Vi är skilda sen i somras och barnen bor växelvis varannan vecka hos båda föräldrar sedan mitten på september. För mig är det självklart att jag är föräldrar till mina barn på heltid, och jag brukar smsa med dem en stund varje kväll så att de känner att jag finns där. Han hör däremot bara av sig nån gång då och då via sms berättar barnen nu, och då alltid för att berätta om något framsteg i sitt boende - aldrig bara för att höra av sig till barnen och förvissa sig om att de har det bra och få dem att känna sig älskade.
jag har ju anat att det är minimalt med kontakt från hans sida, men jag kan inte förstå - vårt ena barn är dessutom sjukt i en ätstörning och det är minst sgt psykiskt påfrestande och kräver att man är lyhörd och trygg och tar över allt onödigt ansvar från tösabiten…
är jag galen som tycker att hans frånvarande föräldrastil är från 50-talet? Jag ser ju att barnen blir ledsna men de är ju så lojala - med båda föräldrarna såklart, och jag försöker att inte lägga mig i - men det gör ont att se. Ämnet kom upp från en annan vinkel på vårt familjemöte på BUP förra veckan, och då bara han förklarade att ”jag var bättre på det där”, dvs att hålla kontakt med ungarna även under hans vecka (!) … han skyller på sitt jobb, iordningsställande av sin bostad etc - men ärligt… jag tycker det mer och mer verkar vara att han undviker dem också… Att han inte kommunicerar med mig irriterar mig, men det kan jag ta. Men att han väljer bort ungarnas känslor , det kan jag faktiskt inte acceptera. Men hjälp mig om jag tänker fel här?
Vad han gör och inte gör är inte ditt ansvar. Förstår han betydelsen av att hålla kontakt med barnen? Ser han utanför sin egen box? Han kan vara så självupptagen - kanske mår han dåligt - så han bara kan se till sig och sitt. Han kan ha svårt att kommunicera och förstå känslor, är konflikträdd och flyr problem som inte är av praktisk karaktär. Kan den kvinnliga omvårdnaden, omsorgen och behov av stöd och tröst någonsin möta mannens behov av att dra sig undan ensam till en grotta för att slicka sina sår? (Fördomsfullt, jag vet) Har han haft en omvårdande roll när barnen haft bekymmer? Om han inte har det kan det vara svårt nu. Är det praktiska problem kanske han kan fixa det men han kanske inte förstår att ett “hur är det” kan räcka långt. Han kanske inte förstår vad det ska tjäna till, att det inte löser problemet. Bara några tankar utifrån boken “Kvinnor är från Venus, män från Mars” eller vad den hette.
Du varken kan eller ska ta hans föräldraansvar. Kan han inte axla det ska du inte göra det åt honom. Du ska ta hand om dig och barnen. Problemet är om ätstörningen har med den frånvarande fadern att göra, i så fall skulle det vara för den sakens skull men jag tror inte det löser problemet. Frågan är om och i så fall vilken kontakt han vill ha med barnen. Det kan vara så att han känner att han inte orkar leva upp till sitt föräldraansvar. Du kan inte begära att andra ska känna och ta samma ansvar som du. Nu är han som han är. Lägg inte energi på honom och på besvikelsen över att han inte tar det ansvar han borde. Alla tacklar problem olika, vi ser olika på ansvarstagande. Personligen tycker jag att han borde visa mer intresse men nu gör han inte det och då tycker jag inte du ska lägga energi på honom utan släppa den biten.