Vill egentligen bara dela med er med några av min tankar och känslor de senaste veckorna.
Jag känner egentligen bara en sådan härlig lättnad i sinnet och en harmoniskt lugn när frugan inte är hemma. De gånger hon har varit iväg för att gå en promenad eller åka på stan, har jag nästan känt en besvikelse över att hon inte har varit iväg en längre stund när hon kommer hem och nästan så att jag längtar till hon ska iväg nästa gång.
Relationsmässigt så känns det som vanligt. Vi har inget att prata om utöver barnen. Hon kan iofs dra upp något om någon av hennes kollegor som kanske gjort något och jag bara känner och vill säga - Jag bryr mig inte om vad X har gjort och gör med sin familj. Jag känner inte personen.
Annars är det inget vi pratar om. Vädret möjligtvis.
Jamen vardagen är ju jävligt tråkig. Heltids-livet
En vacker dag sitter man och pratar om veckans extrapriser på ICA. När man i början knullade varje dag och åt varandra med ögonen.
Gör nånting galet som skakar om er båda och ert förhållande. Vandra pilgrimsfärden, börja träna klättring, åk till Indien och gör ert eget hasch. Bara förslag. Börja iallafall i familjerådgivning innan ni förgås av leda.
Slentrian och livet som blir grått. Tänk på vad ni egentligen betyder för varandra. Vad saknas? Kommunikation, vardaglig närhet osv. Kände så ibland för ett par år sedan och känner igen det där slentrianmässiga förhållningssättet. Men när det väl är över så kommer tankarna på vad man skulle gjort annorlunda. Glöm inte det innan det är för sent.
Jag vet inte exakt hur jag skulle vilja att det var. Känns mest som ’Familjen AB’ och det sa jag för dryga 2 månader sedan när jag berättade att jag ville skiljas, men kom sen överens om att ge det ett försök ändå.
Familjerådgivning testade vi för några år sedan när jag sa att jag ville skiljas den gången.
