Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Kär i en annan

Lite bakgrund: Kvinna i 25-årsåldern, lever tillsammans med fästman sedan snart 10 år tillbaka. Har ett barn 2 år.

Har alltså haft förhållande med denna man under nästan hela min ungdomstid. Han är bra på alla sätt. Omtänksam, pålitlig, snäll och vi har ett jämställt förhållande. Har alltid varit ett otroligt stabilt förhållande men för cirka ett år sedan började jag gå i tankarna om att vi inte är rätt för varandra. Kommunikationen har brustit och det känns som vi bara bor under samma tak men inte har något gemensamt.

För några månader sedan mötte jag en man som vände upp och ner på ALLT. Blev blixtförälskad, han med. Vi har inte varit fysiska men samtalat. Han vill planera vår framtid tillsammans och ser ett liv tillsammans med mig, och jag ser ett liv tillsammans med honom. Han gör mig otroligt lycklig i ett annars så grått och tråkigt liv, får mig att känna mig sedd och älskad. Samtidigt vet jag att detta är förälskelsefasen och att det är möjligt att känslorna kommer svalna.

För några veckor sedan samtalade jag med min fästman om en eventuell separation. Han vill gå i terapi och tror på vårt förhållande. Jag är mer tveksam vilket han är medveten om. Sedan några dagar tillbaka har jag brutit kontakten med den andre mannen under en period då hela situationen fick oss att må dåligt. Nu är jag så otroligt olycklig, tänker på honom dag och natt. Äter inte, sover inte. Bara saknar. Vill bara dra täcket över huvudet och glömma att detta hänt.

Har enorma skuldkänslor gentemot min sambo som tror på vår relation. Känns som jag kommer splittra vår familj och göra dottern till ett varannan-vecka barn. Hade varit enklare om fästmannen gjort något riktigt dumt, nästan så jag önskar det fast jag vet att det är fel. Känns som jag ställts inför ett stort beslut och jag har svikit min egna moral.

Är det någon annan som varit i samma situation eller har tips på vad man gör i såna här stunder?

1 gillning

Hej!
Jag hamnade i samma sits, men utan att jag träffade ngn annan. Min man var precis så bra som du beskriver, men vi gjorde inget ihop och han gjorde inget f a vi skulle t ex underhålla huset, planerade inte för att äta gott ibland- brydde sig inte om God mat/dryck eller att se till att vi fick mys med gott vid Tv:n. Planerade aldrig att åka iväg på sommar semester eller andra resor. Drog inte med mig på sociala eller några fysaktiva påhitt. Tog aldrig initiativ till sex. Han ville alltid när jag ville. Det var bara mitt driv som gjorde att ngt hände i familjen.

Min kärlek dog och det dödade tillslut mitt inre. Jag var så olycklig, mådde tungt, förstod först inte vad det var, trodde det kanske var jag. När jag provat att åka iväg o bo själv några ggr, insåg jag att det var vi två som var orsaken till min olycka. Jag kände mig levande utan honom. Han var stoppkloss för mig och jag för honom (det enda han såg fram mot var träning på egen hand, trots att vi hade barn som aldrig kom ut på nåt).
Vi delade oss efter 28 år.

Svårt att råda ngn för man vet inte allt. DU måste känna och besluta utifrån din situation.
Men jag ger råd utifrån min ovanstående situation;
Lev inte utan kärlek till din partner.
Det förgör en tillslut.
Och tillslut blir det till förakt.
Ingen av er tjänar på att fortsätta om din kärlek till honom är slut.
Jobbigt att barnet är bara två, lös det så bra det går för barnet. Kan ni t ex under ett år låta barnet bo kvar och att ni turas om att vara där.

Ta beslutet att bryta.
Du kommer må bättre bara av att ta beslutet.
Det är det DU som måste ta, på egen hand. Båda måste vilja f a ni ska kunna kämpa, och du vill inte.
Ert barn får det bättre i långa loppet.

Missa inte den man du träffat och som du ser framtid med. Planera ihop, med 2 åringens bästa för ögonen. Det kanske går bra att vara på olika ställen för en två åring, kanske bättre än för ngn äldre egentligen? Gör det som blir bäst för dig, din nya, ditt x - DÅ blir det nog bästa möjliga för barnet samtidigt.
Meddela din man om beslutet att bryta snarast.
Du får ta att han blir arg/ledsen. Det går över med tiden och ni kan fortsätta vara bra föräldrar o hjälpas åt för barnets bästa. Han låter som ett kap för andra kvinnor och är värd kärlek.

Lycka till från mig!!
Vad du än beslutar

2 gillningar

Det låter som att ni har bara gillat läget och inte gjort så mycket åt att underhålla ert förhållande. Väldigt många hamnar i den situationen. Sen står man där som ett fån och undrar vad som har hänt. Ibland inser man det innan det är för sent att rädda förhållandet och ibland inte förrän man har passerat bäst före datumet och behöver lämna innan det blir helt förstört.

Oavsett vilket du väljer, lämna eller stanna, så är parterapi inte dumt. Ni har ett barn som ni behöver ta hand om och kommunicera kring. Separationer sliter mycket på alla parter och all hjälp är guld värd.

Jag fick ett samtal för några år sedan till familjerätten. Mannen på andra sidan luren var väldigt ledsen, trött och arg på sin fd. Han berättade lite mer än vad han borde för mig men han behövde prata av sig så jag lät honom göra det. Och mitt i allt som rann ur honom så kom det “vet du vad? Jag trodde att det skulle bli lättare efter separationen. Men det är det inte. Det är ju nu vi måste kommunicera. Barnen vet du…”
Och jag kunde inte låta bli att tänka att det skulle han ha tänkt på innan han lämnade sin fru. Att komma på att man måste kommunicera kring barnen, ja, det borde inte vara någon nyhet för en förälder men för vissa är det som en blixt från klar himmel.
Så använd terapi oavsett vad du bestämmer dig för.

Syster.
Hoppa inte ur askan i elden.

Ni träffades för några månader sedan och han vill planera er framtid?

För mig ringer varningsköockor.
Hur vet han hur ni fungerar i vardagen?
Mitt x väninna träffade en via sitt jobb som tog henne med storm, lämnade sin “tråkiga” men trygga man för sitt fling och hamnade i psykisk misshandel. Nu hade hon sådan tur dels att hon orkade inse att hon gjort ett misstag och lämna, dels att hennes x ville ha henne tillbaka så hon fick tillbaka sin familj.

Personer som tar en med storm och vill få en framtid snabbt innan man lär känna varandra på djupet - inte bara vad de säger för folk kan ljuga sig blå och tro sig själva - utan se hur de agerar och reagerar i vardagen - tar tid.

Tro inte att du kan ändra på någon om det är något som skaver, det kommer snarare att tillta.

Den här mannen har han någon/ några relationer bakom sig sedan förut? Det finns en och annan på detta forum som blivit inlurad i dysfunktionella relationer av personer och fått veta av deras x att exakt så betedde sig personen mot dem - charmig, fin, uppmärksam m m men när de fått dem dit de ville blev det annat ljud i skällan med psykisk misshandel. Så se upp och var noga med innehållsdeklarationen. För somliga är det jakten och i synberhet på det “förbjudna” som är det viktigaste.

Jag tänker att oavsett behöver du se på din situation utan att tänka in den nya mannen. Det är inte “antingen eller” mellan den nya mannen och din nuvarande relation utan valet är om du ska stanna eller bryta upp, oavsett vad som händer i övrigt. Din nya förälskelse kan vara ett symptom på att du inte är nöjd i din nuvarande relation (knuffen i baken att lämna) och behöver inte betyda att det är ni två för all framtid. Så om du väljer att lämna, kasta dig inte in i något nytt utan ta det lungt och landa i ditt nya liv först innan du bygger hela livet med den nya. Förstår att det är svårt när du är så himlastormande kär, men tänk att du varit i din nuvarande relation hela ditt vuxna liv och alltså aldrig provat att stå på egna ben.

4 gillningar

Jag tror “Endagitaget” har en väldigt bra poäng. Jag är i exakt samma läge som dig. Jag har en 2 åring och har insett under en längre tid nu att jag inte älskar min sambo som jag “borde”, och framförallt inte som hon förtjänar att bli älskad för hon är kanon.
Som du säger vore det lättare om hon var dum eller vi bråkade massor men inget sånt, är bara mina känslor som tagit slut, och mitt i detta så har jag fått uppmärksamhet av en annan och besvarat den men som du bara i textform, skulle aldrig vara otrogen fysiskt. Men har själv insett att jag aldrig skulle förlåta mig själv om jag lämnade för henne och sen så sprack det några månader senare när förälskelsen tog slut. Utan ska jag lämna ska det vara för min skull i första hand, att vara beredd på att leva själv.
Ska gå i rådgivning snart själv och se var det leder, hoppas väl inte på några svar där men lite bra tankar kanske kommer fram.

Hoppas du kommet fram till något bra du med, inte värt att leva olycklig bara för att har jag insett.

1 gillning