Jag har under över ett år mått väldigt dåligt psykiskt pga av en utmattningsdepression. Har varit sjukskriven sedan dess men arbetstränar 25% sedan april-19. Jag har verkligen gjort allt för att tillfriskna men mår inte bra alls. Mitt liv vändes upp och ner över en natt och inget känns intressant eller kul mer. Läkaren skrev ut mediciner som jag inte tycker ha hjälpt, tvärtom blev jag avtrubbad och konstig.
Nu till mitt stora dilemma. Känslorna för min man har förändrats. Plötsligt ser jag honom i ett annat ljus. Känner ingen direkt attraktion, tycker att han ser gubbig ut, stör mig på saker han gör.
Dessa känslor kom i samband med att jag rasade ihop. Då jag tyckte livet i stort blev nattsvart så kanske det inte är så konstigt att även kärlekskänslor ändras. Kände även betydligt mindre för våra barn och har över huvud taget mindre empati och intresse för allt och alla runt omkring mig.
Före kraschen har det alltid känts toppen med familjen men de senaste året har jag känt att mer irritation funnits, jag har inte haft så mycket ork, inte riktigt kunnat bry mig som jag brukar. Förmodar att detta är en reaktion på all stress jag utsatt mig för.
Är dock livrädd för att mina känslor inte kommer tillbaka. Har känts dåligt under så lång tid (med några få undantag) så jag förstår inte hur jag ska kunna komma igen. Detta har verkligen satt sig på min hjärna och jag har så mycket ångest för situationen. Vill så gärna att det ska kännas bra men så gör det inte det och då blir jag helt förtvivlad! Tänker ibland på att flytta till eget boende för att slippa smärtan men det är kanske bara att fly…? Tanken kommer ju också på att allt detta kanske beror på att min kärlek till honom tagit slut utan att jag reflekterat över detta tidigare utan livet bara har fortgått.
Vill inget hellre än att hitta tillbaka till vårt fina liv som vi faktiskt har haft. Inga bråk, vi är jämställda, har oftast samma värderingar mm. Vi har dock rätt olika intressen men gör ju mycket ihop också. Jag känner mig så hemsk och försöker visa att jag tycker om honom men ibland orkar jag knappt träffa honom och vissa stunder går det betydligt bättre. Det känns som om jag älskar honom men att jag just nu inte kan få fram detta.
Är det någon som känner igen sig?
Har rätt nyss testat en ny medicin och känner mig lite piggare och har mer driv än på ett år men de förbannade känslorna är som de är. Jag hoppas att detta ger med sig om jag börjar må bättre.
Oj.
Helt ärligt så tror jag att känslor är inget man kan styra över.
Eller kan man det?
Men bara för att man inte känner si idag så kan man känna så i morgon.
Men jag tror inte man ska tvinga fram en känsla för då lurar man nog bara sig själv.
Men jag tror också att man ska tänka till innan man fattar beslut som man tror sig kan ångra senare.
Verkligen svårt det här med känslor.
Detta är bara min tolkning av det hela. Behöver inte alls vara så att någon annan tolkar som jag.
Låter precis som min sambo, hon skulle nog beskriva det ungefär som du. Jag försökte uppmuntra henne till att gå ut med sina vänner och utveckla sina fritidsintressen. Hon gick ner i arbetstid och jag täckte upp ekonomiskt. Jag försökte hitta på roliga saker för familjen, Nu mår hon bättre men hon träffade och inledde romanser med andra vilket blev tråkigt för mig…jag har mått piss i ett antal år pga detta. Jag tappade ett tag känslorna för henne, men fick tillbaka dem. Allt försent och för intet då hon tappade sina känslor i sin tur. Bådas fel, vi glömde varandra nånstans. Känslor kan komma tillbaka men det innebär att viljan finns för att det ska fungera. Hennes otrohet har fått mig att ångra att jag stannat kvar, men jag har tyvärr fortfarande dörren på glänt om hon skulle ändra sig.
Det kan ju också vara så att det är dina mediciner som gjort att du tappat känslorna för din man. Antidepressiva mediciner kapar ens känslor, vissa mer och andra mindre. Kanske är det smart att inte ta några stora beslut just nu utan vänta tills du blivit mer stabil.
Jag går på antidepressivt just nu och vissa av mina ord kan bero på det känns det som. Så det ligger mycket i vad du säger om mediciner och att ta det lugnt med beslut tills det är stabilare för herkules.
Jag känner till detta. Gick länge på antidepp men valde att sluta för att se hur det kändes då men jag fick bara ännu mer ångest och känslorna förändrades inte, så nu testar jag en annan sort som inte trubbar av så mycket. Tack för ditt svar ändå.
@stigvig Hur det funkar är en fråga jag funderar på mycket. Vår relation lunkar på, hon tycker allt är utrett och beter sig som om hon är nöjd. Jag går och grubblar över vad som är äkta och sant. Har slutat älta med henne om det. Är avslappnad och inte särskilt deppad längre. Vi skrattar och har kul. Lite för lite sex men regelbundet åtminstone. Försöker släppa behovet av att snoka och har lyckats. Man kommer aldrig få hela sanningen om vad som hände, men om man ska fortsätta måste man släppa taget så är det bara. Tur jag har ett minne som en guldfisk.
Hej @Golvad, tidigare i mars pratade vi två, då skrev du att ni var ihop igen, tidigare ville du inte, vad är det som tippat över ?
Låter på dig som tilliten inte riktigt finns där, då måste det tära på dig - ej 100 avslappnad osv… Synd och skam att du får lida hela tiden för hennes val.
@nuggen Det har bara blivit så att vi fortsätter. Ja jag har inte slutat grubbla, kan man det?
Men grubblandet är en del av processen.
Här står jag och fick som jag ville, behålla relationen. Men inte är jag nöjd…något dog inombords.
Tro fan det @Golvad, av allt jag läst så är det nog så att man saknar familjekänslan, vara ihop med nån.
När det sedan är en otrohet där man inte får alla kort på bordet eller svar så måste ju nått fassna i bakskallen och ligga å mala.
Man e ju inte mer än en människa.
Jag har inga förslag på lösningar, några lyckas harva igenom åren det tar, andra försöker men upptäcker att svaren/tilliten förstör för en vidare samlevnad.
Så mannen, trist som fan för dig med allt detta grubblande.
