Nu har jag bott själv i 4½ månad, i början kände jag mycket ilska, hat och avsky mot mitt ex av anledningar som jag skrivit om tidigare här.
Nu har jag kommit över det mesta och tänker inte så mycket på honom och bryr mig inte så mycket om hans nya och jag och exet börjar få en ok relation igen. Visst kan känna att det är konstigt att hon umgås med mina barn och att de gör saker om en “familj”. Har träffat henne en gång hemma hos mitt ex, visste inte att hon var där när jag skulle hämta en sak, sa snabbt Hej och hon hälsade lite surt tillbaka 
. Kändes ändå skönt att över att ha sett henne.
I fredags var mitt ex på fest och skrev till mig på vägen hem om jag ville kolla på film med han och dottern. Han skrev sen att det kanske blir knasigt , eh ja, sen skrev att han verkligen behövde en kram idag och att jag ju kunde sova hon honom. eh nej. Där tyckte jag faktiskt lite synd om hans nya.
I går fick jag en plötslig känsla av fruktansvärd ensamnhet och hopplöshet (vet inte om det utllöstes av att exet skrev en massa kvällen innan, den där känslan att känna sig åtråvärd och att någon bryr sig om en). Att inte ha någon nära som bryr sig, som man kan prata om sina bekymmer och dela tankar med. Började till sist gråta och visste inte var jag skulle ta vägen. Tog en Lergigan (som jag fick utskrivet i början av separationen för att kunna sova) och gick sen och la mig, sov sen till 10 på morgonen (lite ovanligt för mig som brukar vakna 07).
Hur hanterar ni ensamheten? Coronan gör ju inte saken lättare.
Jag har också haft den där kvällen av att bara sitta och gråta. Kanske så tror jag att det var mer pga han jag träffade lite grann efter exet. Men ändå så är den känslan av ensamhet inte kul.
Jag har försökt göra saker som jag tycker om att göra. Lyssna på ljudbok, podd, fixat med hemmet, tagit promenader och tränat. Det har varit till min hjälp.
Och nu i helgen så bjöd jag hem 3 vänner på vinkväll (satt ute hela kvällen). Det BÄSTA jag har gjort på länge. Då var det några jag inte träffat sen kanske t.o.m. innan coronan. Så om du har möjlighet, ta kontakt med vänner. 
Har bjudit hem några vänner nästa helg på grillning, ska bli trevligt, Sen är jag glad att jag har mitt hus och trädgård att fixa med.
Va trevligt! 
Ja, jag tror det gäller att försöka hålla sig sysselsatt.
Jag är också ganska nöjd med att vara själv. Kan tycka att det är skönt ibland men sen kommer det dagar när man känner sig ensammast i hela världen 
Jag tycker också om att vara själv, har aldrig varit någon jättesocial person. Men man hinner tänka mycket när man är själv och grubbla över saker. Sen tar det nog ett tag att lista ut vem man är efter ett 15 år långt förhållande.
Jag märker att jag dippar efter att ha haft kontakt med mitt ex om annat än rent praktiska saker som rör barnen. Till exempel sågs vi förra veckan och åt tillsammans för att fira barnens skolavslutning. Det kändes fint att kunna göra det eftersom det var ett önskemål från barnen, men det tog också på mina krafter.
För mig är det som funkar bäst att träffa vänner. Jag har egentligen ett stort behov av att vara själv men just nu fixar jag inte riktigt det så då jobbar jag mer på min sociala sida. 
Sen har jag börjat plugga igen, det är så intressant och har också gett mig ett helt nytt socialt sammanhang. Och så försöker jag komma igång med träningen igen nu när samhället öppnar upp lite. Har också läst massor och sträcksett tvserier.
Man hinner verkligen tänka och grubbla mycket när man är själv. Det är i dom stunderna jag tar fram ljudbok eller podd
Lämnade ett 18 år långt förhållande, blev tillsammans när jag var 16 år så jag har i princip aldrig varit själv. Så förstår dig precis i att det kommer ta ett tag innan man har listat ut vem man egentligen är.
Ensamhetskänsla…jobbigt.
Jag gick på 90 min massage 2 ggr i veckan. Lyssnade på böcker dygnet runt, affären, bilen ,hemma.
En dag va öronen trötta och massagen blev 1 gg i veckan. Vi överlever!!