Jag och min man har varit ett par i 11 år och varit gifta i 8 år och har ett barn som är 9 år. Jag har ett barn sedan innan som är 15 år men har aldrig varit gift. (hon har varit med sedan hon var 3-4 år gammal). Sedan i slutet av aug i år 2019 började min man bli mer och mer avståndstagande, han distanserade sig från familjen och ägnade mer tid än vanligt med sin telefon. Instagram blev en viktig kanal för honom för att synas och lyfta sig själv. Han har gått ner minst 15 kilo och samtidigt byggt muskler (han är 44 år) han är väldigt nöjd med sin kropp, har tagit kontakt med fotografer och fotat sig i fotostudios, väldigt avklädda bilder dessutom, dessa lägger han upp på sina sociala kanaler. Fr.om aug har hans flöde på instagram kantats av texter där han indirekt och direkt hyllar sig själv, söker väldigt mycket bekräftelse den vägen.
Han har haft ett stort behov att gå långa promenader och hängt på gymmet, vissa söndagar kom han hem någon timme för att sedan sticka iväg igen, jag “gav” honom den tiden för att han hade ett tydligt behov, jag saknade honom ibland och kunde även känna att det blev lite mycket då det finns barn och ett hem att sköta. När jag påpekat det säger han “äsch, barnen är så stora nu, de klarar sig” men det är läxor som ska göras och mat som ska lagas. Dessutom är vi är familj som borde ägna tid med varandra, men han ser inte detta utan utgått från sig själv och sina egna behov.
Jag har själv haft en hög arbetsbelastning på mitt arbete en längre tid, haft personer på mitt arbete som inte varit justa mot mig och det är varit väldigt mycket att hantera emotionellt och arbetsmässigt. Utöver det har min äldsta dotter ADHD och haft det extremt tufft med sina utmaningar. Vår gemensamma yngsta lider också av hörselnedsättning med hörapparat och är ett extremt känsligt barn, med känslorna utanpå kroppen (högkänslig personlighet).
den 31 aug går jag och min man en promenad tillsammans (ska ha vänner över på middag lite senare) då säger han “säg upp dig! Jag finns här vi löser det!” under samma promenad 1 timme senare säger han “borde inte vi gå och prata med någon? och vi kanske borde gå skilda vägar?” Jag blir chockad över hur det kunde gå från “jag finns här” till “vi separerar”.
Jag går gärna och pratar med någon och får hjälp om du känner så, du är viktig för mig säger jag. Men separera känns drastiskt, låt oss lösa det som skaver.
Dagen efter en söndag på hans promenad (som han går VARJE morgon) ringer jag honom kl. 08.00 och vill höra hur han mår, då jag också säger att jag är orolig då han hade en ångestattack på natten. Då säger han “jag är olycklig och tror att vi kanske måste skiljas” Jag fattar ingeting, han har inte pratat med mig om detta, inte tagit sig tid att prata och verkligen innerligt diskuterat känslor och behov. Jag blir chockad och försöker få svar, men han har inga svar. Han säger bara “jag vill INTE ha det såhär iaf”. Han kan inte säga vad som är dåligt, eller vad som inte funkar" han kan heller inte säga vad han VILL ha och VAD han saknar. Han är väldigt stängd.
Då böjar resan som gjort mig sjuk, jag kämpar vidare med jobb och barn, han fortsätter gå 3 timmars promenader och hänger på gymmet i 2 timmar varje dag. Jag försöker prata med honom och nå honom men han är stängd, han säger dock jag vill INTE skiljas, finns det en öppning så tar jag det! Detta gör att mitt hopp finns där hela tiden. Och jag försöker, försöker. Har en konstig känsla i magen att det är ngt som inte stämmer, att han döljer ngt han bär med sig telefonen överallt, är distanserad och håller sig borta, irriterad på mig. Jag ska rensa min dotters Ipad, och under raderade bilder hittar jag bilder som är synkade med hans mobil, skärmdumpar med quotes om “soulmates” och att “du är inte som någon annan jag någonsin har träffat och det är så jävla attraktivt” men också en skärmdump från ett sms som han har fått av någon som säger att den där Malin, vilken ljuvlig människa. Vem fan är Malin?! Jag gör inget med det, vill inte verka svartsjuk. Men frågar honom vid flertalet tillfällen om han har träffat ngn annan, eller om det finns någon han tänker på iaf. Men han tittar mig i ögon och säger “nej, nej, nej, jag skulle aldrig göra så mot dig, det finns ingen annan som jag vill ha”.
Den 19 okt får jag ett samtal från en vän som jag inte pratat med på väldigt länge. Hon berättar att hennes kompis har sett min man på gymmet med en yngre blond tjej och de hade en intim och flörtig jargong. Jag blir livrädd, fan… känner i hela magen att det är ngt som inte stämmer. På kvällen känner han att det är ngt som inte stämmer. Jag säger att vi måste prata men inte när barnen är hemma. Han och barnen går och köper take away middag, då får jag en ingivelse och tittar på Ipaden igen. Där ser jag en bild från ett hotelrum med min man och en annan kvinna, ett foto i en badrumsspegel där han står i bar överkropp (eller naken svårt att se) och borstar tänderna. Jag DÖR inombords!
Jag springer hemifrån, när de kommer hem ringer han och undrar vart jag tagit vägen. Jag säger att han ska gå ifrån barnen för att jag måste prata med honom. Jag berättar om samtalet jag fick och mina misstankar, han nekar och nekar. Jag säger att hon heter Malin och att de tagit in på hotelrum. Han säger “är du sjuk i huvudet” inget stämmer. Men sedan säger han till slut, ok, vissa saker stämmer jag har tränat och gått promenader med den tjej men allt stämmer absolut inte. När jag kommer hem visar jag bilden och han erkänner, detta är en kund till honom (17 år yngre) som gör honom glad. För en vecka sedan säger han “jag älskar dig såå mycket” och jag vill inte skiljas. Men nu är det ett faktum vi måste skiljas. Jag är i chock och känner såna äckelkänslor, jag känner förakt och hat mot honom. Jag har alltid stått vid hans sida, funnits där när han haft sina mörka stunder, försvarat honom när folk skrattar bakom hans rygg. Gjort allt för att vår familj ska må bra. För att han ska må bra, jag har förlorat mig själv och blivit medberoende. För vår resa har kantats av att hans behov ska komma först, att han väljer att göra saker som gör honom nöjd och glad, där jag och familjen har fått tagit stryk. Han har haft aggressionsproblem, kastat saker och slagit knutnäven i väggar och dörrar, kallat sin bonusdotter för Cp, Idiot, jag kommer att slänga ut dig genom fönstret, hotat med att ta saker från henne och även varit hårdhänt, saker som vår yngsta fått bevittna, Han har vid flertalet tillfällen hotat med skilsmässa och jag har fått kämpat tillbaka oss. Han har också haft sexchat med en tjej som jag har kommit på honom med. Gått promenader med en tjej på mornarna utan att informera mig (en vän till oss såg dem) SÅ jag har fått stå ut med massor, MEN de senaste 1-2 åren har varit lugnare. Inga gräl, inga aggressioner utan han har mognat. Barnen har blivit större och vi har möjlighet att få mer tid med varandra. Och då går han och är otrogen (han har varit på en “knullturné” med henne) han har ljugit för sin arbetsgivare och sagt att han ska på kundmöten i olika städer men har rest med henne. Ljugit för mig, för barnen och sina följare på hans sociala kanaler. Han är en bluff, extremt manipulativ och nu när jag är i chock och mår så fruktansvärt dåligt vill han bara vidare, han började skratta när jag satt och grät och vi pratade om hur och när vi ska berätta för barnen.
Jag är sjukskriven (första gången i mitt liv) äter ångestdämpande och sömntabletter och barnen är oroliga. Han däremot, jobbar, går ut och festar och tränar och promenerar precis som vanligt. Han är inte ångerfull eller är ledsen. Jag ber om respekt, att vi ska få sköta vårt i den takt vi behöver att han inte ska ha kontakt med den här tjejen men han vill inte ge mig det. Detta är så sjukt. Jag känner mig maktlös och är rädd för att jag kommer att hata honom och aldrig förlåta honom. Jag har separerat en gång tidigare och det var hemskt, lovade mig själv att aldrig genomlida något liknande igen. Men nu står jag här. Detta är inte mitt val.
När vi ska berätta för barnen vill han att vi berättar att detta är ett gemensamt beslut och att jag vill skiljas lika mycket om han, att vi ska vara vänner osv. Men jag vill vara ärlig och förklara att jag inte vill splittra familjen, att jag inte valt att lämna men är det skadligt för barnen? Jag vet inte.
Jag känner att han inte tar ansvar emotionellt, vet inte hur jag ska få honom att förstå allvaret i detta och hur barnen kommer att påverkas. Det finns inget slut i detta, bara ett djup sår som de kommer att leva med resten av sina liv. Min största oro är den yngsta dottern, hon har börjat må illa och gråter mycket, hon känner av stämningen och är väldigt ledsen. Jag sätter en hink vid sängen fler gånger i veckan (detta är psykiskt). Hon säger att hon har en klump i magen. Men hon håller inne alla sina känslor och jag vet inte hur jag ska hantera detta. Hon fyller år snart och vi vill inte förstöra den lycka hon känner inför sin födelsedag med att leverera hennes värsta mardröm.
Det känns som att jag lever utanför min kropp, som att detta inte händer, att jag snart kommer att vakna.
Det finns så många dimensioner i detta, mitt arbete, ett dåligt psykiskt mående för barnen, en man som jag inte når som oroat mig att vi eventuellt ska skiljas och sedan kommer på honom att ha bedragit mig. (När han tidigare sagt att han känner förakt inför otrohet, att han aldrig skulle vara det osv)
Dessutom går han runt på stan och säger att vi ska skilja oss och att man kan betrakta honom som singel (detta har han sagt innan vi ens var där i tankarna). På gymmet har han också introducerat den här tjejen som att de “är ihop”. Hur fan är det möjligt? Att man levt dubbelliv på det där sättet.
Vad ska jag börja med? Hur ska jag tänka? Jag är så förvirrad och vill bara ha svar…
/sårad och bedragen