

Kram!

Det är ingen kul plats du är på! :heart:️ Men det kommer bli bättre.

Det värsta var länge sedan nu. Att han var kall och förändrades, tvekade och gav hopp, ömsom kunde kärlekshylla igen, tveka igen, vända sig bort, försvinna, ljuga, bli kall, tveka igen, komma med signaler med hopp, kärlekshylla igen, osv i looper som till slut bröt sönder mig. Det var nog värst!

Det kommer bli bra till slut! Det kommer ljusna! Kram tillbaka!

1 gillning

Ja, det är ju så att de som lämnar har ju bearbetat klart sina känslor, då upplevs dom som känslokalla eftersom dom har inget mer att ge… tyvärr.
Men det hade ju varit bra med kommunikation innan såklart :thinking:

1 gillning

Jobbigast flr mig var att vakna upp en dag och inse att jag inte kände mannen jag levt med i 13 år. Jag hade ingen aning om vem han var. Det hade lika görna varit npgon jag just fräffat.

2 gillningar

Stor kram till dej med!
Jag känner som du, trots att tiden går och borde läka de där jäkla såren. Vissa dagar helt klart bättre och andra både ångest och sorg. Jag tror jag alltid kommer känna så här tyvärr.
Men till dej och alla andra sorgsna och ensamma där ute så önskar jag er en fin jul - så gott det går. Och hopp om ett bättre 2020 :heart:

2 gillningar

Jag känner som du… Upp och ner men inser att jag gör en resa jag med. En resa som jag kommer att komma ut som starkast. Jag tycker just nu att det jobbigaste är rädslan att han bara förhalar det som sen ska komma och ovissheten om han älskar mig eller inte, om han vill kämpa eller inte.
Saknar honom ngt fruktansvärt men idag kunde jag iallafall ta mig bort från svackan som höll på att komma.
Men fan, jag skulle ge allt för att det blev bra nu

Precis så känner jag nu :frowning:

Jobbigast för mig är rädslan för att inte hitta kärleken och en fin och trygg relation igen. Att exet inte vill mer kan jag acceptera, hade jag fått bestämma hade vi kämpat och försökt lösa det här men vi är nog inte kompatibla för varandra hur underbar relationen på många sätt än var. Men som sagt, rädslan över att det här var min sista chans och att inte få uppleva himlastormande kärlek och en villkorslös och vacker relation äter upp mig :cold_sweat:

Jobbigaste känslan just nu är rädslan att han kommer bli lyckligare och må bättre med henne än han någonsin var med mig. Att han ska ge henne allt jag behövde och ville ha. Att vi bara byter plats och hon tar min sida istället. Att han glömmer bort hur lyckliga vi faktiskt har varit, att hon ska vara bättre än mig på allt. Känslan av att vara värdelös suger.

Behöver en lång varm kram, men den jag vill ha den av kramar nu någon annan…

2 gillningar