Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Känner mig som en svikare

Har läst här en hel del, men känner att jag behöver ventilera och nu skriva mitt första inlägg. Då många är på andra sidan, dvs de som kanske har blivit lämnade, vet jag inte om jag kan få några råd här. Men för att göra en lång historia kort så har vi haft olika problem i relationen under lång tid, flera år. Vi har gått i terapi, tillsammans och jag på egen hand. I grund och botten tror jag bara det handlar om att vi egentligen inte har några kärlekskänslor för varandra, vi är föräldrar, mer som syskon, bor ihop, men vi längtar nog innerst inne efter något annat. Vi älskar dock vår familj och våra barn och det betyder allt! Därför sopar jag detta under mattan. Har gjort mitt val att stanna. Kan helt enkelt inte tänka mig att separera och splittra familjen. Ändå känner jag mig på sätt och vis som en svikare. Det är mycket som jag saknar. Har försökt känna detta för min partner, men efter att ha försökt under mycket lång tid inser jag att det inte går. Jag har svårt att vara intim med min partner på ett kärleksfullt, det känns fel. Vi är väldigt olika, kan inte ge mig det jag behöver och jag kan inte heller ge, troligtvis eftersom jag saknar de känslorna.

Är det okej att stanna ändå? Stanna som en familj? Eller borde jag bryta upp och låta min partner gå? Om vi inte hade barn som jag älskar över allt annat och allt annat praktiskt hade det kanske blivit så. Nu kan jag som sagt knappt tänka tanken, det finns bara inte på kartan. Förutom det här ör allt toppen. Bra jobb, fyller min vardag med roliga intressen och fina vänner. Det gör det nog även lättare att inte ägna så mycket tankar kring detta, ändå ligger det och skaver. Hade själv en trygg och lugn uppväxt. Och så skulle det ju bli även för oss. Undrar om någon annan har varit eller är i samma situation? Vad gjorde ni?

1 gillning

Ni har bråkat, vart på terapi, inget har hjälpt. Du är inte lycklig, älskar han dig?
Han vet inte riktigt hur du känner? O du vill inte ha sex med honom.
Säger du ingenting - så känner han sig lurad och då kan det bli problem med ” vänskapen ” efteråt.

Så är det i mitt fall - kände mig lurad, känsloladdat än idag.

Vill du att barnen ska se att ni bråkar? Barnen ser mer än vad man tror.

Detta kommer att skava i fortsättningen om du håller på så här.

Hoppas du hittar verktyget och bestämmer dig hur du ska göra.

1 gillning

Helt rätt att hålla ihop familjen. Mina barn förlorar varje dag på att deras mamma och pappa är skilda. Pröva på att ni får dejta var och en för sig utan att det går ut över familjen. Öppet förhållande typ. Sen kanske ni hittar varandra igen längre fram. Inte omöjligt när barnen blir större och fokus samt spänningar släpper.

4 gillningar

Jag höll ihop familjen tills jag gick sönder och skilde mig och gick ännu mera sönder. Mina förutsättningar var hundra gånger värre än dina och ändå är skilsmässan bland det värsta jag varit med om. Skulle personligen aldrig tipsa någon om att skilja sig, det finns så mycket heligt, härligt och fint i en familj och även i ett tråkigt äktenskap, sånt man inte märker förrän det knäcks.

Men - det är mitt perspektiv.

Så som du beskriver din situation så verkar du ändå ha det så mkt bättre än du själv tror.

5 gillningar

@JossanA Kan eventuellt hjälpa att läsa om de biologiska bakomliggande orsakerna till att du skulle känna en sexuell åtrå överhuvudtaget, vilket är lite mystiskt när man tänker på det. Varför vill människor ha sex? Det finns många böcker som tar upp ämnet på en kemisk- och biologisk nivå, till exempel The Chemistry Between Us: Love, Sex, and the Science of Attraction. Möjligen är du ett offer för det urverk som delar komponent från tiden då delar av oss var blodiglar (jo, deras DNA är likt vårt när det gäller de kretsar som reglerar lust). Att veta varför man känner saker kan hjälpa oss att styra känslorna och få dem att landa rätt. Kanske är det så lätt som att du uttrycker för din partner exakt vad det är du tycker är sexigt och hur du vill bli behandlad? Skicka honom till styrketräning. Lev ut rollspel. Bjud in fler. Oändliga valmöjligheter innan man låter sex bli ett hinder för ett lyckligt äktenskap.

2 gillningar

Tack för bra tips. Kan dock tillägga att jag både känner sexuell åtrå, hemskt att säga men mest för andra än min partner. Och att vi faktiskt har sex, utan att jag känner något speciellt, blir aldrig riktigt upphetsad. Detta har vi ju även pratat om, men tyvärr gjorde det ju bara honom ledsen och det ledde inte till något vidare resultat. Men skulle helt klart kunna ta upp det igen för var ett tag sedan nu. Han kanske även skulle vara mer öppen för andra förslag. Men i grund och botten är det nog inte den sexuella åtrån mellan oss som jag saknar utan mer det kärleksfulla däremellan som vi inte lyckas skapa.

1 gillning

Det kanske är det som gör det så svårt. Vi bråkar egentligen aldrig. Tror därav inte alls att det märks. Det är avsaknad av genuint intresse, att vi är så olika, likgiltighet, bitterhet. Avsaknaden av djupare kärlek som ställer till det. Känslan av att sakna något.

1 gillning

Det är så klart inte hållbart om du inte är sexuellt intresserad av din man, men du måste ju ändå ha varit det någon gång tidigare eftersom ni har barn ihop tänker jag. Att intresset har förändrats kan ju bero på många saker. Jag tror om du riktigt tänker efter varför så kommer du må bättre och fatta bättre beslut. Underskatta inte heller din man som uppriktigt verkar älska dig eftersom han blir ledsen när du säger att du inte bli upphetsad. Kommunicera. Personligen tror jag det inte spelar någon roll vem du träffar - om det så är en fotomodell. Förr eller senare kommer man snegla på andra ändå. Det är biologi. Biologin var bra när vi var djur som hade en medellivslängd på 40 år. Bättre att bemästra den och förstå sig själv.

3 gillningar

Jag känner precis som du, och känslorna kommer inte komma tillbaka för mig är jag rädd. Har inget sug efter att vara intim eller umgås med min man. Vi bråkar inte men kärleken har försvunnit, iallafall den kärleken man bör ha som ett gift par. Vi är bara föräldrar.

Allt annat runt omkring är bra men detta ligger som en grå dimma och jag tror att om man kan skiljas på ett bra sätt vore det bäst för vår familj. Tipsar dig om att lyssna på lyckligt skild ljudbok eller skilsmässopodden det har hjälpt mig mycket.

Vad surrar du om :man_shrugging:t2: Mitt inspel var för att hålla ihop familjen tills barnen är självgående. Finns så mycket att vinna där. Skulle du vilja leva i kappsäck och byta boende varje vecka? Inte jag iaf - skulle bli tokig. Skulle du vilja sakna din mamma eller pappa varannan vecka? Inte jag iaf.

Det har blivit någon form av naturlag att det alternativet är det bästa så fort man har en svacka i relationen. En relation som i bästa fall pågår i 70 år. Klart man tappar intresset ibland och skulle vilja annat. Man kanske tom hatar den andra ett tag. Men vi vill ha bekräftelse asap. Då skiljer vi oss.

Och barnen samt djuren betalar priset.

Ps. Och det finns massa saker vi säger och intalar oss för att rättfärdiga beslutet. ”Jag blir en bättre mamma/pappa”. ”Jag vill vara ett föredömme för mina barn”, ”det blir kvalitetstid med barnen” etc. Men har inte träffat nått barn som inte föredragit att ha två närvarande föräldrar trots att pappa och mamma inte är tokkära eller ligger med varandra :man_shrugging:t2: Ds nu pratar vi fungerande familjer.

Vi gör det för vår egen skull. Inte för barnens.

Man får acceptera svackor och samtidigt jobba för att saker ska bli bättre. Och om det inte funkar tillslut - kan man väl skilja sig när barnen flyttat och förverkliga sig själv under de sista 30 åren.

6 gillningar

Jag undrar om det finns några undersökningar på hur vanligt det är att skiljas i fullt fungerande familjer. Det finns så många dysfunktionella familjer där antingen mamman eller pappan känslomässigt misshandlar andra i sin omgivning. Det är inte alltid så lätt att se när man lever med det för man har vant sig.
Min dotter framförallt kämpar fortfarande, efter 6 år, med sina minnen av en far som när som helst exploderade i ilska där han verkligen blev elak. Inte fysiskt, men genom att ge en sämre självkänsla. Jag borde ha lämnat honom för länge sedan, men det tog 24 år av “försöka hålla ihop”.

Min upplevelse är inte att man skiljs så fort det blir en svacka utan det är tvärtom en utdragen process när man alltmer inser att det är ohållbart.

2 gillningar

Det du beskriver är ju en familj (förälder) som inte mår bra. Jag menar alla de familjer där allt funkar bra och rullar på som Familjen AB, straxt efter att barnen kommit ur småbarnsåldern. Det behöver inte finnas nån sjuk jävel mitt i allt. Jag tror majoriteten av skilsmässorna är så. Man orkar helt enkelt inte :man_shrugging:. Är inte helt säker på att de historier vi får ta del av här i genomsnitt skildrar verkligheten. Ett äktenskap är som sagt i bästa fall 60 år, det går upp och ner och kräver jobb - men man orkar inte jobba hela tiden.

2 gillningar

Så är det säkert, att det inte avspeglar det normala.
Jag känner dock inte igen bilden du målar av dem där allt är bra och så bestämmer sig den ene plötsligt för att separera. Jag tror att det ofta kan vara så att den som beskriver det så har en väldigt skild bild av förhållandet än den andre.

4 gillningar

Den vanliga “hålla ihop för barnens skull”. Jag är så sjukt trött på den. Och min dotter slängde det verkligen i ansiktet på mig. Jag har väntat i tio år på det här mamma. Så står man där chockad och undrar varför, vi har ju inte tjafsat, vi har ju inte skrikit de senaste tio åren. Tror du inte barn känner av ett kärlekslöst förhållande? Även om man kämpar och försöker men är så innerligt trött på den personen man lever med att man slutar kommunicera på en äkta nivå. Det känner barnen. Min äldsta son brukar säga det ibland att det är så härligt att se dig lycklig mamma, jag inser nu att du inte varit lycklig på länge. Så nej, ingen jävel ska tvingas leva med någon man inte älskar bara för barnens skull. Och idag har jag och exet en betydligt bättre relation än vi hade de sista tio åren av vårt äktenskap. “So I beg to differ”…

3 gillningar

Bra att dina barn tyckte det va en positiv förändring. Men gissar att de va minst 10 år då ni skilde er. Behovet av närvarande föräldrar minskar ju i viss mån med åldern. Mina barn var 4 och 7 och de förlorar som sagt dagligen på detta iom att man inte räcker till själv. Men glad att ni fick det bättre.

Intressant att du skriver detta!

När jag var liten ville jag att mina föräldrar skulle skilja sig. Pappa var inte bra för oss, och jag begrep att han inte var bra för mamma heller. Även idag - som vuxen - kan jag känna djup sorg över att min mamma aldrig tog det steget, eftersom jag inser hur mycket lyckligare hon skulle ha varit med en annan man.

Men idag finns det ju ett dilemma, nämligen att barn nästan undantagslöst tvingas bo hos båda föräldrarna, oavsett vad barnet själv vill. När min syster separerade från sina barns pappa ville ingen av hennes barn bo hos sin pappa. De var rädda för honom. Och de tyckte illa om honom. Hennes yngsta son hotade att ta livet av sig när han var bara sju år, ifall de skulle tvinga honom dit.
Vilket de obönhörligen gjorde ändå. Först talade de försiktigt honom ur självmordsförsöket, och sedan skickades han till pappa.

Det är sorgligt att tänka på.

Och det är inte lätt att göra rätt alltid.

1 gillning

Det här är verkligen fruktansvärt. Det heter att det är barnens bästa som ska vara det avgörande vid vårdnadstvister, men tyvärr slutar det inte sällan som du beskriver. Det går inte alltid till vårdnadstvist, min dotter våndades i något år över att behöva åka till pappa, inte för vredesutbrotten, för de blev mycket färre när vi hade separerat, utan för att hon inte fick någon känslomässig närhet och kände att hon var tvungen att vakta sin tunga för att inte få illvilliga pikar senare. Hon ville dock inte göra honom besviken genom att välja mig, men till slut blev det ohållbart och pappan och jag kom överens om 10-4-dagarsdelning. Inte ens en period hann att gå innan pappan tyckte att “om det inte är hälfen hälften kan hon lika gärna stanna hos dig” och sedan har han inte ens försökt att överbrygga gapet. Dottern är mest nöjd med det men jag tycker det känns förjävligt, inte minst för att pappans ansträngningar för att återfå kontakten med sonen var mycket ihärdiga (sonen bodde periodvis hos bara mig). Dottern däremot släppte han helt.

Från 12 års ålder är det i stort sett omöjligt att tvinga ett barn juridiskt att vara hos en förälder som den inte vill till. Att tvinga med skuldkänslor mm är däremot fullt möjligt…

1 gillning

Jag var tvungen att fundera lite över vad som skavde med din framställan. Eller inte bara din framställan utan 99% av framställningarna på det här forumet dit romantiker kommer för att dö och till sist insåg jag vad det var för perspektiv som saknades. Först vill jag tillägga att jag blev nyligen lämnad av en kvinna som också hävdade att den romantiska kärleken var slut och att allt vi byggt upp var förlorad, så det placerar mig möjligtvis i en smått antagonistisk roll, men vilken enorm fördel det är ändå med sådana här forum för att utforska andra perspektiv än de beprövade cirkulära diskussionsämnen som vi ältat till förbannelse med våra respektive.

“Är det okej att stanna ändå? Stanna som en familj? Eller borde jag bryta upp och låta min partner gå?” => Vi är köttsäckar av ord och de flesta orden vi använder är sådana någon annan har kastat på oss och ibland behöver vi bara stanna upp och lyssna på oss själva så vi inte låter som vi aldrig upplevt en Clash med klassisk popkultur. :sweat_smile:

Insikten vi behöver tror jag är av Minchin-esk natur:
"I’m not saying that I’d not love you
If I was wealthy or handsome
But realistically, there’s lots of fish in the sea
And if I had a different rod, I would conceivably land some

Even though I am fiscally consistently pitiable
And considerably less ‘Brad Pitt’ than ‘Brad Pitiful’
Am I really so poor and ugly that you think
Only you could possibly love me?"

Våra känslor för våra medmänniskor kommer variera. Vår lust till vår partner kommer att variera. Din partner kommer /aldrig/ att vara den bästa tänkbara för dig rent matematiskt, däremot kan du alltid försöka göra det bästa tänkbara med de val du träffar och de kompromisser du gör och det är mycket mer väsentligt. Det är värdefullt att ha byggt upp en mångårig relation och satt små gullefjun till världen! Du kan bara göra det med människor som du investerar i. Att du sedan inte är nöjd med avkastningen beror i allra första hand på att du inte klarar av att se framtiden särskilt tydligt eller att du låter dig formas av det som hänt i för hög grad (fast vi måste alla vara föränderliga för att överleva!). Givet det du varit med om hittills kan du säga att du lärt dig något om hur man bygger långsiktiga förhållanden som på något sätt skulle göra det bättre att börja om? Eller går det att förändra den nya situationen för att fördjupa ett, som du skriver, i övrigt lyckligt äktenskap? Om du inte har lärt dig något, är inte risken stor att du inte bara kommer göra om samma misstag och aldrig uppleva djupet och tillfredsställelsen i att ha överlistat de hinder som tillvaron ställt framför dig? :thinking:

Konkretisera det du vill åstadkomma och konfrontera hindren. Sedan kan man misslyckas ändå (eller lösningen visar sig helt naturligt vara att skiljas). Alice gick vilse i Underlandet och rådfrågade Smilkatten om vilken väg hon skulle gå. Smilkatten svarade att det beror alldeles säkert på vart hon ville komma och om hon inte visste spelade det ingen som helst roll vilken väg hon tog.

2 gillningar