Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Kommer inte vidare

Finns det fler av er därute? Fler som inte kommer vidare?

Det har gått ett år sedan jag fick veta att min man levde dubbelliv och ett halvår sedan han lämnade mig. Jag är så fast i ensamheten, i saknaden över min familj, i sveket, i ilskan och samtidigt saknade efter honom och ilskan mot den han var otrogen med, ja allt.

Eftersom vi har barn tillsammans kan jag inte göra ett “clean cut”, vilket jag tror hade varit enda sättet för mig att komma vidare. Vi har barn med särskilda behov, vilket gör att det även behöva en hel del kommunikation kring det i vardagen, flera gånger i veckan.

Jag går i terapi för att försöka komma vidare, men jag är så djupt nere att jag kommer ingenstans. Terapeuten säger att mitt ex varit min anknytningsperson och att han verkar vara en väldigt ambivalent person, vilket gjort allt så mycket mer komplicerat och fortfarande gör det. Plus att mitt ex och jag har väldigt olika sätt att kommunicera, så att minsta sak blir jätteirriterade för honom och då känner jag mig ännu mer övergiven och trampad på av honom, när han tar ut sin irritation mot mig. Är så enkla saker, som att jag smsar ““barnet” är sjukt”, får inget svar på ett dygn, skickar tillbaka till honom “Ok, eftersom att du inte svarar antar jag att det är okej att jag bestämmer vem som tar tfp imorgon” varpå han blir irriterad för att han inte uppfattade att “barnet är sjukt” innebar att någon behövde ta tfp och stör sig på att jag inte frågade rakt ut… ja ni fattar, bråk om allt. Dessutom fortsätter han att vara tillsammans med bitchen som han lämnade mig för, henne som han sedan lämnade för att komma tillbaka till mig, men ändå lurade mig och hade sms-kontakt med i smyg, hon som under den värsta tiden kontaktat mig flera gånger och påpekat hur mycket bättre hon är än mig osv.

Jag är så jäkla ledsen, vill bara vakna upp och se att allt var en dröm eller iaf komma vidare på nåt sätt. Har börjat jobba 75% igen och umgås med vänner nästan en gång i veckan, men allt känns så falskt, alla förutsätter att jag ska ha gått vidare, men det här är ett sånt trauma.

1 gillning

6 månader är ingenting… jag är inne på samma tid.
Det ska ta tid. Det är bra att det tar tid. Ett är att du verkligen älskat tror jag. Två är att du inte är en feg jävel som ligger och funderar i flera år och är otrogen för att du inte vågar göra slut annars.

2 gillningar

Jag tror att du har för hårda krav på dig själv?

Det är fullständigt normalt att det tar längre tid än så att komma över någon, även om det är svårt och smärtsamt under den tiden. Speciellt om uppbrottet var såpass destruktivt som det har varit för dig.

Ofta kommer man dessutom vidare, även fast det sker så långsamt att man knappt märker det. Och även om det är lätt att känna missmod vid varje bakslag (för de kommer) så får man komma håg att alla går igenom det.

Det låter ändå som om är på rätt väg. Du gör mycket rätt, och så småningom ger det utdelning.
Jag har läst din historia och den är fruktansvärd, så ge dig själv utrymme att bearbeta det i lugn och ro utan att tänka in någon tidsaspekt.

Kram

1 gillning

@Andreasnoord @onedaymore , tack snälla gör att ni svarar så här mitt i natten och ger mig några snälla ord och känslan av att inte vara helt ensam. Det är som att alla andra lever i en värld och jag i en annan och det känns så otroligt ensamt att liksom ha lämnat den världen där jag kunde leva på liknande villkor som mina vänner och släktingar och arbetskamrater. Numera är jag och hälsar på i deras värld på något sätt, men hamnar tillbaka i min nya verklighet så fort jag kommer hem genom dörren, eller om någon tar upp ett samtalsämne som påminner om hur livet blivit.

@Andreasnoord det känns som lång tid och det känns som att det inte blivit bättre sedan i oktober eller november kanske… men det är sant att jag verkligen älskade, det är väl det som gör så ont. Att jag verkligen älskar, men nu samtidigt hatat honom fortfarande och inte får utlopp för någon av de känslorna.

@onedaymore tack för att du orkar läsa min historia och uppmärksammar att den varit fruktansvärd. Jag behöver nog tillåta mig att känna att det jag varit med om här varit och är fruktansvärt, för att förstå att det kommer ta lång tid. Önskar bara att det inte behövde vara så och ibland (som ikväll) tvivlar jag på att jag någonsin kommer ut på andra sidan.

@Neily jag började nog hata idag… efter sms konversationen… jag är svag för henne för att jag älskar henne… men efter vi slutade smsa… eller ja efter hon blev tyst… det sista jag skrev var att jag saknar dig. Då blev hon tyst… satt väl o garvade med sin nya antar jag.
Vet vad hon sagt om alla sina andra x… och räknar med att hon kör samma skit om mig… herre jösses!
men jag gick o gick och kom bara fram till en sak. Du kan läsa i min tråd… jag börjar bli jävligt hatisk. Och då är jag mild just nu mot henne…
hon körde ett clean cut. Vet inte om det spelar nån roll. Det gör lika ont ändå… allt gör ont! Det gör ont varje sekund.
men jag kommer gå med mitt huvud högre för jag älskade på riktigt… så sträck på dig!
Hon skrev att hon mått så dåligt i så många år…
Varför i helvete inte lämna för 6-7-8 år sen om hon mått så dåligt? Jo för jag har varit där och hjälpt henne…jag har stärkt henne tills hon blev så stark så hon kunde lämna… som en skiftnyckel kan man säga. Ett verktyg.
Hon har tagit 11 år av mitt liv som jag säkert kunde fått njuta av med någon som förstår hur man behandlar andra.
Jag är ensam… på riktigt. Det är inte hon. Falsk ja det är hon… jag har varit ensam 90% av min tid det är att vara ensam. De sista dagarna har jag umgåtts med en tjej som både är yngre, snyggare och fan så mycket roligare… vi är bara vänner men det var ju mitt x tydligen med den eller dom hon ligger och dejtar nu… fast ingen var någonsin hemma på kaffe hos oss… ja kanske när inte jag var hemma vem vet? Jag jobbade ju mycket nätter så vad hon har hållt på med bakom min rygg vågar jag inte ens tänka på…
Men vem vet om hon jag träffat som vän… kanske blir nått mer?

Du får göra som jag… jag tänker att jag fått min karma nu… men deras kommer komma… det gör den alltid. Ibland när de minst anar det.

Sorgligt det där att känna att ens tid blivit bortslösad. Märkligt att på ett sätt känna att en tid var fantastisk och samtidigt att “slutet på sagan” helt berövar tiden man spenderade tillsammans på det värde den faktiskt hade. Låter som att du också varit länge i en ganska tuff “rehabprocess” efter ditt förhållande.

Ja det tog slut i oktober.
Detta kommer för min del ta ca två år att komma över enligt tidigare erfarenheter.
1 sorgeår 1 nyorienteringsår sen är man redo för ett nytt förhållande om man då hittar nån.
Sen kan man köra fulspåret, hitta nån så snabbt det går och fejka och bearbeta under tiden.
Personligen tycker jag det är ett fult sätt och föredrar att göra de mer korrekta stegen. Man blir helare i slutändan då tror jag.

Ja jag känner ingen glädje i att känna mig utnyttjad och som ett verktyg bara för att en människa ska utnyttja en annans känslor. Tycker det är vidrigt.
Insåg idag under ett samtal med en vän att mitt x aldrig fått mig att växa som människa att hon aldrig varit glad över det jag åstadkommit eller stolt. Aldrig uppmuntrat och stöttat som en normal människa gör utan mer anklagat och gnällt.

Så därför tycker jag att 6 månader är bara i början…
men! Du måste ut. Hitta på saker testa dig fram.
Själv är jag sjukskriven länge och det enda som jag hittat som hjälper mig mot panikångesten är promenera… jag har sånna blåsor under fötterna idag haha…

Nä jag har under dagen som sagt börjat inse att hon är ond och egoist.

Ahh… vad jag lider och känner med dig. Du behöver tid, massor av tid. Ägna så mycket du kan åt återhämtning och umgänge med dina vänner. Du är inte ensam.

Massor av styrkekramar!

Känner igen mig i så mycket du skriver. Att de mått dåligt i flera år men inte sagt nått och får det att låta som det är vårat fel. Jag känner att många år har varit att ”tro att allt är bra” Kunde precis som du skrev lagt de senaste 10 åren på nån som uppskattat mig mer och som jag kunde mått bra med. Tack för dina ord

Ja så känner jag med… jag har kastat bort mina bästa år på någon som inte velat älska mig utan varit på jakt efter nått annat.

Har fått reda på att min blivande ex man har berättat allt om mig och allt han tyckte jag gjorde fel och hur jag var för sin nya…hur kul är det. Räcker det inte med att säga till mig hur dåligt allt var. Jag frågade honom varför han berättar om vårat liv för en annan och då svarar han” vem ska jag annars prata med” och jag sa” med mig kanske” hur dum får man va!! Inte nog med att man ödslat massa år på att försöka vara en bra fru och hålla i hop familjen, nä man måste bli baktalad också. Gör våra ex så här för att rädda sitt eget skinn, att de vet att det är DE som gjort fel. Va less man blir ibland

Hmm… @Annika18 nja… jag vet inte. Jag dejtade en tjej direkt efter en gång. Berättade inget om mitt x och då är det jag som blev dumpad. Har inte ens legat med nån annan än mitt x…
hon jag träffat nu i veckan vet väl lite att jag sörjer typ men inget mer.
Vet att mitt x degraderat ner mig en längre tid och pratat med folk om mitt drickande osv men jag bryr mig faktiskt inte… de som lyssnar på hennes skit kan hon behålla i sitt liv jag har för första gången verkligen raderat ur dom ur mitt…
det är inget onormalt att ens x pratar/pratat skit om en till den nya som lovar guld o gröna skogar…
det står alltid någon som vill ha ditt x och gör allt för att fånga dom och det är för att de alltid tycker gräset är grönare… mitt x glömde vattna våran gräsmatta kan man säga.
Ja jag har oxå försökt vara en bra man men fick mest skit… började som sagt dricka massor för jag kände mig oälskad och värdelös och var rädd för att hon skulle lämna. Helt sjukt av mig vet jag men det problemet skapade hon för längesen.
6 månader har gått och jag grät senast för 2 timmar sen… trauma…

Jag fick informera mitt X om vad förtalsbrott är… efter att han pratat skit om mig till kreti och pleti (och försökt få det till att jag “tar barnen ifrån honom” och annat märkligt i syfte att svärta ner mig).

Det räckte med en information vid ett tillfälle… så fattade han att det inte är OK.

Obs, jag är inte jurist… Men det är inte X heller :smiling_imp:

1 gillning

@Caro ja de jag pratar med inte så många men de undrar nog mer vad det är för fel på mig. Jag säger inget ont om x utan har lagt all skuld på mig själv. Fick höra det senast igår att andreas du lägger ju all skuld på dig själv och måste sluta med det…
Jag försöker hata så mycket jag bara kan men det är svårt när man älskar nån…

Gör inte så. När du säger att visst, du gjorde fel genom att dricka men det var HON som drev dig till det, då är du precis som de otrogna som säger ”jamen jag var ju bara otrogen för att jag inte fick kärlek hemma.”
Du är bättre än så @Andreasnoord.

Du vet att de val man gör i sitt förhållande är sina egna val. Om du kan ursäkta ditt drickande med att hon drev dig till det så kan ju hon ursäkta sin otrohet med att du drev henne till det.

Jag vet att du vill hata henne för att komma vidare i processen, men jag tror du ska akta dig för att skylla dina alkoholproblem på henne eftersom det kan försämra dina utsikter för att komma ur ditt beroende.
Samtidigt har du insett att det tar tid att läka från allt detta, och det är bra. Du kommer komma ut stark på andra sidan. Ta hand om dig! :heart:

@Neily
Jag har också läst din historia. Så ohyggligt tungt! Jag tycker också att du ska försöka vara snäll mot dig själv och inse att det ännu gått relativt kort tid. Det handlar om en avgiftningsprocess och du är mitt i den.
Försök ha förtröstan och tro på att framtiden kommer bli din. Du kommer kunna känna lycka igen, även om det inte känns så nu :heart:

1 gillning

Hej Andreasnoord, har du någon du kan prata med? Har du professionellt stöd? Det låter som mycket mörka tankar du går med. Du har absolut inte slösat bort dina bästa år! Jag förstår hur du tänker och jag har också tänkt så många många gånger när jag tänker på mitt ex och min relation, men så svartvit är inte världen! Kram till dig

@kakan jadå jag går och pratar.
Hmm jag har svårt för separationer det vet jag och är väldigt ledsen över att jag gav allt.
Det är något jag måste jobba på känner jag.
Jag har massor med saker att jobba på men sen vet jag att jag är bra med.
Jag kanske inte har utseendet med mig men jag har massor andra bra kvalitet att ge.
Och dom åren jag slösat kunde jag gett någon som älskade mig tillbaka.
Men som sagt det tar tid att läka. År har jag räknat med… så jo mina år är bortslösade på någon som egentligen aldrig har velat ha mig.

Lätt för mig att säga som en främling på internet men du ska inte vara ledsen över att du gav allt! Det är något mycket fint i det, glöm inte det. Många stannar i långa relationer utan att ge allt av sig själv, eller stannar i korta relationer utan att ge allt, och hoppar sedan vidare utan att ge allt i nästa relation heller, och ytterligare andra undviker relationer helt och hållet av rädsla för att bli övergivna…Skulle det vara bättre? Om vi tar ditt ex t ex, om det nu är så att hon var med dig utan att egentligen älska dig, vad säger det i så fall om henne och hennes liv? Man kan ju se det så som att du gav i alla fall allt av dig själv, du var ärlig och visade vem du var.

1 gillning

@kakan
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga… vi hade en del bra stunder och då var de fantastiska.
Sen började hon med sina saker.
Nä hon har det bättre nu såklart.
Jag (verktyget) har gjort mitt.
Hon kan leva på att hon är snygg och att det springer massa killar efter henne. Så hon behöver aldrig oroa sig om så mycket.
Jag… ja jag är i ett vacuum än. Som sagt utan att kapa @Neily s tråd så tar det tid 6 månader är som en piss i Mississippi.
X har nog aldrig riktigt älskat mig känner jag och då har hon kanske träffat rätt kille nu. Vad vet jag… skiter i vem eller vilka hon träffar med för jag är stolt över mig själv. Jag gav…

1 gillning

Hej alla drabbade kvinnor som män!! Jag och min man blev särbos för 3.5 år sedan, det var på min inrådan och fanns inte alls på mannens önskelista. Jag var tvungen att ta det beslutet för att komma vidare som par. Han blev oerhört tagen av allvaret och hamnade en kort period på psyket. Där fick han ECT behandlingar och blev stadigt bättre. Det blev iaf ett särbo liv och jag tyckte det kändes bra, jag fick landa och tänka.
Vi hade daglig kontakt han var hos mej mkt och till slut så kände jag att jag ville ha honom tillbaka. Han flyttade in hos mig och allt var som det skulle,trodde jag!!! Då kom den stora smällen, han hade haft ett stadigt intimt förhållande under dom knappt 4 mån vi var särbo.
Med en barndomskamrat till honom som han alltid haft ett gott öga till och återkommit till som vän. Alla smaskiga detaljer allt planerande och ljugande kom fram. Han hade sagt till henne vi var i skilsmässa, lovat henne ett stadigt förhållande mm. Han planerade och dolde relationen med henne. Raderade alla sms och samtal. Ringde varandra viss bestämd tid osv. Han sa han tyckte om relationen med henne att det va skönt!!! Men det är mig han älskar. Jag behöll honom och har nu under 3.5 år försökt förstå, men kan inte.
Han är inte den som pratar eller diskuterar, det som inte pratas om finns inte. Jag har inte haft en chans att försöka förstå och varför!!! Parterapi 2 ggr som inte gav något. Ensamheten skrämmer honom. Han bedyrar att jag är hans stora kärlek. Nu orkar jag inte mer. Har tagit ett beslut om skilsmässa och jag bävar för hans reaktion!!!