Jag har varit tillsammans med min man sen vi var 18 år, nu är vi 32 år är gifta och har två barn. Jag kan ibland känna att vi har missat så mycket som hör till när man är ung : sexuella upplevelser, bo själv osv och kan önska att vi träffades senare. Jag har en längtan till att få bestämma helt själv över mitt liv, hur mitt eget hem ska se ut osv (men ingen direkt stark längtan till att dejta eller träffa nån annan).
Jag har noll sexlust och har hela tiden tänkt att det beror på trötthet under småbarnsår (Vårt minsta barn är nu 3 år) men nu vet jag inte längre vad jag känner och vad som är vad.
Han vill gärna ofta ha sex medans jag känner att jag liksom ställer upp för att hålla god stämning. Kan känna ångest när jag vet att det förväntas sex. Jag tycker han ser bra ut men känner sällan attraktion.
Jag älskar honom - men har det övergått till vänskap? Han är en jättebra pappa och fantastisk på många sätt men hur vet man om man är tillsammans av rätt anledning efter såhär många år? Romantiken finns inte alls hos oss och det är väldigt ”ofysiskt” mellan oss och har varit så väldigt länge, vi pussas eller kramas nästan aldrig spontant.
Kan ni inte börja med att ta på varandra? Kramas, pussas, vara söta mot varandra lite varje dag. När ni är 40-45 är era barn lite äldre och kan klara sig själva mer. Ni är fortfarande unga och kan börja resa, experimentera sexuellt (bjuda in ett annat par, bjuda in en extra man eller kvinna osv).
Det där med att bo själv är ganska överskattat, visst är det skönt att komma och gå som man vill, äta när man är hungrig, sova när man är trött osv. Men det är tämligen oskönt att inte ha någon att säga “hej” till, eller som vet var man är, frågar hur ens dag har varit osv.
Det finns också en övning man kan göra för att komma varandra närmare. Man skapar en lugn och mysig miljö runt omkring sig, levande ljus, nersläckt osv. Man sitter bekvämt mittemot varandra. Man kan inleda med 12 stegs bönen om man vill det. Sen pratar först den ena, under den tiden får den andra inte avbryta. Man är så rak och ärlig man kan vara, man säger allt det man gått och funderat på den sista tiden. Det är viktigt att den som lyssnar inte avbryter eller ställer frågor under tiden. När den första är klar kan den bjuda in till frågor eller inte. Sen är det den andres tur. Sen kan man avsluta med 12 stegs bönen om man vill.
Detta ska präglas av respekt och välvilja. Inget dömande eller pekpinnar. Man lyssnar respektfullt. Det är såhär man gör inom alla 12 stegs program och det fungerar. Att lyssna och att verkligen bli lyssnad på är sällsynt i dagens samhälle och relationer.