Känner mig vilsen

Haha ja det låter ju som min situation!
Måste ringa runt och kolla. Har ansökt om underhåll nu via FK i alla fall. Fyra dagar tills jag flyttar, försöker bara flyta med

2 gillningar

Jag var och kikade in nya lägenheten ordentligt igår. Den är ljus och fin och blir säkert bra, men sen åkte jag hem till vårt stora fina gamla hus på landet och grät i bilen utanför, jag vill verkligen inte flytta, men har inte råd eller ork att ha kvar det själv, tyvärr.

Idag har jag börjat packa “på riktigt” rensar rum efter rum, packar ned bebisleksaker, kläder och hennes lektält med Babblarna, börjar gråta igen då det känns som att jag tar allt det trygga ifrån henne. Hennes hem, hennes pappa och bror, grannbarnet hon leker med, och många större leksaker måste bort då jag bara har en liten tvåa, hennes lekrum försvinner helt :frowning: och vi kommer få dela sovrum, vilket hon egentligen inte gillar då jag stör henne i sömnen. Men har inte råd med en trea här, det blir på tok för dyrt.

Hon älskar att springa runt och utforska huset och alla rummen, hon kan göra det i timmar, och är oftast det enda som funkar för att få henne någorlunda nöjd en stund (hon är krävande)

Nu blir vi fast i en liten, tråkig lägenhet. Samvetet håller på att ta död på mig. Och oron är enorm
Kommer vi klara av att trivas där?

Det låter som om det är en smart liten tjej! Kan vara en idé att hitta något som utmanar henne intellektuellt?

2 gillningar

@Restenavlivet Jo skulle nästan tro det, hon är som förskolan säger “Före i huvudet” vilket väl är kul att höra, men innebär ju också att hon är väldigt aktiv, missnöjd, och ibland väldigt mycket vilja :sweat_smile:

Idag kom jag ned i köket, exsambo har packat hela morgonen och åkt innan vi ens vaknat, och jag inser att han tagit massor av mina saker?
Inga dyrare saker men ändå, man frågar väl innan man börjar packa ned saker man inte äger?
Han kommer hem efter vi lagt oss och åker innan vi vaknat, ja vad ska man säga

1 gillning

Så gör man inte. Jag hade blivit så jävla förbannad. Särskilt om det var något som var viktigt för mig.

Dock - om han tagit dessa grejer för att provocera dig så kanske det är bäst att blunda. Men försök ligga steget före honom när det gäller viktigare saker.

1 gillning

Syster.
Jag vill inte påstå att jag känner igen en missbrukare när jag ser en.
Det syns inte alltid utanpå.
Det märks inte ibland heller.
Ibland är det chef eller arbetskamrater som ser det först, ibland den närmaste familjen.
Sist att inse och erkänna det är oftast den missbrukande själv.

När jag läser om ditt x ljuder ingen varningsklocka och blinkar inga varningsljus.

Hela jävla alarmsystemet har nämligen överbelastats och sprängts i bitar.

Din hulda moder kan slänga sig i väggen och dra något gammalt över sig. Uppenbarligen tycker hon det är bättre att du och barnet lever med en frånvarande pappa som lever för spriten.

Jag tror att många missbrukare väljer en partner/ relation som gör att den kan fortsätta med sitt missbruk. Så länge det går är partnern fin, underbar o s v och allt görs och sägs som behövs för att få partnern att stanna så länge missbruket kan fortsätta.

När partnern sätter ner foten och säger ifrån eller t o m lämnar är partnern hemsk. värdelös, egoistisk, vidrig och allt du skriver att han sagt och han försöker manipulera och förmå partnern att stanna så status quo kan bibehållas.

Som Melissa Horn sjunger i visan “Lämna honom”:

“För livet är svårt som det är
Ska vi dela det så ska det va
Med nån som gör det finare”

samt

“Jag kommer säga det, tills du tror på det
Dеt är inte ditt fel
Jag kommer säga dеt, tills du tror på det
Det är inte ditt fel”

Bry dig inte om vad din missbrukare eller moder säger, du är redskap/ verktyg som bara är användbart så länge du finns där och underlättar missbruket. Det är hans prio nummer ett. Varken du eller någon annan kan ändra på det. det kan bara han göra men han måste själv vilja det.

Nu när du har bestämt dig för att lämna visar han sin rätta sida, sitt verkliga jag. Nu behöver han inte hålla masken uppe. Vi är experter på att luras och manipulera så länge det tjänar vårt högre syfte som för missbrukaren är att få tillfredställa sina begär efter den drog som vi går på.

Jag har nyss lagt ut ett inlägg i ämnet att leva med missbruk/ en som missbrukar.

Att leva med missbruk/ missbrukare - Allmänna diskussioner - Forum för skilsmässa - 200 000+ inlägg (xn–skilsmssa-02a.se) Jag vet inte om det finns något matnyttigt för dig där men du kan ju kika.

2 gillningar

Min man har gjort så också. Han började redan innan vi separerade. Då skulle han “hjälpa en kompis renovera sommarstugan” och tog med sig allt möjligt när han åkte. Sedan lämnade han kvar grejorna och sade till mig att han skulle “hämta dem nästa gång”. Nu vet jag att det var hans älskarinnas sommarstuga och att det var hos henne grejorna hamnade.

När han flyttade, så tog han med sig några av mina CD-skivor, en apparat som jag hade för att massera nacken, min handkräm(!) och lite annat. Jag har aldrig fått tillbaka dem.

Det tog ett tag innan jag såg ett mönster, men efter några månader insåg jag att han plockade med sig ett par prylar varje gång han kom förbi för att hälsa på barnen. Den stora spagettikastrullen försvann, sladdvindan, måttbandet …
Numera släpper jag honom inte ur sikte när han kommer hit. Jag följer honom varje steg han tar.

4 gillningar

Det var väl inget viktigt men kändes snopet, idag försökte han ta fler grejer, när jag sa “hallå det där är ju mitt” så vägrade han erkänna det (trots att det var mitt redan innan vi flyttade ihop) han gav sig iaf om några av sakerna, resten orkar jag inte bråka om just nu

1 gillning

Tack! Jag var in där i tråden och läste nu, och absolut stämmer mycket in på honom.
Han tyckte ju att han varit duktig då han dragit ned på drickandet på sistone, och absolut det har han faktiskt gjort. Men grundproblemet är fortfarande kvar! Och det visar sig på så många andra sätt än just alkohol också.
Sen är jag ju 100 på att det kommer tillbaka igen, han klarar sig ett tag på ren vilja, men till slut orkar han inte mer och så börjar det om.
Så sjukt hur det kan ha så mycket kontroll över en människa.

Exakt så känns det! Den man jag trodde att han var, den han spelade/låtsades vara första året är helt borta, och det är en stor sorg i sig bara det, jag trodde ju jag hittat The one, men nu sörjer jag istället den jag trodde att han var.

Åh det gjorde min exman också (innan min nuvarande) och jag förstod aldrig heller innan det var för sent, till och med min morgonrock gav han till den nya tjejen :confused:
Förstår dig, och det är nog klokt också! Fool me once liksom

Ikväll är en riktigt vidrig kväll…

Exet och hans barn flyttade imorse, utan att meddela det till mig heller. Jag kom hem i eftermiddag och både dem och deras saker var borta. Han kom förbi en sväng för att hämta resten och jag frågade lite försynt om han inte kunnat berätta det i alla fall? Han sa att det “bara hände” och kanske lika bra det, ändå mycket grejer kvar. Men hade som ställt in huvudet på en sista natt ihop i huset, även om vi inte sover ihop.

Men ångesten, den kan vara det värsta jag upplevt i hela mitt liv. Känns som att hjärtat ska stanna, gör så ont. Bebis var jätteorolig när han åkt, sprang runt och grät och allmänt otröstlig.
Nu sover hon men det dåliga samvetet är inte ens att leka med just nu.

Jag sitter i tystnaden i det som en gång var mitt drömhus, det stora vackra huset på landet där vi skulle vara lyckliga och ha vår dröm ihop.

Nu är det tyst, mörkt och halvtomt och jag sitter i den fotölj som är kvar med gråten i halsen
Jag hoppas verkligen det känns bättre i helgen när jag är på plats i nya lägenheten och fått packa upp mina grejer, såhär orkar jag bara inte må längre än så

3 gillningar

Du har gjort så gott du kunnat.
Du är inte den första han lurat.
Inte den sista heller.
Mest lurar han sig själv.

Du såg och trodde på det du ville se.
Du hörde och trodde på vad du hörde.

Han har en trollspegel som förvänder synen på folk, först den charmiga, sedan den skuldbeläggande.

Jag förstår det känns tungt men du hade inte kunnat göra annorlunda. Du följde ditt hjärta och skam den som tänker illa därom. Nu har du följt ditt förnuft och din känsla för vad som är rätt.

Han tar inte och kan inte ta ansvar.
Jag tror du kommer att vara en fin mor och en fin partner för någon även om det senare verkar långt borta just nu.

Det är inte ditt fel och fast det känns tungt har du gjort helt rätt. Han sitter fast i missbruksträsket och det är bara han som kan göra något åt det. Ta det från hästens egen mun. Gnägg.

5 gillningar

DET KOMMER ATT BLI BRA!!!

Det blir en stor omställning, men du är på god väg. Och vet du vad… det faktum att han faktiskt har tagit sig själv och sina egna barn iväg till något, vad det nu än är, är ju bingo för dig!

Han klarar mer än du trodde och han kommer att reda sig så du kan härmed släppa alla känslor av ansvar för honom och hans barn sedan tidigare… NU har DU dig själv och din dotter att se till och curla, så curla ordentligt och gör det bra, det kommer att bli fint :baby: :four_leaf_clover: :sunrise_over_mountains:

3 gillningar

Tack! Försöker tänka så jag också, att jag gjort så gott jag trots allt kunnat. Är bara så himla ledsamt. Tror jag kämpat så hårt så länge för att få det att funka, och nu känns det som bara tomt i hjärtat, obehagligt

Tack!
Står inför första natten i nya lägenten idag, 90% flyttat och haft några vänner här idag som hjälpt mig ställa iordning, mycket kvar men börjar se okej ut ändå.

Dottern har varit glad men lite orolig genom flytten, har gått bättre än jag trott ändå.

Nu har jag beställt mat och faktiskt köpt vin för första gången på evigheter, ska se en film och försöka slappna av. Men tänker på huset hela tiden, hur jag borde vara där nu och inte här, hur tyst och fridfullt det är (inte van vid grannar och ljud, men kanske vänjer mig)
Och saknar det verkligen :sleepy:
En dag i taget försöker jag ta, vill ringa honom, mdn egentligen inte. Vi har hörts lite via sms om grejer, djur, barn mm men inte mer än så. Saknar nog egentligen inte honom som person, mer kanske tryggheten i att ha någon där med mig?

4 gillningar

Har läst denna tråd nu och vill bara säga heja dig som tagit det ur det där!

Tänker att det är en avvänjningsperiod att separera från en person som ändå varit där en längre tid även fast relationen varit dålig. Jag har tyckt att det varit supertufft att separera i alla mina relationer, trots att jag alltid varit den som velat lämna, just pga den tomhet som uppstår. Det kommer att avta, du kommer fylla det med annat och upptäcka alla fördelar med ditt nya liv!

2 gillningar

@Endagitaget Tack! :smiling_face_with_three_hearts: Ja det känns ändå bra att jag till slut tog mig ut, har ju känt såhär rätt länge så det var dags oavsett hur jobbigt det än är

Ja det kanske är så? Jag tror jag hade någon fåfäng förhoppning om att det är lättare när man är den som lämnar ett dåligt förhållande, men jag känner mig ensam och väldigt svag just nu, jag håller tummarna att det går över snart :slight_smile:

1 gillning

Igår var en väldigt utmanande dag på alla sätt och vis.

På kvällen hade jag några tjejkompisar över, de hjälpte mig att ställa iordning allt och sen lagade vi middag ihop, dottern hade jättekul med all uppmärksamhet och busade runt rejält. Vi tog en öl till maten och bara pratade om året som varit.

Då ringde exet och ville in i min lägenhet för att lämna av ett skrivbord, jag sa att självklart det är bara att gå in, då hörde han tjejerna i bakgrunden och blev arg, slutade med att han lämnade det utanför huset, tittade inte ens på dottern som vinkade glatt åt honom i hallen och körde sen iväg. Men det slutar inte där tyvärr.

Jag skrev åt honom lite senare och frågade vilken tid vi skulle ses idag (vi skulle äta lunch ihop så han kunde träffa henne) då svarade han bara “vad fan vill du mig ens?” jag förstod ingenting och frågade vad han menade.

Då börjar han ösa ur sig det ena hemska efter det andra, han kallade mig “äckel, idiot, patetisk”
Han skrev att jag aldrig skulle höra av mig till honom igen, att jag var en jävla alkis som bara tänkte på att dricka, att jag var en jävla clown.

Han ville tap out, och inte behöva se någon av oss igen då jag “lurat” honom att tro att vi kunde ha någon slags relation även efter vår flytt, att det är hans beteende som gör det omöjligt (vilket jag sagt 1000 ggr) verkar han inte tro på.

Jag är så ledsen, och så arg på samma gång.
Jag vet inte vad jag ska göra just nu

Det är bra att du träffar vänner. Du behöver nog göra mycket av det du mår bra av för att läka efter allt.
Ta inte det han säger på för stort allvar. Mitt ex kan slänga ur sig vidrigheter när han är arg på mig, och jag tar honom på orden då och tänker att nu är allt kört. Typ att han aldrig vill se mig mer, vill att jag ska dö osv. Men det brukar inte sitta i särskilt länge och senare är det “lugnt” igen. Så andas och sitt lugnt i båten. Jag menar såklart inte att det är okej på något vis. Fortsätter det så behöver du nog sätta gränser? Typ att ni får ha kontakt via mail eller på nåt annat sätt begränsa honom.
Det spelar nog ingen roll hur mycket du påtalar att det är hans beteende som gör saker omöjligt. Just nu kan du bara fokusera på hur du ska förhålla dig till hans beteende, det är det enda du kan styra över. Det är svårt och jag är inte ens där själv till hundra procent :sweat_smile:

3 gillningar

Kolla länkarna du fick i inlägg nr 9 igen. Där finns svar på allt som förvirrar dig i hans beteende.

1 gillning