Igår berättade vi för barnen. Att jag och min sambo ska separera efter så många år tillsammans. Det var det värsta jag någonsin gjort. De blev så fruktansvärt ledsna och jag känner mig så elak och hemsk. Sov knappt något alls inatt. Idag har jag brutit ihop åtskilliga gånger. Gråter, gråter och gråter. Overklighetskänsla. Drömmer jag? Fått kämpa med att hålla ihop någorlunda för barnens skull. Känner konstant symptom liknande panikångest i form av bröstsmärtor, ont i magen, svårt att svälja, andas. Kan inte koncentrera mig. Kan inte läsa en text, förstår inte vad som står. Vet inte var jag ska ta vägen. Behöver nåt lugnande. Vet att jag inte tänker rationellt idag men nu känner jag bara ”varför gör vi detta?” Ser bara alla fina minnen och allt jag aldrig kommer få uppleva igen. Alla band som bryts. Ser inte allt det negativa, det som är grunden för uppbrottet. Bryter ihop igen. Jag kommer sakna så mycket. Hur ska jag överleva och bo ensam kvar i huset med barnen varannan vecka? Alla minnen. Vad hände med vår fina familj? Varför fortsatte vi inte och kämpade lite till? Förstår inte hur jag ska kunna stå ut! Är livet slut nu?
Ta direkt på måndag kontakt med en egen personlig samtalsterapeut som kan hjälpa dig att processa detta som händer just nu på ett professionellt och rätt(vist) sätt
Försök släppa alla “måsten” som tränger sig på, de är sällan och aldrig rättvisande och legitima… även om de förefaller vara det just i denna traumatiska och kaotiska stund 
Ta det piano nu. Den värsta chocken kommer lägga sig efter ett par dagar. Därefter kommer allt det praktiska med nya boenden, rutiner osv. att ta mycket av tankarna. Eftertanke och reflektion behöver du inte oroa dig för nu. Det brukar komma när allt det praktiska är i ordning. Vi är väldigt många som gått igenom detta, och det ordnar sig alltid på ett eller annat sätt.
Du kommer förvånas över hur många saker som faktiskt kan bli bättre efter en separation även om minnen, drömmar och framtidsplaner man haft kan plåga en emellanåt.
Försök att bara vara i det som är. Det är naturligt att känna som du beskriver och att känna panik över att allt som var bra försvinner. Förändringar är skrämmande. Den värsta paniken lägger sig efter en stund och då kommer allt i ett litet annat ljus. Du kommer ta dig igenom detta även om det inte känns så nu. Ta en lite stund i taget, vissa stunder behövde jag tänka en kvart i taget. Ta hand om dig genom att försöka äta, röra på dig och sova när du kan. Det kommer bli bra längre fram 
Många kloka kommentarer här. Det var fruktansvärt jobbigt när min fd fru släppte bomben om att hon hade varit otrogen, ville skiljas o ville flytta in till honom dagen efter. Min frustration, ilska besvikelse o sorg var som för alla andra här inne
Förstår din resa nu och lider med dig. Mitt inne i det så är det väldigt jobbigt. Bodelning, eget boende och eget liv är viktigt för att komma vidare.
Idag, så är jag glad att hon bedrog mig och ville skiljas med mig för jag har ett bättre liv även om jag är singel. Ingenting i världen skulle göra att jag var intresserad av att gå tillbaka. Det här sista stycket jag skriver nu kanske just nu provocerar dig men jag blir inte alls förvånad om du senare kanske är där du med känslomässigt senare.
Panikångest är inte en trevlig bekantskap, men: det går över. Att berätta för barnen ÄR bland det värsta som finns, inte konstigt att få panikångest både före och efter, under en period. Det finns en enkel men effektiv metod för att hantera anfallen: att andas i fyrkant. Googla så får du en bra beskrivning.
Försök att ta hand om dig, gå promenader, se till att du får sömn, så stärker du dig och minskar risken för attacker. Och kommer det fler attacker så är det inte farligt.
Denna modellen har jag också använt mig mycket av, den är jättebra.