Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Känslomässig otrohet

Gift sen 11 år, levt ihop i nästan 20 år. 3 barn mellan 4-10 år… Relationen har gått upp och ned förstås. Sista året har jag dock tappat glädjen och gnistan efter upprepade, som jag anser det, svek.

Gick väl något eller några år i början av vårt förhållande tills jag av en slump upptäckte enligt mig olämplig/flirtig chatt. Konfronterade och gjorde klart att jag inte accepterar sådant då jag tycker ett känslomässigt svek är lika illa eller värre en fysisk otrohet utan känslor. Ingen större grej då och vi gick vidare utan att jag var orolig.

Men det har hänt igen igen igen och igen under åren som jag inte skriver om i detalj för då blir detta långt. Senast för ca 1 år sedan då jag till slut verkligen visade att jag menade allvar att det var droppen.

Men jag förlät igen, trodde jag. Men är så fruktansvärt bitter emellanåt fortfarande ca 1 år efter. Jag har så svårt att känna tillit trots att jag upplever min partner nu kör med helt öppna kort. Jag har utvecklats till en groteskt svartsjuk person och jag tror nästan jag är deprimerad. Känner väldigt sällan riktig glädje längre…

De här sveken har på senare år skett i olika appar som wordfeud/ruzzle mfl. Så otroligt sårad och känner mig värdelös eftersom jag inte känner mig tillräckligt viktig. Å jag vet ju inte om det faktiskt pågår längre? Litar inte. Orkar inte men kämpar för mina barn.

Vet inte, skriver bara av mig.

1 gillning

Kära du så där ska du inte behöva ha det Man ska inte behöva tvivla på sin partner. Han borde dessutom visa dig mer hänsyn då ni pratat om hur du känner kring hans flörtande. Det är ett val han gör att strunta i dina känslor när han fortfarande håller på med samma beteende. Om jag vore du skulle jag ta hjälp av familjerådgivningen och reda ut vad hans problem sitter i eller bara göra slut. Kram till dig

1 gillning

@Pust, vad trist att du har behövt hitta hit! Men välkommen är du!

Vi har alla olika referensramar, synsätt och upplevelser.
Och jag vill inte vara djävulens advokat här nu.
Men din partner har alltså upprepat (och därmed ganska beräknande) varit otrogen mot dig, över en period som sträcker sig över flera år.
VAD kan hn överhuvudtaget göra nu som får dig att känna att hn nu spelar med öppna kort??

1 gillning

Tack för svaren. Jag tycker det går bra i perioder trots det som varit. Min fru gör ändå sitt yttersta för att bygga tillit och hon är medveten om att hon har ett stort bekräftelsebehov som gjort att “oskyldiga” chattar spårat ur i exvis Wordfeud. Jag är för övrigt dålig på att prata och visa känslor (jag är ju man) och det lider jag nog av emellanåt, även min fru.

Kändes bra skriva här för ett par veckor sedan men nu kom det över mig igen och skriver för egen skull här igen och kanske kanske kan det bidra för någon annan att läsa. Jag är en bra lyssnare irl men i denna tråd kommer jag vara helt egocentrerad.

Eftersom jag ändå återkommer med mitt tvivel på min fru titt som tätt så är jag fast i ett ältande som går på repeat. Familjerådgivning är nog det bästa kanske men jag har ärligt talat svårt se hur det ska hjälpa oss?

Min fru har investerat tid och känslor på någon/några som gett henne något jag inte är eller var för henne. Återkommande. Känslan av att vara bortvald. Gång på gång. Tror aldrig hon varit "fysiskt " otrogen men jag tror inte det hade gjort mera ont. Det är ju just på det känslomässiga planet det gör ont. Jag blir så vansinnigt emellanåt på henne. Hon har sabbat det magiska oss emellan. Det känns billigt och oexklusivt. Jag är bitter ikväll. Förhoppningsvis är allt böttre imorgon. Tack för denna gång.

1 gillning

@Pust
Jag försvarar inte hennes skriftliga snedsteg, men jag tar fasta på en sak du skriver. Nämligen att du vet med dig att du själv är dålig på att prata och visa känslor och att du ursäktar det med ”jag är ju man”.

Men bevisligen så finns det ju andra män som är bra på att prata och visa känslor.
Om du tror att det här är en orsak till att din fru sökt sig till andra, skulle du inte vilja vara intresserad av att undersöka om du kan bli bättre på att ge henne det hon behöver? På samma sätt som HON måste se till att ge dig det du behöver - exklusivitet och att hon inte skriver till andra.

Jag tror att ni båda har saker ni måste jobba hårt med.
Jag tror det kan bli svårt för henne att jobba bort sitt bekräftelsebehov helt på samma sätt som det kan bli svårt för dig att bli en känslotyp som håller en outsinlig svada om dina känslor för henne, men kanske ni kan mötas på mitten för att få det att funka?

Döm inte ut parterapi innan ni provat. Och ge det några gånger! Gå dit och var brutalt ärliga med varandra och ta den hjälp som finns att få!

Lycka till :slight_smile:

3 gillningar

Är i samma sits! Dock har jag inte fått reda på sveken förens nu. Vi har varit tillsammans i 15år och upptäckte för 2månader sedan att min man sexchattat med andra tjejer i hela vårt förhållande.
Han säger att han har försökt att sluta ett flertal gånger men sedan alltid börjat igen.

Jag känner som du, varför skulle han sluta med det nu? Hur ska jag kunna lita på honom?

Hur har dina känslor för din partner förändrats pga sveken?
Stannar du bara för barnen?

1 gillning

Vad tråkigt men då är vi två i ungefär samma båt och det finns ju garanterat många fler förstås. Stannar inte kvar bara av praktiska skäl, det finns kärlek fortfarande men det blir ju aldrig på samma vis som innan. Vet inte om jag kommer bli av med min misstänksamhet/svartsjuka tex. Något jag aldrig lidit av förr. Det går dock jättebra i perioder men så kommer man ibland in i en negativ spiral. Blir ibland jobbigt när hon sitter försjunken i mobilen även om det är helt oskyldigt tex. På ett sätt har vissa saker blivit till det bättre på det sättet att jag förstår och känner henne ännu bättre nu och vi har det väldigt bra för det mesta. Som Fuzzy säger så ligger det mycket i att försöka mera att vara den hon behöver och visa henne den uppskattning hon förtjänar som man väl i ärlighetens namn kanske är dålig på ibland. Särskilt under småbarnsåren. Samtidigt har jag ändå så j-a svårt förlåta och förstå hur hon förstört min tillit till henne så genom att söka bekräftelse. Tycker att hon liksom har försummat oss så enormt. Bitterhet är nog rätt sammanfattande vad jag känner och det äter upp mig emellanåt.

Lyssna på dig själv och ditt eget mående. Ofta har man svaren där, även fast ett virrvarr av känslor och rädslor och praktiska ting inte sällan försvårar de tankar man måste räta ut.

Det är deifintivt inte fel att kämpa för att bli en bättre person och en bättre partner, men samtidigt får ingen av er låta det bli en ursäkt för hennes beteende.

2 gillningar

Tack, mitt mående är nog bäst beskrivet som sorgset i allmänhet. Tror inte heller vi kan göra under i vårt förhållande genom att förändra oss. Det går en tid sen faller man in i gamla vanliga mönster. För min del handlar det nog mest om att orka och våga prata mer om vad som varit för att försöka förstå och förlåta och faktiskt hitta nycklar för att kunna gå vidare och bygga upp tilliten igen. Men jag känner att vi kommer liksom inte vidare. Det kommer tillbaka om och om igen även om det i perioder går bra.

Min man har börjat i terapi pga sitt mående och beteende.
Han säger att han har använt sig av sexchattar och porr för att det varit ångestdämpande. Hans ångest bottnar mest i dålig självkänsla och självförtroende.
Jag har sagt att om vi ska fortsätta så måste han söka hjälp för detta.
Sen tror jag även att det ligger en beroendeproblematik bakom, men där är han inte riktigt än.
Jag tycker att du ska be din fru att söka terapi för sitt bekräftelsebehov.
Sen kommer även jag och min man att testa parterapi för att se om det finns något mellan oss som vi kan jobba med.
Jag tycker också att du ska sätta krav på att ni ska gå i parterapi och jobba med era problem.

Han är en introvert person och som dig har han svårt att prata om känslor. Dock har vi hittat att han har lättare att skriva, så vi har en app nedladdad som vi bara använder för att skriva med varandra om saker som är jobbigt.
Det är ett sätt som har fungerat bra mellan oss, och det leder även till att han har lite lättare att prata om sina känslor.

1 gillning

Lisa hur är dina känslor idag för din man?

Ibland kommer jag på mig själv med att tycka synd om min fru och viljan att vara stark och vifta bort att det här är väl inte så farligt det som skett, att jag bara förstorar och gör det till ett större problem än vad det är. Tror man måste försöka vara brutalt ärliga mot varandra och jag försöker få min fru att vara det men det är just tilliten som brister och jag litar inte på att hon verkligen vill va i vår relation oavsett ord/tårar och bedyrande att det bara är jag som gäller. Det är just tilliten som ju är väck…

Mina känslor varierar från dag till dag och från timma till timma.
Likaså som för dig så tycker jag också synd om honom Ibland, han mår jättedåligt vissa dagar och känner massa ångest, skuld och skam.
Då kan jag sitta helt lugnt och trösta honom.
Andra dagar är jag arg och äcklad, jag har fått läsa flera av sexchattarna och ibland kan jag se dem framför mig. Då kan jag knappt se på honom.
Andra dagar kan jag inte hålla händerna borta från honom, utan vill ha närhet hela tiden.
Så det är som en berg-och dalbana med känslor.
(Jag är gravid också, så alla dessa hormoner kanske spöket en del också.)

Ja, tilliten är inget som man bara kan få tillbaka på en gång. Jag tänker att din fru måste bevisa att det är dig hon vill vara med.
Tyvärr tror jag inte att ord räcker, de måste bevisa det med handlingar.
Jag har gett mig 1,5år att se om jag kan förlåta det som varit och bygga upp nytt förtroende för min man. Efter det om jag fortfarande inte kan lita på honom, så tror jag att jag kommer att välja att lämna honom.

1 gillning

Såg din tråd nu också och vilken tråkig sits men hur känslomässigt har han varit involverad? Jag tror jag hade hanterat min situation mycket bättre om frun endast haft “kåta” sexchattar utan djupa känslor inblandat. Tycker du resonerar mycket klart och nyktert utifrån att det verkar ha uppkommit nyligen. Känner igen mig i ditt resonemang - jag har också intalat mig själv att låta det gå en tid å nu har det gått ca 1 år sedan sist men min bitterhet blir jag inte av med. Hoppas ni finner värmen hos varandra igen och ni har ju verkligen en bra anledning att försöka. Hur som vad spännande att du/ni väntar smått det är ju det mest fantastiska som finns och något glädjas åt även om det är skit vad din man utsatt dig för! Tror det ligger mkt i att jämföra med beroende/missbruk men den här sortens missbruk skapar svårläst sår så är det.

I de flesta chattarna har han inte ens berättat vem han är eller visat sitt ansikte.
De chattarna är enbart sexchattar. Dock finns det en tjej som han skrivit med i 1,5år där han berättar vem han är och saker om oss m.m.
De pratade ofta samt sexchattade i ett halvårstid 2018, men ska senaste året bara sexchattat/chattat med månader emellan.
Denna kontakt känns så klart värst av alla, speciellt under det halvåret som de skrev så ofta till varandra. Min man säger att de blev ”kompisar”, men jag har sagt till honom att det inte är så vanligt att man sexchattat med kompisar.
Det var också denna chatt som jag hittade.
Jag har även skrivit och pratat med denna tjej, vilket kändes bra efteråt.

På vilket sätt känns det som att din fru varit känslomässigt engagerad i dessa killar?
Är chattarna mest vänskapliga? Eller finns det även inslag av ”uppvaktning/flörtighet”?

Läste din tråd och känner igen mig, så jag skriver några rader.

Vi håller nu på att separera så för oss är det kört. Min fru har ett öppet och intresserat förhållande till andra män. Lite så där flirtigt. Det finns ett bekräftelsebehov där helt klart. När vi nu håller på att separera så talar vi helt öppet och det kommer fram saker som att hon inte berättat förut. Saker som jag hade velat veta tidigare. Jag ska inte gå in på några detaljer, men jag tror att vi hade kunnat vara ett kärleksfullt par idag och vi hade pratat som vi gör nu.

Mitt råd. Om du älskar henne, prata med henne. Inte en gång utan nästan varje dag. Visa alla dina känslor, skit i att du är man. Känslorna finns där, ut med dem. Tycker hon att du är tjatig, fortsätt. Låt henne få sätta ord på vad det är som gör att hon flirtar. Först hemma och sedan via en professionell lyssnare, typ familljerådgivning.
Blir det så att ni separerar och du fortfarande älskar henne så kommer du svepas med av en känslotsunami, som får dig att tappa fotfästet helt. Tro mig.

2 gillningar

Chattarna har varit mycket mer än bara vänskap och utbyte av erfarenheter om man säger så. Både sexchatt och ännu värre enligt mig då dvs väldigt emotionella budskap på flera olika plan om man säger så.

Du och jag har taktpinnen? Det är ju på något sätt det som är så absurt!? Vi är eller har varit bortvalda i någon mån men vi är eller försöker vara starka både jag och du som resonerar som vi gör. Men vi vill ju också känna oss speciella utöver ord och tårar när det hettar till och vi vill känns att vi är vår partners allt? Inte ibland utan alltid år efter år. Det är tilliten det handlar om och att vi blir övertygade om att vi inte slösar bort vår framtid på ett luftslott. Tycker mig se att både du och jag är den rationella och med båda fötterna på jorden jämfört med våra mer flyktbeteende partners som söker mer än vårdar och förvaltar? Är själv inte känslosvallande men när det gäller och behövs så är jag tamigfan det mer än den vanliga stereotypa mannen intalar jag mig och just kring den frågan blir jag rent ut sagt så jävla arg när jag hör från omgivningar att män/jag generellt inte uttrycker känslor för jag tycker inte det är riktigt sant, inte generellt. Ok jag bryter inte ihop för småsaker utan kör och stoppar i viss mån huvudet i sanden för “detaljer” men när det verkligen gäller så är jag alltid den som finns där och försöker och i 99% av fallen klippan i förhållandet. Men jag blir ibland så trött på att alltid bita ihop. Upplever inte jag får stödet jag någon endaste gång ibland skulle behöva från min fru när jag är svag och där är min fru fast i en könsroll anser jag. Det blir ensamt Så har ofta varit fallet med min fru som haft det tufft med karriär och kombon med vår familj/barn. Men det är jag mer än min fru som gjort avkall på karriär i vårt fall då jag upplever att jag är den som i huvudsak gör uppoffringar vad gäller pussel med karriär och familj.

Är nog också därför jag trots allt är en uppskattad ledare på mitt jobb. Jag visar tydligt att familj och välmående är prio ett, sen jobb/karriär. Jag låter mig inte påverkas av jobb på samma sätt som min fru som tar inte med mig det hem på samma sätt. Jag är mer av en gås :joy: i vissa fall om ni förstår. Jag ger massor av tillit och förtroende/frihet och steppar bara in när något kör fast. Men det passar inte alla. Därflr undrar jag på sätt och vis om min fru passar mig. Jag vill ge henne frihet men jag litar ju inte på henne fullt ut och blir svartsjuk/kontrollerande. Hade hon varit min anställd så hade hon fått sparken eller andra arbetsuppgifter men det är ändå inte riktigt samma sak. Det hela bygger på ett orubbligt förtroende med mina medarbetare/fru om att inte bli bedragen. Försöker göra paralleller nu så svävar nog iväg lite.

Jag har under många tillfällen under vårt 20 års förhållande lätt kunnat välja bort min fru mot någon annan som man tillfälligt fattat tycke för om jag hade velat men jag har aldrig gått över gränsen mer än att jag känt att nu måste jag bromsa denna relation. Ok att man uppskattat uppmärksamheten men jag har alltid haft väldefinierade gränser där det varit tydligt att jag aldrig går för långt. Jag tycker dock det vore naivt att säga att man aldrig övervägt frestelsen dock? Men jag tror verkligen inte gräset är grönare på andra sidan. Så personligen har jag aldrig varit nära och har säkerligen gjort många fantastiska kvinnor besvikna men jag har alltid känt en stolthet över att alltid vara min fru trogen för att jag tycker hon förtjänat det. Men just nu inte så säker. Jag föreställer mig att jag har karaktär till skillnad mot frun och lägger krutet på att ge min partner det hon vill ha och försöker förvalta det vi har även om det ofta inte uppskattas eller besvaras. Men hon har ju inte gjort detsamma. Tvärtom - fan ta henne rent ut sagt

5 gillningar

Tacj @brokenman. Det är märkligt vad känslor gör med en och allt runtomkring med barn, hus och familjerelationer. Man är rädd för något nytt/okänt utanför komfortzonen men samtidigt vägrar jag på något sätt att bara ge upp 20 år. Men sammantaget inser jag att något måste hända. Jag/vi måste känna glädje och kärlek för att gå vidare. Vill också att mina fantastiska barn ska ha det så bra det bara går. Min egen situation faller i skuggan av våra barns välbefinnande. Det märkliga/positiva är att jag känner det som att oftast är ju allt faktiskt ba trots allt som varit men i de mörkaste stunderna är jag så bitter och jag tänker bara på mig själv.

Ja ha @Pust, vet ej hur jag ska tolka ditt stora inlägg.

Vad jobbigt med de emotionella bitarna, jag håller med om att det på något sätt svider lite mera att ens partner engagerat sig i någon emotionellt.
Även att den sexuella biten gör att man känner en osäkerhet på att man inte duger.

Jag känner ändå att din fru inte visar någon respekt när hon gång på gång gör samma misstag.
Varför kan hon inte sluta? Förstår hon vad det kan få för konsekvenser?

Jag gjorde en sak som jag inte är riktigt stolt över🙈
Men när jag upptäckte alla sexchattat så gick jag själv in och skapade en inlogg och chattade med flertalet killar. Min man fick senare läsa dessa.
Tanken var egentligen inte att vara elak även att jag kände mig riktigt elak och jag skäms massa för att jag sjunk så lågt. Men jag ville förstå vad han hållit på med hela tiden samt att jag ville att han skulle förstå hur det känns för mig.
Det fick honom att inse hur det känns att vara på den andra sidan. Han förstod vad jag kände.
Som sagt jag skäms jättemycket för detta iallafall! Jag är inte en sådan person!!

Det jag ville komma till var att; förstår verkligen din fru vad detta gör med dig? Vilka känslor som det ger dig?
Har hon skuldkänslor och ångrar sig? Om hon verkligen isåfall menar det varför fortsätter hon?

Det låter som ni även behöver diskutera uppdelningen av hushållssysslorna.
Jag har också en chefsposition så jobbar så klart mycket i veckorna, dock jobbar maken även obekväm arbetstid. Vilket innebär att vi tar ”största ansvaret för hemmet och för barnen” olika dagar. Detta passar oss bra. Då vet jag vilka dagar det är okej att jag jobbar över på eller jobbar lite på någon kväll. Andra dagar när han jobbar kväll får jag se till att vara hemma i tid och hämta barn m.m.

Där är vi lika, jag är stolt över att jag aldrig behövt bekräftelse från andra män. Jag har varit stolt över hur jag varit som fru till min man, jag behöver inte känna att jag ska ge något till någon annan.
Han får all min uppmärksamhet och kärlek.

Jag tror att du ska skriva ett brev eller liknande till din fru och verkligen skriva hur du känner till hennes otrohet. Vad det gör med dig som person. Vad det gör med dina känslor till henne. Så kan hon läsa brevet när hon känner att hon behöver bekräftelse!
Att hon förstår att om hon inte slutar med sitt beteende så kommer hon att förlora dig eller iallafall den kärlek och respekt som du har för henne.

Ikke tolk det. Det er som en god lytter; bare lytt. Ikke annet.

1 gillning